Fru talman! Den nya budgetprocessen som vi nu
upplever har medfört åtskilliga nyordningar. Det är
naturligtvis precis som Birgit Friggebo har sagt, näm-
ligen att man måste se till helheten. Man kan alltså
inte bryta ut vissa speciella områden och företa sär-
skilda åtgärder där.
Läget är att riksdagsmajoriteten den 20 november
fastställde de ekonomiska ramarna för de olika ut-
giftsområdena som föreslagits av socialdemokraterna
och centerpartisterna för 1998. Dessutom gjordes en
preliminär fördelning för år 1999 och 2000. Där står
vi alltså. Vi accepterar inte de resultat som kom fram
genom denna uppgörelse och kan inte ställa oss bak-
om riksdagens helhetsbeslut, eftersom det är en helt
annan politik än den vi vill föra.
Vi vill se till att skapa förutsättningar för en större
enskild sektor och ett starkare civilt samhälle. Vi vill
också skapa förutsättningar för att råda bot på den
eländiga massarbetslöshet som Birgit Friggebo berör-
de tidigare. Vi vill ha en politik som går från subven-
tioner och bidrag till framför allt skattesänkningar,
främst för låg- och medelinkomsttagarna. Vi har för
närvarande ett skattetryck i landet som är olidligt. Det
är det högsta i världen. Man möter ingen som inte
känner att detta är någonting av det värsta och något
som skapar förtvivlade situationer i många hem. Vi
vill lätta på skatteoket för att därmed också kunna ge
människorna en större frihet.
Vårt förslag till ekonomisk ram för utgiftsområde
1 är 397 miljoner kronor lägre än det som föreslagits
av socialdemokrater och centerpartister. Majoriteten
är alltså av en annan mening, och vi har bara att rätta
oss därefter. Precis som Folkpartiet har vi lagt fram
våra synpunkter i ett särskilt yttrande. Det vore full-
ständigt meningslöst att göra reservationer på enskilda
punkter. Vi kommer alltså inte att delta i besluten om
anslagsfördelningen för utgiftsområde 1. Vi har heller
inga reservationer att yrka bifall till. Jag kan bara
erinra litet om var vi, i likhet med Birgit Friggebo och
Folkpartiet, vill göra våra besparingar, nämligen på
partistödet och presstödet.
Låt mig påminna om presstödets historia. Både
presstödet och partistödet tillkom under 1960-talet,
det årtionde då så mycket var villrådigt och då väns-
terpopulismen regerade över hela linjen. En
presstödsutredning tillsattes 1963. Vad den kom fram
till, eller rättare sagt inte kom fram till, blev föremål
för en livlig debatt i 1964 års valrörelse.
Utredningsförslaget var vettlöst. Det utgick ifrån
att de politiska partierna skulle ha huvudansvaret för
pressens utveckling. Så var det naturligtvis inte. Man
föreslog att de politiska partierna skulle fördela peng-
ar till de olika tidningarna. Detta förslag gick dess-
bättre inte igenom, utan i stället tillsattes en ny press-
utredning 1967. Den föreslog i huvudsak två saker.
Dels skulle en presslånefond inrättas, dels skulle man
ha en särskild distributionsrabatt. På detta har man
sedan byggt vidare.
Partistödet kom till 1966, och orsaken till det var
densamma som när det gällde presstödet. LO, social-
demokraternas mjölkkossa framför andra, hade trött-
nat på att själv bära ansvaret och ge ut pengar i olika
sammanhang. Man fick i stället dra pengar från skat-
tebetalarna, vilket var en bekväm väg att gå. På det
sättet har man sedan fortsatt.
Presstödet har spelat ut sin roll. Det är inte alls så
att det leder till någon mångfald, som Catarina Rön-
nung stod här och sade. Jag tänker på alla dessa tid-
ningar som knappt når upp till en upplaga av 2 000
exemplar. Det är dyra exemplar - väldigt dyra exemp-
lar. De kostar tiotals kronor styck om man slår ut
presstödet.
Vi har fått ett helt nytt mediesamhälle, där TV
naturligtvis spelar en väldigt stor roll. Även radio
spelar en stor roll, och inte minst den digitala radion
kommer att spela en stor roll. Mot denna bakgrund ter
det sig minst sagt förlegat att hålla fast vid en så
gammal form för stöd och subventioner till framför
allt egna partitidningar.
Partistödet är heller ingenting att yvas över. Det
finns inte något demokratiskt land i världen där de
politiska partierna är så beroende av stöd från det
offentliga som i Sverige. Birgit Friggebo talade också
om detta. Människor har det besvärligt. De kan inte
klara upp sin egen situation där hemma. Vården falle-
rar och skolan släpar efter. I en sådan situation är det
minst sagt utmanande när de politiska partierna lassar
på egna subventioner till den egna verksamheten.
Moderata samlingspartiet har föreslagit att press-
stödet skall avvecklas i två etapper; dels skall man dra
ned presstödet under 1998 med 300 miljoner kronor,
dels skall resten sedan försvinna under året därefter. I
det sammanhanget kan också Presstödsnämnden av-
skaffas.
Vi moderater har föreslagit att partistödet skall
dras ned till en tredjedel av det som föreslagits i bud-
geten och att man samtidigt skall reformera det even-
tuella stöd som bör utgå. Man skall också komma
ihåg att om man gör de politiska partierna så beroende
av det offentliga som man nu har gjort leder det också
självfallet till att demokratin indirekt försvagas. Det
leder till ett beroende, och beroende är aldrig bra -
särskilt inte i politiska sammanhang.
Skall man gå in och diskutera några punkter i detta
finns det en punkt som ligger mig rätt varm om hjär-
tat, nämligen anslagen till hovstaten. Man har att
förvalta sådant som är av stor betydelse för vårt kultu-
rella arv. Tänk på alla de föremål som finns i slottets
husgerådskammare etc! Frågan är om anslagen räcker.
Moderaterna har inget yrkande om detta, men jag tror
att det finns all anledning för konstitutionsutskottet,
som har försökt följa verksamheten, att återigen ta sig
en titt på hur den verkligen ser ut. Ovärderliga före-
mål får inte skadas eller kanske t.o.m. försvinna.
Fru talman! Till sist vill jag få fört till protokollet
ett tack till Birgit Friggebo för den tid som hon har
verkat som konstitutionsutskottets ordförande och
även för arbetet i andra positioner inom utskottet.
Därmed slutar jag, utan att framställa något yrkan-
de eftersom jag inte har något.