Fru talman! Jag vill säga till den glade mannen
Håkan Juholt: Hoppa hellre mer snett och i galen
tunna än att börja åberopa det förträffliga med beslu-
tet från Luciadagen 1976! Det är ett av de värre sned-
språng som jag har hört talas om i fråga om försvars-
politisk debatt. Det var den gången som allting gick
snett, allting gick fullkomligt åt november.
Då hade vi tre saker att ta ställning till. Vi hade en
ekonomisk ram. Vi hade ett inriktningsbeslut i mycket
vid mening. Vi hade en säkerhetspolitisk del. Den
säkerhetspolitiska delen skulle behandlas vidare i den
särskilda beredning som sysslade med just detta,
praktiskt taget på heltid. Den delen hade något lägre
relevans när den kom tillbaka ett år senare. Inrikt-
ningsbeslutet innehöll ingenting som inte återkom den
6 december, för ett och ett halvt år sedan.
Vad stod då kvar? Jo, det var när tunnan stod rik-
tigt upp och ned. Det var när vi ett år före allting
annat bestämde vilken ekonomisk ram vi skulle ha.
Tidigare har det varit möjligt att rimligt maskera
sådana fadäser genom att vi har fattat beslutet vid ett
och samma tillfälle. Men här tog vi beslutet ett år i
förväg - för att vara säkra på att det skulle bli riktigt
dumt.
Håkan Juholt utgjuter sig över att det inte är möj-
ligt att pytsa ut mera pengar - uttrycket kanske inte
var just det, men det handlade om det. Har Håkan
Juholt någon gång hört talas om Perssonpengar och
andra regeringsledamöters pengar? De har sannerli-
gen inte varit omskrivna i budgetar någonstans. Hur är
det med de stackars människor som skall röja minor
när ni sitter och filar på både antalet och pengen?