Fru talman! När det gäller otrygga visstidsanställningar tror jag faktiskt att Gustav Nilsson har fått några saker om bakfoten. Han hävdar att regeringen har täppt till möjligheten att stapla olika former av visstidsanställningar på varandra genom att införa allmän visstidsanställning och att det finns en gräns för hur länge man får hålla på med dem, nämligen två år.
Sanningen är att regelverket ser ut så att en allmän visstidsanställning kan läggas ovanpå ett vikariat så att man sammanlagt kan ha en otrygg anställning i fyra år under en femårsperiod. I praktiken kan arbetsgivare genom att pussla med de här anställningsformerna faktiskt fortsätta att ha människor på otrygga kontrakt i stort sett hur länge som helst.
Det är just det som regeringen har fått kritik från EU-kommissionen för, alltså att man har ett sådant regelverk som gör att det går att missbruka otrygga anställningar utan att egentligen ha någon särskild grund för det.
Det är den här möjligheten att ha människor arbetande år ut och år in på otrygga kontrakt som vi riktar in oss på att täppa till. Visstidsanställningar är inte en språngbräda in på arbetsmarknaden. Bland vårdbiträden till exempel är genomsnittsåldern för en timvikarie 32 år.
Jag har själv jobbat i både hotell- och restaurangbranschen och mediebranschen, och i de branscherna är det i stort sett omöjligt att få en fast anställning. Alla vet att när man går in i de branscherna kommer man att ha otrygga anställningar år ut och år in, många gånger upp till dess att man är över 40 år gammal.
Den här typen av missbruk är möjlig på grund av att Sverige har ett i särklass generöst regelverk, och det vill vi ändra på. Frågan är: Varför har inte regeringen förmått prestera detta trots kritik från EU-kommissionen?