Fru talman! Den senaste tiden har regionalpoliti-
ken debatterats flitigt. Vi har från vår sida menat att
inga regionalpolitiska åtgärder i världen kan kompen-
sera ett bristfälligt näringsklimat. Framför allt de små
företagens förutsättningar är eftersatta. Att förbättra
för dem är en högprioriterad fråga.
Höjning av bensin- och dieselskatterna, höjning av
gränsen för reseavdraget, chockbantningen av för-
svarsindustrin och den förtida avvecklingen av kärn-
kraften är åtgärder som försvårar för glesbygden och
påskyndar avfolkningen. Den här flyttlasspolitiken
måste stoppas.
För många delar av landet och inte minst för gles-
bygden är mineralfrågorna viktiga. I slutet av 1997
fanns det i Bergslagen, Norrbotten och Skellefteåfäl-
ten 16 gruvor. Gruvindustrin omsätter 6-7 miljarder
kronor varje år. Årsproduktionen är 29 miljoner ton
malm, varav hälften järnmalm.
Sedan den borgerliga regeringen avreglerade mi-
nerallagen och avskaffade den statliga prospektering-
en har prospekteringen ökat ordentligt, inte minst
bland utländska företag. Det beror på att den tidigare
diskrimineringen avskaffats. År 1994 prospekterades
det för 146 miljoner kronor i Sverige, vilket var en
betydande ökning mot tidigare. År 1995 ökade pro-
spekteringen ytterligare till 181 miljoner för att 1996
stanna på 180 miljoner. Hälften av prospekteringen
gjordes av företag med utländskt ägande.
Antalet nya undersökningstillstånd har vuxit från
83 stycken 1993 till 218 stycken 1997. Om man utgår
från 1995 års siffror kan man konstatera att 60 % av
de samlade investeringarna i prospektering görs för
att finna basmetaller, 40 % för att söka guld och några
enstaka procent för att finna industrimineral. Värt att
notera är också att ungefär en tredjedel av den samla-
de prospekteringen görs i nära anslutning till redan
existerande gruvor. Malmbasen utvecklas också posi-
tivt. Malmbasens medianvärde har legat kring 229
miljoner ton, och vid årsskiftet 1995-96 var det 213
miljoner. Den dominerande delen finns förstås i Ai-
tikgruvan. Gruvkommittén menar för sin del att ut-
vecklingen av prospekteringen varit klart positiv.
Den nya minerallagen har alltså väsentligen funge-
rat bra - det är värt att slå fast. Utvecklingen i bran-
schen har varit positiv.
Fru talman! I dag måste den som utfört en under-
sökning redovisa vilka undersökningar som gjorts och
vem som förvarar undersökningsresultaten. Detta
skall redovisas inom en månad efter att undersök-
ningstillståndet upphört att gälla utan att en bearbet-
ningskoncession har erhållits. Däremot skall man inte
lämna in själva resultaten. Det gör att dessa kan efter-
frågas och eventuellt köpas från innehavaren av andra
intresserade företag. Det är en kunskapsmarknad.
Regeringen och majoriteten vill nu att de till-
ståndshavare som bedriver undersökningar som inte
leder fram till bearbetningskoncession skall tvingas
att lämna in undersökningsresultat i form av rådata till
staten. Detta skall ske inom tre månader efter utgånget
tillstånd.
Men att prospektera är att investera i en immate-
riell tillgång. Det är en kunskapsinvestering, inte alls
olik ett tillverkningsföretags investering i framtida
produkter. Det är prospekteringsföretaget som äger
kunskapen, och det går inte att hävda att värdet av
kunskapen, alltså resultatet av prospekteringen, är
försumbart. Tvärtom är det substansen i ett prospek-
teringsföretag.
För ett företag som investerar i undersöknings-
verksamhet innebär förslaget en försämring jämfört
med nuvarande regler, som ger företag exklusiv rätt
till de egna undersökningsresultaten. Vi kan från
moderat sida inte utesluta att det blir färre prospekte-
ringar i framtiden till följd av regeringens förslag.
Nuvarande regler och rapporteringsskyldigheter är
tillräckliga och har knappast orsakat problem. Den
som vill förändra regelverket borde rimligen kunna
påvisa nyttan med förändringen, men det har inte
gjorts här.
Dessutom får kombinationen av sekretessreglerna
och kravet på inlämning av resultaten ganska underli-
ga effekter. Efter en karenstid på fyra år skall staten
göra undersökningsresultaten offentliga. Karenstidens
längd gör att resultaten likväl kan komma att behöva
köpas av ett företag som fått undersökningstillstånd i
ett redan tidigare undersökt område - detta för att
undvika dubbelarbete.
Om å andra sidan det tillkommande företaget pas-
sivt väntar ut resultaten innebär det att resultaten blir
tillgängliga samma år som undersökningstillståndet
går ut. Men om ett tillkommande företag ändå måste
köpa resultaten, varför skall man då tvinga det första
företaget att lämna in dem? Förvånande nog skriver
majoriteten dock att grundtillståndet kan förlängas
med ytterligare tre år om tillståndshavaren har gjort
en ändamålsenlig undersökning eller om tillståndsha-
varen har godtagbara skäl till att undersökningen inte
har skett och gör sannolikt att området kommer att
undersökas.
Innebär den här markeringen att majoriteten finner
det acceptabelt att företag med nya undersöknings-
tillstånd passivt väntar ut att sekretessen skall hävas
för tidigare undersökningsresultat? På vilket sätt bi-
drar det till en ökad prospektering och ökad effektivi-
tet i prospekteringen, som majoriteten säger sig vilja
värna om? Det här exemplet visar att majoritetens
förslag behöver tänkas igenom på nytt.
Fru talman! Ett allvarligt hinder för prospekte-
ringsföretagen i dag är den stora ärendebalansen hos
bergmästaren. I december 1997 fanns det 260 obe-
handlade ansökningar, vissa så gamla att de inkom
redan under år 1994. Handläggningstiderna har varit
alldeles för långa, över 20 månader. Det är viktigt att
vi vårdar det goda klimatet för prospekteringsföretag
och prospektering i Sverige. Därför måste behand-
lingen av ansökningar effektiviseras.
Det finns visserligen tecken som tyder på att den
nya bergmästaren har uppmärksammat problemen,
men det växande intresset för prospekteringsaktivitet
som branschen visar understryker hur viktigt det är att
effektiviteten i handläggningen verkligen ökas. Vi
menar att regeringen bör utreda vilka faktorer som
bromsar tillståndsgivningen och vidta lämpliga åtgär-
der, inte minst vad gäller ökad IT-användning.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo-
derata reservationen 2, även om vi självklart står
bakom även övriga reservationer.