Herr talman! Leva för att arbeta eller arbeta för att leva, det är frågan. Och vem ska arbeta, med vad, hur mycket och varför?
Det har gått alldeles snett när lönearbetet blivit ett självändamål i stället för ett medel. Visst är lagom mycket meningsfullt arbete en källa inte bara till försörjning utan till tillfredsställelse, men lönearbetet är bara en del av arbetet, och arbetet är bara en del av livet.
Det är hög tid att göra upp med myten om lönearbetet i sig som källan till allt gott - själva den heliga arbetslinjen. Den irrationella och osunda arbetsdyrkan ställer nämligen till stor skada. Den viktiga frågan är: Vad är ett gott liv? Är det att vara fullt sysselsatt - vad det nu innebär - eller att ha lagom med meningsfullt, betalt eller obetalt, arbete? Är det att ha tid att leva och älska, att vara förälder, vän och medborgare? Och vad bestämmer en människas värde och hur anställbar hon är?
Om man väljer att se nyktert på just arbetets roll är inte frågan hur vi skapar full sysselsättning, som det heter, utan hur mycket arbete och konsumtion jorden tål. Det är den viktiga frågan. Och hur mycket tål vi själva?
Ett starkt skäl mot att lagstifta om sänkt normalarbetstid är enligt utskottsmajoriteten att det skulle kunna drabba tillväxten. Men då borde man väl föreslå att normalarbetstiden ska öka, om man ser maximal tillväxt i sig som målet. Varför ska man nöja sig med 40 timmar? Och vad är tillväxt? Är det gott i sig?
Ja, ekonomisk tillväxt kan vara ett medel för att nå välstånd så länge ett samhälle är fattigt och så länge rikedomen fördelas så att alla får ta del av den. Men en ekonomi byggd på ständigt ökad tillväxt, som kräver ökat lönearbete och ökad konsumtion när mänskligheten redan totalt sett förbrukar för mycket naturresurser är ohållbar. Oändlig tillväxt i en ändlig värld är inte möjlig.
Ekonomisk utveckling måste av miljöskäl innebära mer fri tid snarare än ökad materiell konsumtion. Den insikten har bland andra FN:s miljöorgan Unep och EU-parlamentets miljöutskott uttalat.
Givetvis är det också socialt och mänskligt ohållbart att konsumtionen är så ojämnt fördelad. Stora grupper i världen svälter medan en liten global överklass förbrukar långt mer än vad som är hållbart. Även i Sverige blir fördelningen av arbete, betalt och obetalt, och pengar alltmer ojämn. Enligt Statistiska centralbyrån motsvarade övertiden i Sverige 2010 ca 125 000 heltidsjobb, och nu är det ännu mer. Samtidigt råder massarbetslöshet.
Att någon får betalt för att göra något betyder för övrigt inte att det är nödvändigt eller ens önskvärt. Det är oekonomisk tillväxt att betala människor för att hugga ned urskog, att fånga den sista torsken eller att bygga vapen som orsakar krig och lidande. Det må ge kortsiktig vinst för några få, men alla andra betalar dyrt, och skadorna går inte att reparera. Människor som dödas av vapnen kan inte få livet åter, och skövlade naturmiljöer är svåra eller omöjliga att återställa.
Att vetenskapliga och tekniska framsteg leder till att allt färre kan producera alltmer är ur grön synvinkel inte ett problem utan ett framsteg. Vi har bättre förutsättningar än någonsin i ett land som Sverige att gå vidare till ett samhälle där vi fokuserar på kulturell och social utveckling när vi inte längre behöver slita så hårt och länge för att producera livets nödtorft.
Att blint fortsätta skapa jobb och att ha som mål att alla ska lönearbeta 40 timmar i veckan, till varje pris, eller mer fast det inte behövs eller rent av ställer till skada är andefattigt och felaktigt. Därför är det synd att inte en majoritet stödde vårt förslag, som nu fick en förenklad behandling, om att utreda hur normalarbetstiden i ett första steg kan sänkas till 35 timmar i veckan i Sverige.
