Herr talman! Min mor är en tunn liten bräcklig
dam i 85-årsåldern. Eftersom hon har drabbats av
stroke ett antal gånger minns hon inte så mycket läng-
re. Hon är nästan helt bunden vid sin rullstol. Varje
gång när jag, så ofta jag hinner, kommer och hälsar på
henne blir hon naturligtvis glad. Hon gråter en liten
skvätt. Hon har inga problem med att känna igen oss i
familjen, men hon blandar för det mesta ihop våra
namn och vilka vi är.
Hon bor på ett sjukhem som drivs på entreprenad
av ett dotterbolag till HSB, som heter Grannskaps-
service. Det är det senaste och modernaste man kan
tänka sig. Hon har en egen liten lägenhet som är utrus-
tad med ett stort och ljust dusch- och toalettrum och
ett litet pentry där vi kan koka vårt kaffe när vi kom-
mer på besök. Där finns också en mycket trevlig och
kompetent personal som gör allt den kan och hinner
för att göra livet så gott som möjligt för dem som bor
på sjukhemmet. Det är bra med maten, och man kan
äta tillsammans i en mycket vackert möblerad miljö.
Man kan se på TV tillsammans i ett ljust, vackert
vardagsrum med en kakelugn.
Min mamma vet inte vad någon i personalen heter,
men det tycks inte bekymra henne.
Mamma har alltid varit mycket mån om sitt yttre.
Hon har alltid varit ren och proper. Hon har alltid
varit mycket aktiv och gått och rört sig mycket. Precis
som alla andra har hon trivts bra med vissa personer
och mindre bra med andra. Allt detta har hon kvar.
Trots ålder och sjukdom tycker hon om att vara pryd-
lig, klä upp sig litet och vara snygg i håret. Att få
hjälp med att gå några steg, trots att det är ansträng-
ande, ger glädje och något att prata om med oss och
med andra som bor på sjukhemmet. Men alltför sällan
finns det någon som har tid att ge henne den möjlighe-
ten. Att få komma ut en stund, gå en promenad och få
litet sol gör livet mycket lättare. Men det blir inte
särskilt ofta, nästan bara någon gång när vi anhöriga
kommer dit.
Ibland är hon ledsen och gråter. Vi har sett att det
finns ett samband med vem i personalen som tjänstgör
just vid det tillfället. Vi förstår att personkemin inte
alltid heller fungerar för den som är gammal och
glömsk. Om man dessutom känner sig utlämnad blir
det naturligtvis inte lättare. Vid sådana tillfällen hän-
der det att hon säger: Det kan väl inte vara så långt
kvar, eller vad tror du?
Min kära mammas situation är inte unik. Den är på
flera sätt typisk för många tusen äldre inom äldrevår-
den. I många avseenden är den kanske bättre.
Mycket fungerar mycket bra, men det finns också
stora brister. Allt handlar inte bara om brist på peng-
ar. Det är väldigt mycket en fråga om hur de resurser
som finns används och hur samordningen sker mellan
dem som finns i den dagliga verksamheten och t.ex.
dem som har ansvar för rehabilitering och sjukvård.
Det handlar också om rätten att kunna välja både hur
vården skall utföras och vilka som skall ge den. Det
handlar även om hur man utnyttjar de resurser som
finns utanför vårdorganisationen, hos frivilligorgani-
sationer och inte minst hos oss anhöriga.
Från Centerns sida anser vi att äldrevården, som
verkligen tillhör den sociala välfärdens kärnverksam-
het, ur resurssynpunkt måste vara mycket högt priori-
terad. Omvårdnaden av de gamla är, som många har
sagt, ett mått på den humanistiska grundsynen i ett
samhälle. Äldrevården måste därför också organisa-
toriskt vara uppbyggd med utgångspunkt från de
gamlas rätt till integritet och god livskvalitet. Begrän-
sade resurser och ett ökat antal vårdbehövande ställer
stora krav på effektivitet och samordning.
För att man skall kunna uppnå allt detta anser vi i
Centern att inslaget av valfrihet och konkurrens måste
öka inom äldrevården. De gamla och deras anhöriga
måste tillsammans - på samma sätt som sker inom
barnomsorgen - kunna välja både hur och av vem
vården skall utföras.
Hela vårdkedjan måste fungera, inte bara länk för
länk, utan som en sammanhållen enhet. De resurser
som finns för rehabilitering måste i sin helhet komma
vårdtagarna till del och inte försvinna i en splittrad
organisation.
Det är viktigt att det finns medicinsk kompetens
och fasta kontinuerliga läkarinsatser inom det särskil-
da boendet. Visst skall var och en ha rätt att välja sin
egen doktor, men det är inget hinder för att det också
skall finnas en fast läkarkontakt med respektive sjuk-
hem. I regel går det dessutom för det mesta att förena
dessa intressen.
Det finns många organisationer som är beredda att
göra en insats för dem som finns inom äldrevården.
Det är angeläget att dessa möjligheter tas till vara.
Kvaliteten inom äldrevården står och faller med
personalens kompetens och engagemang. Det är där-
för viktigt att man får en god utbildning innan man
börjar sitt arbete i omsorgen men också att man får
vidareutbildning under anställningstiden.
Sist men inte minst, herr talman, vill jag säga att
en värdig vård i livets slutskede är något som vi alla
önskar oss. För detta erbjuder s.k. hospice ett mycket
gott alternativ. Det är därför av stort värde att den
typen av verksamhet får utrymme att etableras och
utvecklas.
Jag ställer mig bakom samtliga reservationer som
behandlar dessa frågor men nöjer mig för tids vinnan-
de att yrka bifall till reservationerna 1 och 3.