Herr talman! Det finns naturligtvis många infalls-
vinklar på ett sådant jätteämne som det vi behandlar
just nu. Vi har också hört tre olika sätt att närma sig
ämnet. Själv hade jag gärna tagit min utgångspunkt i
den debattartikel Margot Wallström hade skrivit i
Dagens Nyheter i dag om äldrevården, omvårdnaden
och sjukvården för de äldre. Eftersom hon inte är här i
dag skall jag dock inte ta upp den tråden. Dessutom
håller jag med henne till 100 %. Jag tänker i stället
fokusera på en liten bit i hela det här betänkandet. Det
gäller det som även Barbro Westerholm nämnde,
nämligen avgifterna.Herr talman! Det finns nästan
lika många system för avgifter i äldreomsorgen som
det finns kommuner. Sveriges pensionärsförbund har
gått igenom Sveriges 288 kommuners omsorgsavgif-
ter och presenterat siffrorna i sin tidning Veteranpos-
ten. I denna rapport framkommer mycket krångel och
skrämmande olikheter.
Ser man på hemtjänsten kan man finna att Tida-
holm har ett tak på 330 kr i månaden, medan t.ex.
Jönköping har ett tak på 10 500 kr. Även kostnaden
för att ligga på ett sjukhem varierar väldigt mycket
mellan kommunerna. I Storuman kostar det som mest
3 452 kr i månaden, medan Töreboda kan ta upp till
32 040 kr för en sjukhemsplats. Över huvud taget tar
kommunerna rejält betalt för sjukhemsplatserna.
Det kan därför vara på sin plats att erinra om att
innan ädelreformen genomfördes hade vi ett enhetligt
system, och ingen kommun fick ta ut mer än 2 000 kr
för en sjukhemsplats. Ett av huvudskälen till att ädel-
reformen genomfördes var att kunna ta mer betalt av
pensionärerna för sjukhemsboendet. Och det har man
också gjort med besked.
Beträffande förbehållsbeloppen, dvs. den minsta
andel som pensionärerna får behålla för egen del när
kommunen inkasserat sina avgifter, är skillnaderna
mellan kommunerna betydligt mindre. I stort sett
ligger spännvidden mellan 1 000 och 2 000 kr. Detta
förbehållsbelopp skall i de flesta fall täcka de andra
avgifter som kan uppkomma för pensionärerna. Det
kan handla om avgifter för läkarvård, fotvård, tand-
vård, färdtjänst och liknande. Även på dessa områden
varierar avgifterna från kommun till kommun.
Ofta bygger avgiftssystemen på krångliga be-
stämmelser som kan vara svårgenomskådliga för
omvårdstagaren eller dennes anhöriga.
Även enkla ting kan krånglas till i de kommunala
bestämmelserna. Så här anger t.ex. en kommun vad
pensionären skall betala för en kopp kaffe med bröd:
"0,17 procent av det minskade basbeloppet per år
dividerat med tolv, avrundat till närmast lägre kron-
tal." Det blir 5 kr i det här fallet.
Det är ju tur att kommunerna nuförtiden har dato-
rer så att man klarar av att räkna ut vilket pris man ska
ta för en kopp kaffe med bröd. Men ännu bättre hade
det varit om man använt den moderna datatekniken
till att räkna ut hur man kan ordna någorlunda rättvisa
och likartade avgifter i kommunerna.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi att det är en
viktig politisk poäng att systemen skall vara enkla och
lättbegripliga. Vi har i ett par motioner tagit upp av-
giftskrånglet på äldreomsorgens område och förordat
att man skall söka finna enklare lösningar. Ett exem-
pel kan vara att man inför ett samlat högkostnads-
skydd för alla avgifter på vårdområdet. Ett annat kan
vara att man tar till sig Borlängemodellen, som tycks
vara en elegant lösning på ett knepigt problem. Efter-
som utskottet ställt sig kallsinnigt till dessa förslag
yrkar jag bifall till reservation 9.