Fru talman! Vad är ominriktning? Vad är ny in-
riktning? Vad innebär en modifiering av gällande
inriktning?
Någonstans mitt i skärningspunkten för svaren på
dessa tre frågor tror jag att vi finner en klarhet som
inte saknar betydelse i dagens debatt.
Vad är skillnaden mellan dessa tre begrepp, och
till hur stor del kan de ha samma innebörd?
På Lucianatten 1996 var fem riksdagspartier be-
svikna. Riksdagen hade gått dem emot och klubbat ett
försvarsbeslut som i väsentliga delar innebar en
ominriktning av det svenska totalförsvaret. Det var en
ominriktning som välkomnades av några av de ledsna
partierna, men dessa hade i vissa delar önskat ännu
mer i den nya riktningen. Samtidigt innebar beslutet
en ominriktning som var fullkomligt oacceptabel för
riksdagens största oppositionsparti.
I dag diskuterar vi Försvarsmaktens ekonomi för
innevarande år och åtgärder för att bringa den i ba-
lans. Många talare har dock även uppehållit sig vid
andra perspektiv, och jag skall kortfattat också göra
det.
Först tillbaka till ominriktningen Lucianatten
1996.
Det finns tre viktiga principer som är värda att
lyfta fram från det beslutet. För det första skulle flex-
ibilitet och förmåga till anpassning efter skiftande
hotbilder styra försvarets utformning. Det var en lo-
gisk följd av det kalla krigets slut och att gamla kon-
fliktscenarier mist sin relevans. Vi kunde inte längre
planera för en bestämd hotsituation. Det var ett för-
svarspolitiskt nytänkande.
Anpassning är försvarets förmåga att ställa om för
att möta nya hot. Bärande för detta nytänkande var
avstämningar i återkommande säkerhetspolitiska
kontrollstationer.
För det andra utgick försvarsbeslutet från det vid-
gade säkerhetsbegreppet. Vi klargjorde att säkerhets-
politik i vår tid inte enbart handlar om militära an-
greppshot utan också civila hot och risker. Även detta
var ett nytänkande som i realiteten innebar en omin-
riktning av vårt försvar.
Den tredje principen var internationaliseringen.
Stöd åt fredsfrämjande och humanitär verksamhet
blev vid sidan av de traditionella uppgifterna en hu-
vuduppgift för det militära försvaret.
Dessa tre principer gav försvaret en ny inriktning.
Tillsammans innebar de en nödvändig ominriktning.
Kammarens protokoll, moderata skrifter och tid-
ningsintervjuer ger en god bild av hur de ledande
moderata försvarspolitikerna såg på denna förändring.
Utan att ge sken av att ha gjort en vetenskaplig under-
sökning ser jag vid en snabb överblick att ordet
"trams" torde vara det som använts mest flitigt när
Moderaterna beskrivit denna förändring av vårt för-
svar. De internationella insatserna avfärdas hånfullt
"som ett solidaritersarbete utan betydelse för vår egen
säkerhet".
Det är en ominriktning bort från dessa förändring-
ar som Moderaterna nu strider för att få till. Självklart
använder man varje tillfälle till detta.
Det är mot den bakgrunden man bäst kan betygsät-
ta fempartireservationen. Moderaterna protesterar
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som
båda vill ha mer av just det som Moderaterna vill se
mindre av. Samtidigt vill Miljöpartiet och Vänstern
lägga mer resurser på just det Moderaterna tycker är
onödigt.
Vän av ordning måste fråga sig om det är en
ominriktning bort från den förändring, den ominrikt-
ning jag nyss beskrivit, som Vänstern och Miljöpartiet
eftersträvar med reservationen tillsammans med Mo-
deraterna. Moderaterna kan på den punkten inte
misstolkas. De skriver klart ut i sin partimotion att
man kräver en ominriktning av försvaret redan år
1999. All verksamhet skall omprövas.
Det ligger naturligtvis i de fem partiernas egna in-
tresse att blanda ihop de två processer som pågår
samtidigt. Men att ge efter för dessa krav vore oklokt.
