Herr talman! Det sägs ibland, vilket redan har på-
talats här i dag, att man kan mäta ett lands kvalitet
efter hur det behandlar sina gamla.
I många s.k. u-länder ses de gamla som en resurs.
De är delaktiga i familjelivet och i samhällslivet.
Deras råd och erfarenhet tas till vara. Kort sagt: Trots,
eller i kraft av, sin ålder är de behövda.
I vårt land, som väl måste gå under beteckningen
i-land, ses de gamla i dag alltför ofta som en belast-
ning. Deras kompetens tas inte till vara. De har ingen
självklar plats i vare sig familjegemenskapen eller
samhällsgemenskapen i stort. Kort sagt: På grund av
sin ålder är de icke behövda.
Jag måste bekänna att jag stundtals tycker mig le-
va i ett u-land.
Låt mig så konstatera att det är glädjande att ut-
skottet i det betänkande som vi nu behandlar har tagit
de brister som rör äldreomsorgen i vårt land på stort
allvar och också försökt att på flera områden föreslå
lösningar för att avhjälpa dessa brister.
På många områden delar utskottet den kritik som
Socialstyrelsen i sina återkommande årsrapporter har
givit uttryck för. Om därför utskottets påpekanden
kommer att tas på allvar av regeringen borde nu ett
antal av de brister rörande ädelreformens tillämpning,
som för övrigt jag själv i flera års tid har påpekat,
kunna åtgärdas. Detta gäller bl.a. kontinuerlig läkar-
tillgång på sjukhemmen, värdig vård i livets slutskede
liksom kravet på allas rätt till en demensutredning.
Dessa utskottets goda initiativ och intentioner kan
då komma att utmynna i att förhoppningsvis varje
sjukhem tillförsäkras fast geriatrisk läkarkompetens.
Men hela den komplicerade frågan om tolkningen av
ädelreformens s.k. boendebegrepp svävar ännu i luf-
ten. Jag menar fortfarande att det är både okunnigt
och cyniskt att kalla en till kropp och själ svårt sjuk
och mycket gammal människa som bor i ett fyrbädds-
rum på ett sjukhem för hyresgäst och av henne utkrä-
va hyra och avgift för mat, omvårdnad, medicin och
läkarbesök. Hon är inte hyresgäst där hon ligger i sin
säng i rummet som hon delar med ett antal främlingar.
Hon är faktiskt patient. Jag anser därför att de olika
boendeformerna inom ädelreformen måste renodlas,
och vi måste kunna erkänna att vissa former är mer
vård än boende och att de därför också bör hanteras
såväl innehållsmässigt som ekonomiskt utifrån den
definition som de kommer att ges. Då frågar man sig:
Vem kommer att driva den frågan?
Utskottets krav på värdig vård i livets slutskede är
också gott. Men vem kommer att bevaka att de resul-
tat som framkommer i den utredning som regeringen
aviserat verkligen kommer att omsättas i praktiken?
Och vem kommer att arbeta för att det nytänkande
inom den palliativa vården som nu växer fram verkli-
gen ges möjlighet att utvecklas?
Vidare anser utskottet: "Alla som behöver utredas
beträffande demens bör utan dröjsmål ges den möj-
ligheten" . Detta är utmärkt. Men vem bevakar att så
sker? Och vem initierar andra viktiga frågor vad gäl-
ler demensproblematiken - dels att den "heroiska"
insats som de många anhöriga till våra demenssjuka
gör uppmärksammas och ges stöd, dels att den i vårt
land förnämliga forskningen på detta område priorite-
ras?
Socialstyrelsens uppföljningsuppdrag av ädelre-
formen är nu avslutat och kommer att följas av
punktinsatser. Men vem skall i fortsättningen vara
påtryckare?
Herr talman! När jag tog plats i denna kammare
var jag den första att motionera om en statlig äldre-
ombudsman, eftersom jag väl kände behovet av någon
som kraftfullt kunde agera för denna grupp.
De människor jag då talar om är våra allra äldsta,
sjuka till kropp och själ, ofta oförmögna att bokstav-
ligt talat föra sin egen talan, och de har också det
gemensamt, i motsats till andra sårbara grupper i vårt
samhälle, att de inte har särskilt många som talar för
dem.
Låt mig så deklarera att jag själv, liksom mitt par-
ti, inte är anhängare av ombudsmän för särintressen.
De fyra ombudsmän som vi redan hade och som om-
fattar oss alla var och är egentligen fullt tillräckligt.
Men i och med att Barnombudsmannen och senare
Handikappombudsmannen tillkom bröts detta möns-
ter. Jag anser att det då är ologiskt att, även om man
inte är tillskyndare till ombudsmän för s.k. särintres-
sen, avfärda en eventuell äldreombudsman som så väl
behövs.
Riksdagen har ju nu öppnat för denna möjlighet,
och därför har jag även detta år motionerat om att
regeringen åtminstone skall tillsätta en utredning om
det eventuella behovet av just en äldreombudsman.
En äldreombudsman skulle vara talesman för våra
allra äldsta, bevaka de frågor som rör just dem och
komma med egna initiativ på detta område. En annan
stor uppgift som skulle gagna såväl de gamla som
deras anhöriga och personalen inom äldreomsorgen
vore att en äldreombudsman genom sin blotta närvaro
skulle bidra till att dessa äldrefrågor fokuserades och
därmed förhoppningsvis kunna återskapa den status
kring åldrandet som vi helt saknar i vårt land i dag.
Utskottet har delvis ställt sig positivt till min mo-
tion. Men beklagligt nog har socialministern på en
fråga från mig inte sagt sig vara beredd att tillsätta
den utredning som eventuellt skulle kunna bana väg
för denna talesman för de äldre. Utan att därför yrka
bifall till min motion måste jag ändå beklaga detta
ställningstagande.
Herr talman! Detta beslut gör emellertid att var
och en av oss i denna kammare och ute i vårt samhälle
nu ännu mera har ett ansvar för att kraftfullt driva de
frågor som rör våra allra äldsta, sjuka och ofta demen-
ta medmänniskor. Det är nämligen livsviktigt för att
vi alla utan att skämmas skall kunna säga att våra
gamla i dagens Sverige får den goda vård och det
värdiga bemötande som vi själva, när vi så kommer
att behöva, förväntar oss att få.