Fru talman! Frågan om länsindelning i Skåne och
Västsverige borde inte i första hand vara en fråga om
en administrativ förändring. Det är en fråga om att
utveckla den regionala demokratin, att flytta makt från
Stockholm ut till landets olika delar.
För oss i Vänsterpartiet är utgångspunkten i denna
förändring att länsstyrelsens politiska beslutsfattande
flyttas från länsstyrelsen och landshövdingeämbetet
till ett regionalt valt parlament, eller länsting som vi
vill kalla det.
Länstinget bygger på den nuvarande landstingsor-
ganisationen men har ökade befogenheter och utökat
politiskt ansvar för näringsliv, kommunikationer,
arbetsmarknadspolitik, kultur m.m. Länsstyrelsens
roll blir i fortsättningen att svara för statens myndig-
hetsutövning i regionen och att se till att nationella
mål och riktlinjer efterlevs.
En stor majoritet i Skåne anser att det är den här
vägen som det nya Skånelänet skall vandra. Man är
därför väl lämpad att vara pionjär när det gäller att
utveckla den regionala demokratin.
Jag som vänsterpartist vill dock betona att vår syn
på regional demokrati och vår länstingstanke inte har
något med EU:s regionalpolitik att göra. I vår regiona-
la demokrati är det regionen själv, via sin beskatt-
ningsrätt, och staten som solidariskt förmedlar medlen
till regionerna utifrån de behov och förutsättningar
som finns. Sedan är det länstingens och regionens sak
att på bästa sätt använda de tillförda medlen. Vi skall
flytta makt och medbestämmande, inte via Bryssel
utan från Stockholm, till landets olika delar, från
Skåne till Norrbotten.
Det är på tiden att regeringen ser till att något
händer när det gäller den regionala demokratin. Tidi-
gare regeringar har tillsatt utredningar som stoppats
eller lagts åt sidan. Inte heller den här propositionen
har en sådan inriktning, utan har mer till uppgift att
rationalisera en pågående verksamhet. Därför är det
bra att utskottet vill ge regeringen till känna det som
står i Vänsterpartiets motion och i flera andra motio-
ner om hur vi ser på den regionala demokratin och hur
den skall utvecklas. I maj är det aviserat att regering-
en skall komma med ytterligare förslag i frågan. Vi
väntar med spänning på den.
I det här perspektivet blir därför frågan om Malmö
eller Kristianstad skall vara länets residensstad del i
ett större sammanhang. Därför är det bra att utskottet
skriver att den frågan bör prövas förutsättningslöst.
Det kanske inte ens skall kallas residensstad i fort-
sättningen. Det förutsätter ju att någon residerar där,
och i nuläget är det landshövdingen. De nuvarande
landshövdingarna i Malmöhus län och Kristianstad
län är entledigade. För att markera att något nytt är på
väg att utvecklas föreslår Vänsterpartiet att någon ny
landshövding inte utses i det nybildade Skånelänet
utan tills vidare ersätts av en regionalt vald styrelse-
ordförande i länsstyrelsens styrelse. Ett demokratiskt
valt regionalt parlament, länsting, skall naturligtvis
inte styras av en av regeringen utsedd ämbetsman.
En av poängerna med ett demokratiskt valt parla-
ment, eller länsting, är att medborgarna i regionen
skall kunna ställa regionens företrädare till svars för
sin politik i allmänna val. Då måste man naturligtvis
även kunna avsätta dess ordförande, eller vad nu titeln
skall vara i framtiden. Att vara landshövding är för-
knippat med politisk makt och inflytande, utan att
regionens medborgare kan påverka förhållandena i
demokratiska val. Konungamakten i Sverige är i dag
närmast obefintlig, men konungens, numera av rege-
ringens utsedda, fogdar utövar fortfarande sitt ämbete
och har så gjort i flera hundra år.
Utskottet tycker att den här frågan kan vänta till
regeringens majproposition. Problemet är bara att om
regeringen vill att Skåne skall bli först med att utveck-
la den regionala demokratin kommer det inte att ske
förrän tidigast vid ordinarie val 1998. Länsstyrelsens
verksamhet föreslås ju att förändras fr.o.m. 1 januari
1997. En regionalt vald ordförande i länsstyrelsens
styrelse är en lämplig övergångslösning för att marke-
ra att något nytt är på gång.
Som jag tidigare sagt är Vänsterpartiets utgångs-
punkt när det gäller regional demokrati att man skall
utgå från landstingens geografiska utbredningsområ-
den. Finns det dock folklig förankring för att ändra
det området, som i Skåneförslaget, skall det natur-
ligtvis genomföras. Däremot skall man undvika för
stora områden både arealt och befolkningsmässigt för
de nya regionala parlamenten. Annars är det risk för
att de regionala företrädarna mister förankring och
kännedom som hur regionen fungerar både lokalt om
mera övergripande.
Därför skall man vara försiktig med att föreslå hur
den nya västsvenska regionen skall utformas och
utvecklas. Vänsterpartiet tycker att det skall ske förut-
sättningslöst, och att det skall framgå tydligt i direkti-
ven till den särskilde utredaren som skall arbeta med
denna fråga. Det kommer att ge bättre villkor för den
diskussion som utredaren skall ha med de tre länen
men också med de många kommuner i framför allt
Skaraborgslän som är mycket tveksamma till ett nytt
västsvenskt storlän med Göteborg som residensstad.
Att gå försiktigt fram är också viktigt med tanke
på att den regionala indelning kan få en annan roll än
vad den gamla länsindelningen hittills haft. Det är
något som Vänsterpartiet vill och tror på. Det är i
dagsläget svårt att säga vad alternativet är för de
kommuner, eller kanske hela Skaraborgs län, som inte
vill ingå i eller är tveksamma till att ingå i ett väst-
svenskt storlän. Utvecklingen av de regionala parla-
menten skall inte forceras fram uppifrån utan ha sin
förankring hos medborgarna inom regionen. Om detta
skall vara en fråga för folkomröstningar eller beslut i
nuvarande demokratiska församlingar får avgöras av
regionens egna medborgare.
Som en del i sin spariver har regeringen satt upp
ett sparbeting för den nya länsindelningen i Skånelän
liksom en sådan för det kommande västsvenska länet.
Man har utgått från en modell där länsstyrelsens
uppgift fyller ett basbehov och jämfört med kostna-
derna på Gotland. Sedan drar man slutsatsen, att om
två länsstyrelser blir en borde man kunna spara i mot-
svarande omfattning. Detta ter sig som ett något för-
enklat sätt att beräkna besparingar på.
Det är väl bra om man kan spara på statlig admi-
nistration. Men att fastställa så precisa sparbeting
verkar oklokt, och det blir naturligtvis en tung börda
för dem som skall genomföra omorganisationen och
den personal som befinner sig i den. Man kan ha det
som en målsättning, men inte som ett precist krav.
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning i frå-
gan , och det är bra. Blir det dock en utveckling av
Skånelänets nya organisation där länsstyrelsen får mer
av en myndighetsutövande funktion och andra delar
av verksamheten flyttas över på ett regionalt valt
parlament, får frågan om besparing på länsstyrelserna
en helt annan dimension, och då gäller inte dessa
beräkningar över huvud taget. Det handlar i så fall om
någonting helt annat.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 1 och 2.