Fru talman! Det är möjligen att beklaga att vi just
då visaren slår över till 22.00 startar ett ärende som
förmodligen skall pågå två och en halv timme, men
detta råder vi inte över.
Det betänkande från försvarsutskottet som vi nu
har på bordet handlar i huvudsak om ekonomi och
verksamhet för året 1998. Propositionen, som betän-
kandet bygger på, är i olika avseenden ett tunt doku-
ment. Det tar upp, som regeringen säger, allvarliga
problem som uppstått i Försvarsmaktens ekonomi och
verksamhet. Meningen måste rimligen vara att vi på
detta sätt årsvis och med detta dokument i någon grad
skall få balans mellan ekonomi och ambitioner. Om
möjligheten och metoderna för att lyckas med detta
har partierna föga överraskande litet olika mening.
Det har tagit sig uttryck i nio reservationer och några
särskilda yttranden. Jag nöjer mig med, fru talman, att
för Moderata samlingspartiets del yrka bifall till re-
servation 1. Det betyder givetvis inte att vi på något
vis att vi ser de efterföljande som mindre viktiga men
väl att vi kan bespara kammaren från att ta dem till
omröstning.
Reservation 1 har samlat fem partier i utskottet,
alltså riksdagens partier utom socialdemokraterna och
Centern. Vi fäster där uppmärksamheten på behovet
av ett nytt och genomgripande försvarsbeslut nästa år.
Att regeringspartiet och Centern motsätter sig detta
tycker vi uppriktigt sagt är något tennsoldatsaktigt och
litet obegripligt. Det kan finnas förklaringar till detta,
och jag tänker inte närmare spåna i vad det kan bero
på, men rimligt hade varit att vi hade kommit fram till
ett tillkännagivande i detta avseende. Jag utesluter
också att regeringspartiet och Centern är nöjda med
den nuvarande situationen. Då kan det möjligen vara
på det sättet att man av prestigeskäl inte tycker att
man skall kalla det för ett nytt försvarsbeslut. Men det
är kanske ändå så att man är beredd i regeringen att gå
till botten med de problem som nu finns. Skulle man
mot den bakgrunden ändå vara beredd att göra det må
man kalla det för vad man vill. Den eftergiften gör vi
gärna. Vi kan kalla det vad som helst.
Det kan, försvarsministern, rimligen inte vara så
att man tycker att den nuvarande ordningen, att riks-
dagen varje halvår återkommer och reparerar det som
gick snett vid det senaste halvårsbeslutet, är bra. Den
slutsatsen kan jag omöjligen dra. För den skull hyser
jag en viss förhoppning om att både dragvagnen och
släpvagnen faktiskt redovisar här i kväll vad det är för
vilja att något stelbent hålla kvar vid det gamla beslu-
tet och kalla det bra.
Det är en lika bred uppslutning kring reservation
6, där fem partier redovisar det man betraktar som det
obegripliga och rent av oansvariga i att vi på många
platser i landet fortsätter investeringsverksamhet på
mark och byggnader, medan vi ser det ett och halvt år
gamla försvarsbeslutet mer eller mindre vittra sönder.
Risken för kapitalförstöring är just nu större än nå-
gonsin inom försvarssektorn. Det tycker socialdemo-
krater och centerpartister naturligtvis också men
skulle också kunna erkänna.
Jag sade inledningsvis att propositionen i olika av-
seenden var ett tunt dokument. Den är i ett annat
avseende ett erbarmligt avslöjande dokument. Av de
över 19 textsidorna ägnas över hälften, kanske två
tredjedelar, åt ansvarsfrågan. Detta är enligt min me-
ning en närmast genant del av regeringens proposi-
tion.
Vi hade en debatt om detta den 18 december i fjol
i kammaren, en frisk sådan om jag minns rätt. Jag
förstår nu att avseende friskheten hade den inte
mycket fördel med sig. Jag kan inte se att försvars-
ministern förstått vad vi då talade om. För den skull
upprepar jag mig. Det är naturligtvis illa om för-
svarsministern har fått ett bristfälligt underlag från
Försvarsmakten. Därom råder inga delade meningar.
Men vad som klart framgår av propositionen är att
försvarsministern inte tycks vilja veta av att det i
förhållande till riksdagen enbart är han, ingen annan,
som har ansvaret för att riksdagen fick ett dåligt be-
slutsunderlag för beslutet i december 1997. I stället
för att över många sidor polemisera med överbefälha-
varen borde han för detta be riksdagen och svenska
folket, om inte på japanskt industrimannavis gråtande
och hängande över pulpeten, så hederligt om ursäkt
för att det gick så dåligt. Det måste vara tråkigt för
försvarsministern. Då skall man ha så mycket man-
namod att man erkänner och inte håller på med en
slutövning med överbefälhavaren. Det är tråkigt nog,
försvarsministern. Här grälar vi tjänstevägen. Om
försvarsministern grälar på ÖB må det vara. Det angår
inte oss. Vi har umgänge med försvarsministern och
ingen annan.
