Fru talman! Se mig och älska mig! Det är ropen vi
hör i dag från ungdomsvärlden. Det är rop som ibland
tar sig felaktiga uttryck. Alla människor vill bli äls-
kade. Alla människor vill bli sedda. Vi vill bli älskade
på samma sätt som sker när de nyblivna föräldrarna
står vid det lilla barnet säng och tittar på och beundrar
det lilla underverket i timtal. Denna kärlek är svår att
beskriva. Den finns bara där. Det är något som vi alla
innerst inne vill uppleva. Det här lilla barnet har inte
presterat något för att få den här kärleken. Den bara
finns där.
Men vad är det som har hänt? Varför är ropen så
starka från ungdomsvärlden i dag? Vi som alla tillhör
vuxenvärlden har ett stort ansvar för det som händer.
Vi måste alla rannsaka oss själva och fråga: Vad har
vi gjort med de unga - de som en gång var det här
lilla barnet?
Fru talman! Samhället har utvecklats till ett
stressamhälle där vi inte längre har tid för och med
varandra. Tidigare fanns det möjligheter för föräldrar
att gå ned i arbetstid. Det var t.o.m. så att båda inte
behövde arbeta för att kunna försörja familjen. I dag
är det en omöjlighet för de flesta. Föräldrar tvingas
mer eller mindre att lämna bort sina små barn 8-10
timmar per dag, ibland mer.
Dagens unga har växt upp i stora förskolegrupper
där personalen inte räcker till. Den som skriker högst
får uppmärksamhet. Personalen på landets förskolor
gör ett fantastiskt jobb, men armarna räcker inte till.
Individen blir inte alltid sedd. Från förskolan kommer
barnet sedan till skolan. Då hamnar man i en ännu
större grupp. Här ska en lärare bekräfta och tillgodose
individuella behov hos 30 elever samtidigt som lära-
ren ska vara kunskapsförmedlare. Det säger sig självt
att den här ekvationen inte går ihop.
Om ett barn har tur har det möjlighet att prata med
sina föräldrar i genomsnitt tio minuter om dagen.
Men det är inte alla barn som får den här möjligheten.
I dag finns det nämligen inte många vuxna som talar
med ungdomar utan att få betalt för det. Det är en
skrämmande verklighet.
Fru talman! Det är inte enbart med lagstiftning
som vi kan komma till rätta med denna utveckling.
Det krävs attitydförändringar. Det krävs en vilja att se
och att lyssna på dagens unga. Politiskt måste vi ock-
så ta konsekvenser. Vi måste utforma system som gör
det möjligt för de föräldrar som så önskar att gå ned i
arbetstid utan att förlora ekonomiskt på det.
Maxtaxan löser inte problematiken i förskolan.
Det är antalet barn i barngrupperna som måste mins-
ka. Först då kommer armarna att räcka till för varje
barn. Först då kommer varje barn att få möjlighet att
bli sedd och att bli bekräftad. Det är samma sak i
skolan. Det är inte enbart antalet lärare som måste
öka, utan det är antalet elever i varje grupp som måste
minska.
Fru talman! Det finns säkert en hel del till att göra
för att komma till rätta med de uttryck som vi ser i
dag. Men vi kan inte stillatigande se på när barn och
unga utsätts för våld i hemmet, i skolan eller på stan.
Våld föder bara mer våld och löser inga konflikter.
Det behövs mer vuxennärvaro i ungas liv för att
förmedla sunda värderingar. Om vi abdikerar från
vårt vuxenansvar, då kommer de värderingar som
data- och TV-spel samt våldsfilmer står för att forma
morgondagens samhälle. Det är klart att om det är så
vi vill ha det så ska vi fortsätta att blunda och ibland
kanske kisa till och förfäras över utvecklingen. Men
om vi vill ha en förändring så måste vi öppna ögonen.
Vi som vuxna måste finnas där med en fast hand och
en varm famn och guida våra barn och unga genom
livet. Jag vill ha en förändring. Frågan är om du vill
ha det.