I dag debatterar vi åtgärder för att bringa ordning i
myndighetens ekonomi innevarande år. Om ett drygt
halvår är försvarsberedningen färdig med sin rapport,
och efter ytterligare några månader blir det en riks-
dagsbehandling av den säkerhetspolitiska kontrollsta-
tionen. Att i dag rusa i väg och omforma försvaret, att
ge försvaret en helt ny inriktning utan att först göra en
säkerhetspolitisk bedömning, vore inget annat än en
osedvanligt oförsvarlig handling. Att, som Modera-
terna kräver, helt omforma försvaret på grund av
budgetproblem, som på en femårsperiod ligger i stor-
leksordningen 5 %, är naturligtvis inte rimligt. Att
föregripa den säkerhetspolitiska bedömningen och på
grund av myndighetens felplaneringar gå ifrån
grundläggande principer vore enligt mitt sätt att se det
ovärdigt en riksdagsbehandling.
Kontrollstationen får visa om det finns skäl att
modifiera den inriktning av säkerhets- och försvars-
politiken som gjordes i samband med 1995 och 1996
års försvarsbeslut.
Fru talman! Det går undan här. Jag har gjort en del
omstruktureringar, för det finns säkert många andra
som vill ta tillfället i akt att säga några ord under
kvällen. Framför allt kan det vara betydligt intressan-
tare att ta del av.
Jag vill framför allt instämma i mycket av det som
står i den moderata partimotionen. Svarta hål är inte
något nytt. Det förhåller sig precis som Moderaterna
skriver i sin partimotion: "Försvarsmakten har vid
upprepade tillfällen underskattat kostnaderna för
planerad verksamhet under de senaste femton åren."
Det är också viktigt att instämma i vad Modera-
terna understryker i sin partimotion, nämligen "att det
är självklart att statsmakterna måste kunna utgå ifrån
att myndigheternas underlag är korrekta och noga
kontrollerade".
I början av oktober fick försvarsutskottet en
muntlig föredragning om obalansen, som då väntades
uppgå till 9,9 miljarder. Senare samma månad lämna-
de Försvarsmakten en kvartalsrapport till regeringen,
och då beräknades obalansen till 635-835 miljoner
kronor per år, dvs. totalt knappt 3 miljarder. Differen-
sen samma månad i budskapen till utskottet och rege-
ringen var över 6 miljarder. Det är helt uppenbart att
myndigheten höftade och inte kunde presentera exak-
ta siffror.
I december inkom ÖB med en skrivelse till rege-
ringen som uppskattade obalansen till 10,6 miljarder
kronor. Samma månad beslutade regeringen om att
extraordinära åtgärder måste vidtas för att bringa
ordning i myndighetens planering.
Det riksdagen har att ta ställning till är Försvar-
smaktens och regeringens förslag om ändrade krav på
beredskap. Utskottet ställer sig bakom det förslaget.
I sak är det endast Moderaterna som avvisar för-
slaget om sänkt beredskap. Folkpartiet yrkar avslag
men argumenterar inte utan vill i stället att detta skall
prövas i kontrollstationen.
Moderaterna anför det närmast obegripliga argu-
mentet att "detta är en oprövad förändring av till-
lämpningen av anpassningsprincipen". Att vara utta-
lad motståndare till allt som inte är prövat torde vara
värdekonservatism i sin ståtligaste prakt.
Övriga partier delar regeringens syn på att vår sä-
kerhetspolitiska situation har förbättrats och att an-
greppshoten är mer avlägsna. Därför har också beho-
vet av krigsduglighet i krigsorganisationen och kravet
på beredskap minskat.
Utskottsmajoriteten konstaterar att det ärende vi
nu behandlar gäller vilka åtgärder som behövs för att
innevarande budgetår komma i ekonomisk balans.
Utskottet delar bedömningen att de föreslagna juste-
ringarna i myndighetens planering inte motiverar en
total omprövning av 1996 års försvarsbeslut. Vi kon-
staterar att det försvarsbeslutet i sig innebar en flex-
ibilitet som möjliggör ny inriktning om detta anses
säkerhetspolitiskt motiverat.
Denna etappindelning, med ett system med kon-
trollstationer, inenbär en flexiblare rytm i försvarspla-
neringen - en planering som på så sätt med nödvän-
dighet utvecklas bort från att vara bunden till femårs-
perioder.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande.
Jag vill också ta tillfället i akt att från Socialde-
mokraternas sida tacka ordföranden Arne Andersson
för det sätt på vilket han har fört ordförandeskapet i
utskottet - skickligt, med spänst och en befriande
humor. Det har varit trevligt att vara ledamot i utskot-
tet under Arne Anderssons ledning. Det har, som
Arne Andersson säger, varit ganska roligt också.
Tack för detta, Arne!