För att ytterligare lägga i dagen att försvarsminis-
tern inte riktigt förstått vem som är förfördelad i den-
na bedrövliga historia vill jag påminna kammarens
ledamöter om den - jag vill inte säga en ryggdunk-
ning, för det vet jag ingenting om - förtroendeförkla-
ring som skedde mellan ÖB och försvarsministern,
likaså den 18 december. Jag frågar mig: På vilken
grund, och vad hade det med saken att göra att herrar-
na betygade varandra förtroende vid det tillfället?
Herrarnas egen gemenskap hade naturligtvis relevans
i detta sammanhang. Men det var gentemot riksdagen
som försvarsministern och i andra hand ÖB hade
skadat sitt anseende. Det har vi ännu inte gjort någon
eftergift för. Den tycks inte heller kunna komma un-
der kvällen, för jag är rädd för att försvarsministern
inte får ordet innan kammaren bryter. Det tycker jag
är tråkigt.
Slutligen i denna del: Tydligare än som nu skett
kan det inte dokumenteras att Försvarsdepartementets
kompetens inte var tillräcklig för att genomskåda att
det var ett bristfälligt underlag som lämnades. För-
svarsdepartementet är ett mycket stort departement.
Att ni skickade detta vidare måste rimligen vara yt-
terligare ett belägg för att ni inte förstod bättre då. Det
är rimligt att tala om det för oss. Erkänn det utan
omskrivning såväl i ansvarsfrågan som i fråga om
kompetensbristen.
Vi moderater uttrycker reservationsvis oro också
beträffande anslagsförordningen. Försvarsmakten har
inte råd med tekniska och ekonomiska bortfall. För
den skull uttrycker vi att förändringar i fortsättningen
skall ske på ett verksamhetsneutralt sätt.
Vi uttrycker i reservation 3 oförståelse för att den
inriktning av försvaret som riksdagen beslutade den 5
december så lätt som nu tycks kunna ske skall kunna
ändras.
Detta för mig fram till de dubier jag hyser avseen-
de anpassningsdoktrinen. Man kan inte bortse från att
anpassningsdoktrinen i grunden har brister. Vad ga-
ranterar att beslut fattas i rätt tid vad anbelangar en
påbörjan av upprustning? Naturligtvis förstärks denna
svaghet ju längre anpassningstid vi tillåter. Ett år, ja
kanske, men därutöver är det för vårt land ett säker-
hetspolitiskt vågspel. Det har försvarsministern med
de förslag som lades fram för ett halvår sedan inlett.
I det nu föreliggande konceptet finns det fler och
allvarligare invändningar att göra. Var finns en analys
som beskriver den under gränsen för krigsmaktens
volym för att en anpassning skall vara trovärdig?
Någonstans finns en analys som berättar något om
det. Var finns den analys avseende vår inhemska
materielindustris betydelse och omfattning för att
anpassningsdoktrinen skall var trovärdig? Jag har inte
sett någon sådan. Finns den? På vilket sätt kan det
göras trovärdigt att vi ur en liten försvarsmakt kan
producera en officerskår som i sin tur garanterar tro-
värdighet i anpassningsdoktrinen? Alla dessa frågor är
obesvarade. Härav följer att den neddragning som har
sökt styrka i anpassningsdoktrinen är en bluff.
Det ligger i detta sammanhang snubblande nära att
syna ståndpunkter som försvarsministern gett uttryck
för i en intervju i söndagens Svenska Dagbladet. Det
kanske inte tiden medger, men jag vill ändå peka på
någonting. Försvarsministern uttrycker stor glädje -
den kan jag dela med honom - över den betydande
stora materielförnyelse som vi ser. Den är om jag
förstod försvarsministern rätt i internationell jämfö-
relse mycket fördelaktig.
Men, försvarsministern, varför inte med ett enda
ord uttrycka oro för att den nya fina materiel som
kommer i olika avseende ställs i bodarna och läggs på
hyllorna därför att vi inte har råd att använda den? Så
pass mycket balans mellan anskaffning och möjlighet
att nyttja den, att öva med den, måste vara ett minimi-
krav. De värnpliktiga utbildas inte på materielen.
Officerarna övas inte i krigsförbandsövningar. Be-
kymrar det, eller bekymrar det inte, försvarsminis-
tern? Säg gärna någonting om detta.
Fru talman! Vid 11 minuter och 58 sekunder är
mina tolv minuters talartid nästan till ända. Det är,
möjligen bortsett från någon replikväxling om någon
dag, mitt sista anförande i kammaren. När jag nu efter
28 år varav de sista 11 åren som ordförande för-
svarsutskottet tackar för mig vänder jag mig självfal-
let till mina vänner i försvarsutskottet, alla goda vän-
ner runt bordet. Vi kan gräla mycket, men vi har
mycket mer gemensamt. Jag vänder mig också till
utskottets kansli. Ja, fru talman, jag vänder mig till
kammaren och alla de goda vänner i alla partier som
jag har haft förmånen att vinna under åren. Det har
varit kul det här! Att ha fått gräla med er har varit
särskilt kul, också med herr försvarsministern! Tack
så mycket!
(Applåder)