Herr talman! Graden av utvecklingsnivå i ett sam-
hälle sägs kunna mätas genom att studera på vilket
sätt det tar hand om de svagaste grupperna. Det kan
handla om gamla, sjuka och barn. Ju mer framstående
en kultur är, desto större trygghet för dessa svaga
grupper.
I vårt samhälle företräds inte dessa grupper av
starka föreningar eller förbund som kan hävda deras
intressen. Det rör sig många gånger om människor
som inte vågar, orkar eller kan göra sina röster hörda.
Därför är det ännu viktigare att samhället lyfter fram
deras behov. Det är inte alltid de med de starkaste
företrädarna i samhällsdebatten som bäst behöver
samhällets stöd, utan ibland är det tvärtom.
Herr talman! I det materialistiska samhället har de
äldres situation alltmer kommit i skymundan. Värdet
av erfarenhet och visdom som den äldre generationen
har skaffat sig under ett långt liv uppskattas inte på
långa vägar på det sätt som det borde. Vårt samhälle
saknar mycket av en grundläggande respekt för ålder-
domen. Välfärd har kommit att bli synonymt med
materiellt god standard. Instrumentet att mäta en så-
dan välfärd är trubbigt. Det är inte hur rummet möble-
ras eller kvadratmeterytan som oroar och bekymrar de
äldre i dag. I stället är det problemet med den mänsk-
liga kontakten och omvårdnaden när de blir gamla
och inte kan klara sig själva som oroar.
Herr talman! Vi borde av och till fundera i grun-
den vilka utgångspunkter vi vill ha när vi formar äld-
revården och när vi formar vården i framtiden. Vi
kristdemokrater menar att den enskilde måste ha stör-
re möjlighet att få vara med och bestämma över sin
egen situation. När det gäller många av de olika om-
rådena inom omsorgen fattas besluten i dag av kom-
munernas personal.
Så är det ofta när det gäller t.ex. boendeform och
vilka sysslor som skall utföras av kommunens hem-
tjänst. Det är fel. Alla människor är olika och har
olika behov som skall uppfyllas för att de skall upple-
va livskvalitet. Detta måste man ta bättre hänsyn till
när äldrevården formas.
Många kommuner har infört något som närmast
kan liknas vid en form av kommunarrest. De gamla
har fått flyttförbud. Det har förekommit flera upprö-
rande exempel ganska nyligen där gamla inte har fått
flytta över en kommungräns för att t.ex. komma när-
mare sina barn. Det är skamligt. Nu görs det en
skärpning i socialtjänstlagen, och det är vi tacksamma
för.
En annan punkt som jag vill lyfta fram gäller de
anhöriga. Enligt många beräkningar står anhöriga för
största delen av vården i hemmet - Barbro Wester-
holm har redan sagt att det rör sig om så mycket som
två tredjedelar. Det finns uppskattningsvis 150 000
hemmaboende äldre som behöver hjälp med att du-
scha och bada. Av dessa får hälften i första hand hjälp
av en anhörig. Motsvarande siffra när det gäller toa-
lettbesök är ca 40 000 personer varav hälften av dessa
får hjälp av en närstående. Likaså torde ca 25 000
dementa bo kvar hemma tack vare vård och passning
av anhöriga.
Till detta kommer föräldrar som vårdar sjuka och
handikappade barn eller vuxna som får hjälp av an-
höriga eller närstående. Men det finns ett mörkertal,
det har vi sett i en sammanställning som man har gjort
på Socialstyrelsen. Många vårdar anhöriga utan att
det är känt.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan sam-
hället och familjen är en av de stora framtidsfrågorna.
Vi Kristdemokrater anser att anhörigrollen måste
uppvärderas och erkännas. Vi återkommer till denna
fråga i samband med behandlingen av betänkandet om
socialtjänstlagen.
Vårdpersonalen i äldreomsorgen och i sjukvården
gör ovärderliga insatser. Men utöver detta - vilket har
varit oerhört jobbigt under den senaste tiden med
tanke på alla nedskärningar - behövs ett större totalt
engagemang inom hela samhället för de äldres situa-
tion. Vårdpersonal kan inte helt ersätta familjen och
anhöriga. Det offentliga bör därför kunna kombinera
anhörigas och ideellas stöd med professionella insat-
ser inom vården. En sådan kombination skulle visa
respekt för de gamlas människovärde.
I samhällsdebatten framhålls ofta att äldre måste
få god vård och omsorg, eftersom det är de som har
byggt upp samhället. Det är sant. Men äldre skall inte
bara respekteras av det skälet. De skall i första hand
få god vård därför att de är människor och behöver
vård.
Vi oroas över att det verkar vara människors sam-
hällsnytta som får vara det som är avgörande för vår-
dinsatsen. De gamla och långvarigt sjuka måste få
företrädare i oss alla.
Så över till frågan om en äldreombudsman som vi
Kristdemokrater har tagit upp många gånger. Vi har i
Sverige en ungdomsminister och en barnombudsman,
men vi saknar någon som talar för de äldre. Det finns
inget forum dit patienter, personal och anhöriga kan
vända sig med klagomål när en person inte får till-
fredsställande vård till följd av resursbrist. En äldre-
ombudsman skulle kunna bevaka de äldres situation.
Nu har vi genom detta betänkande lyckats få igenom
att riksdagen skall göra ett tillkännagivande som i och
för sig kunde vara litet mera modigt, men, herr tal-
man, vi ställer oss bakom det. Det är ett steg i rätt
riktning.
Så några ord om vård i livets slutskede. Det är en
vård som är avgörande för allas vår trygghet. Det är
inte riktigt etablerat i vårt samhälle i dag att prata om
döden. Trots det är döden något som vi alla kommer
att möta. Därför måste vi lyfta fram den här delen av
vården ännu mer än vad vi hitintills har gjort.
Vi måste erkänna att det finns olika smärtor, inte
bara den fysiska smärtan. Det finns också social,
psykisk och andlig smärta. Det har hospisrörelsen på
ett föredömligt sätt lyft fram. Vi tror att man inför
framtidens utmaningar måste se till att vården i livets
slutskede fungerar professionellt i hemmet, inom
äldreboendet och på sjukhusen. Det är väldigt viktigt
att personalen får en ordentlig och välanpassad ut-
bildning, att det finns ekonomiska resurser och att det
finns möjlighet för den enskilde att själv kunna välja.
Vi Kristdemokrater står naturligtvis bakom alla de
reservationer som vi finns med på, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall till reservation 6.