Fru talman! De konstitutionella aspekterna på hur
regeringen skött frågan om 1996 års försvarsbeslut
har behandlats tidigare i dag här i kammaren. För en
dryg vecka sedan återvände dåvarande indonesiske
presidenten Suharto till Indonesien. Likt försvarsmi-
nistern och överbefälhavaren - inte de indonesiska -
förklarade han att han avsåg att sitta kvar och reda
upp det ekonomiska och politiska kaos som 30 års
styre under hans ledning lett Indonesien till.
Det var president Suhartos sätt att ta ansvar för
den situation som uppstått. Den doktrin som introdu-
cerades på den gemensamma presskonferensen på
Rosenbad den 18 december, dvs. att man tar ansvar
genom att sitta kvar, visade sig vara svårare att expor-
tera till Indonesien än svenska luftvärnskanoner. Su-
harto tvingade avgå några dagar senare. I Sverige
sitter både försvarsministern och överbefälhavaren
kvar.
I stället fick ett antal militära befälhavare löpa
gatlopp i medierna utan att någonsin vara formellt
ställda till ansvar. Ett beslut som sedan länge befunnit
sig i den s.k. pipelinen, att avskaffa de s.k. vapengren-
scheferna, fick framstå som ett sätt att utkräva ansvar
av högre makthavare för ett fullständigt oacceptabelt
handhavande av 1996 års försvarsbeslut. Det var
fullständigt oacceptabelt också enligt regeringspartiets
talesmän och taleskvinnor i försvarsutskottet.
Just genom att det inte var något formellt an-
svarsutkrävande kunde ingen av de utpekade gå i
svaromål och försvara sig, i något fall dessutom näs-
tan utan att vederbörande hunnit tillträda sin befatt-
ning förrän försvarsbeslutet 1996 redan var i hamn.
Det var, fru talman, varken snyggt eller att ta sitt
ansvar.
Jag vill ändå ta tillfället att påpeka det helt oaccep-
tabla i att försvarsministern i debatten den 5 december
i höstas inte var beredd att ge riksdagen mer informa-
tion om problemen med 1996 års försvarsbeslut, trots
att det redan dagen därpå framgick genom medieutta-
landen av chefstjänstemän i departementet att väsent-
ligt mer information fanns i departementet.
Eftersom jag inte vill tro att försvarsministern ville
dölja information som han hade för riksdagen kan jag
bara dra den slutsatsen att försvarsministern inte var
helt informerad om eller helt införstådd med innebör-
den av den information som förelåg i departementet.
Hänvisning till att överbefälhavaren inte var i landet
kan bara tolkas som att försvarsministern inte i tid
insåg allvaret. Det var desto mer anmärkningsvärt
som överbefälhavaren till departementet flera måna-
der tidigare avrått från att bara gå vidare i budgetpro-
cessen för 1998, något som riksdagen inte informera-
des om.
Fru talman! 1996 års försvarsbeslut har havererat.
Det står i dag klart för alla, även om jag kan inse att
det kan vara svårt att tillstå i öppen debatt. Det kan
därför kanske tyckas onödigt att fortsätta den debat-
ten. Våren 1999 kommer vi att få ett i väsentliga av-
seende helt nytt försvarsbeslut alldeles oavsett ut-
gången av höstens riksdagsval.
Ett nytt försvarsbeslut innan ens halva femårsperi-
oden löpt ut är kanske inte ens i ett nutidshistoriskt
perspektiv något nytt. Det handlar emellertid om både
att det antagna försvarsbeslutet vilade på förlegat
försvarstänkande med föga framåtblickande i den nya
säkerhetspolitiska verklighet vi är på väg in i med den
nya seklet och att man inte ens från början klarade av
att hålla sig inom de tänkta försvarsekonomiska ra-
marna. Redan inom några månader visade sig under-
skottet börja skena.
Ansvaret för 1996 års försvarsbeslut vilar på de
två partier som utgjordes dess parlamentariska majori-
tet. Jag skall gärna medge att det ministeriella ansva-
ret för detta beslut i allt väsentligt ligger på en annan
försvarsminister än dagens, en försvarsminister som
visade sig alldeles osedvanligt oförmögen att inse att
historien ligger bakom oss och att vi sedan år 1989
med full fart är på väg in i en ny verklighet.