I exempelvis Frankrike sänktes normalarbetstiden från 39 till 35 timmar i veckan med en konstruktion som gav fler jobb utan betydande kostnader för företagen eller samhället. Sådana lösningar är värda att inspireras av.
Argumenten mot att dela på jobben har varit sig lika under lång tid. Redan 1920 oroade sig Sveriges Verkstadsförening över sänkt produktivitet och att företag skulle flytta utomlands på grund av 48-timmarsveckan, som man då införde. Dessutom bekymrade sig arbetsgivarna över vad de anställda skulle kunna hitta på med all sin fria tid. Denna förmyndaraktiga inställning borde höra det förgångna till, men den skiner igenom i det allmänt utbredda talet om vikten av sysselsättning. Varför ska folk hållas sysselsatta som små barn som ska förhindras att hitta på dumheter?
En sådan människosyn är förnedrande. Det är verkligen hög tid att befria lönearbetet från den föråldrade funktionen att disciplinera människor. Det är lika viktigt med en rättvis fördelning av pengar och konsumtionsutrymme som rättvis fördelning av arbete. Det finns alltför många som jobbar mer än de orkar i längden men har så låg lön att de inte kan försörja sig och sina familjer. Ofta har dessa personer också krävande och tunga arbeten.
Detta är inte den enda men
en
förklaring till att många deltidsanställda vill jobba heltid. Ofta är motivet att det helt enkelt inte går att försörja sig på en deltidslön i ett låglöneyrke. En heltidslön som det går att leva på är en nödvändighet och borde vara en självklarhet, liksom att arbetsvillkoren på alla jobb ska vara så bra att man inte sliter ut sig och skadas.
Med lägre heltidsnorm och en fördelningspolitik som syftar till att minska inkomstskillnader i stället för att öka dem, som nu, kan fler försörja sig på sitt arbete.
Kommuner och landsting är stora arbetsgivare. Där finns stora grupper anställda med krävande arbeten och med en låg lön. Många av dem tvingas slita för hårt och orkar inte i längden. Så kan det inte få fortsätta. Därför föreslår Miljöpartiet att regeringen ska låta utreda hur staten kan stödja och uppmuntra kommuner och landsting som vill gå före och ta ökat ansvar för goda arbetsvillkor för sina anställda.
Det kan handla om ökad öppenhet för olika arbetstidsmodeller och även om att erbjuda vissa hårt belastade yrkesgrupper, till exempel inom vård och omsorg, sänkt normalarbetstid med bibehållen lön. Så kan arbetslivet bli mer mångfasetterat och mer mänskligt, och så kan säkert även kvaliteten i välfärdstjänsterna öka.
Givetvis står jag bakom MP:s reservationer, inklusive nr 8 som behandlar detta, men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till dem.
Herr talman! Utskottsmajoriteten hävdar också i betänkandet att kollektivavtalssystemets trovärdighet riskerar att undergrävas om det lagstiftas om kortare arbetstid. Det är en obegriplig argumentation, för vi har redan en lagstadgad normalarbetstid i Sverige.
Har 40-timmarsveckan undergrävt kollektivavtalens trovärdighet? Vad gör det för skillnad om normalarbetstiden är 35 timmar eller 30 eller för den delen 48? Nej, den argumentationen håller inte. 40-timmarsveckan är ingen naturlag, lika lite som någon annan av människor beslutad ordning.
Det är hög tid att anpassa normalarbetstiden till verkligheten. Det är massarbetslöshet samtidigt som det finns övertidsberg. Vissa hetsas att shoppa slut på jordklotet medan andra i vårt rika land inte har råd med medicin och glasögon. Så måste det inte vara. Det kan vi ändra på.
Om viljan finns här i riksdagen kan vi fatta beslut som ger jämnare fördelning av lönearbete, pengar och fri tid och satsa på ökad livskraft i stället för ökad köpkraft för några få. Vad hindrar oss? Vi har ett par bra förslag som jag hoppas att ni kommer att rösta på.