Det är kanske därför litet beklagligt att det av
denna regerings statsråd som i många andra avseende
visat sig mest öppen för framtidens utmaningar satts
att vårda Thages och Olles försvarsnostalgiska över-
enskommelse. Då hjälper det föga att samtidigt ha
medverkat till ett osedvanligt snabbt omtänkande i
övrigt i det officiella säkerhetspolitiska tänkandet. Det
är bara att hoppas att åtminstone det får genomslag i
1999 års försvarsbeslut.
Fru talman! Den parlamentariska majoriteten bak-
om 1996 års försvarsbeslut består den här mandatpe-
rioden ut. Det är därför bara logiskt att de besparings-
beslut som det svarta hålet tvingar fram fattas i linje
med de prioriteringar som ligger bakom beslutet. Inga
sådana beslut har heller lagts fram för riksdagens
ställningstagande av regeringen. Det innebär en fort-
satt prioritering av kvantitet på den kvalitativa förny-
elsens bekostnad. Inte minst på det försvarsindustriel-
la området kan det få varaktigt allvarliga konsekven-
ser även om det bara handlar om besparingar i inneva-
rande års försvarsbudget.
Direktiven till den pliktutredning som nyligen på-
börjat sitt arbete ger emellertid anledning till oro. Har
vi råd att utbilda alla vapenföra unga män, om än
nästan enbart fiktivt, för att upprätthålla skenet av
allmän värnplikt också innebär att alla unga män bör
ha trampat en kaserngård alldeles oavsett om de be-
hövs för en uppgift i den krigsorganisation som skall
möta ett framtida hot som tycks alltmer avlägset? Har
vi råd att avstå från att skapa förutsättningar för fram-
tida materiell och personell kvalitativ förnyelse? Ja,
då har vi anledning att fråga oss om inte de ekono-
miska resurserna skulle göra större nytta inom t.ex.
vård eller skola.
Nej, är det något vi inte har råd med, eller snarare
borde ha råd att avstå ifrån, är det att utbilda tusentals
värnpliktiga som aldrig kommer att fylla en menings-
full funktion i en framtida krigsorganisation. Detta är
ett otillbörligt ingrepp i den enskilde individens frihet
utan de nödvändiga förutsättningar som måste före-
ligga för en samhälleligt tvingande pliktlagstiftning.
Fru talman! Det enda förslag regeringen föreläg-
ger riksdagen till beslut är en förändring av kraven på
beredskap inom Försvarsmakten. Det sker med en
hänvisning till Försvarsberedningens delrapport från
februari och dess slutsatser om ett fortsatt mycket
fördelaktigt säkerhetspolitiskt läge för vårt land. Detta
torde dock inte räcka för att bryta ut just denna del för
ett snabbt beslut i riksdagen bara ett år före den avise-
rade kontrollstationen nästa vår. Nej, det torde bara
vara ett alibi för att över huvud taget lägga fram en
proposition som i övrigt inte innehåller något annat än
ett försvarstal för regeringens sätt att hantera frågan
om det framväxande svarta hålet. Det framlagda för-
slaget borde med fördel ha kunnat invänta kontroll-
stationen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 men
står självfallet bakom samtliga övriga reservationer
till utskottets betänkande som vi har skrivit under.
Fru talman! Såvitt jag förstod av det föregående
inlägget var det här den sista debatten som utskottets
ordförande Arne Andersson deltar i innan han om inte
med ålderns rätt så åtminstone efter synnerligen väl
förrättat värv lämnar riksdagen. Det kanske inte an-
kommer på en juniorledamot som undertecknad, men
eftersom jag nu råkar stå här vill jag ändå ta tillfället i
akt att framföra min stora respekt och uppskattning
för det sätt på vilket Arne Andersson lett försvarsut-
skottets arbete under de fyra år som jag har haft för-
månen att få delta. Andra kan säkerligen vidga pers-
pektivet, men jag vill ändå vittna om ett arbete som
präglats av stor öppenhet, värme och respekt - även,
och kanske inte minst, för mycket mindre erfarna
ledamöter av utskottet än ordföranden. Det har också
skett under en mandatperiod när förutsättningarna för
utskottets arbete kanske inte varit de allra bästa, något
som dock utskottet inte har rått för i särskilt stor ut-
sträckning.
Det är aldrig en persons verk hur en grupp sam-
verkar, men jag tycker att det är ett utomordentligt
gott betyg åt utskottets ordförande att arbetet i utskot-
tet över partigränserna kunnat ske i former som gjort
att bl.a. jag känt mig som en del av en gemenskap
betydligt utöver det vanliga i det här huset.