Herr talman! Jag tror att den som är uppmärksam
på de förhållanden som vi diskuterar noterar att
statsministern använder den teknik som jag
åberopade. Han tar två steg framåt och ett tillbaka,
och sedan säger han att alla har anslutit sig till hans
linje. Det var för övrigt Lenin som instiftade den
principen. Jag rekommenderar inte att någon skall
följa den linjen.
Jag är nöjd med det svar som statsministern har gett
i dag. För att få ett sammanhållet, välskrivet svar
som är noga övervägt och dessutom förankrat i
regeringen måste man alltid ställa en interpellation
när det gäller viktiga frågor. De andra uttalandena,
särskilt de om Baltikum, hade regeringskollegerna
inte sett.
Statsministern har också tagit ett steg tillbaka när
det gäller chockterapin. Det har naturligtvis skett
efter den bedövande kritik och de invändningar
som har kommit från hela världen. Fru talman och
jag besökte Washington i december. Där fick vi
höra ledande republikanska och demokratiska
företrädare kritisera chockterapin. Kritik har bl.a.
kommit från påven, Kissinger och Solzjenitzyn.
Det är alltså inte så konstigt att man backar i den
här frågan. Det gäller alla utom Anders Åslund.
Om man går djupare in i frågan finner man att det
inte är så enkelt som statsministern säger att det har
gått bra i alla länder där man har gått snabbt fram.
Som exempel kan vi ta Kina och Vietnam, som
statsministern nyligen har besökt för att inhösta
frukterna av svensk Vietnampolitik för
näringslivet. I dessa båda länder har man gått
gradvis framåt utan att öppna för en utbredd social
misär, vilket kan bli följden av en chockterapi.
När det gäller Baltikum är attityden densamma. Jag
medger att hela Sverige har ett solkigt förflutet
beträffande Baltikum. Genom det erkännande som
samlingsregeringen gjorde satt vi i en svår situation.
KGB var dessutom effektivt, och järnridån var
ganska ogenomtränglig. Från det ögonblick när det
uppstod en chans, när Gorbatjov släppte efter,
utnyttjade vi och den förra regeringen de
möjligheter som fanns. Vi var de första som
öppnade ambassader i Baltikum. Vi har nog alla
bidragit till att vara vänner och vakthållare. Jag tror
inte att Carl Bildt skall försöka göra sig till en
ensam vit riddare därvidlag.
När en statsminister sänder signaler utåt är det
viktigt att han tänker på vad han säger och gör. Han
kan ha lust att kasta sig in i olika debatter, och det
skall han naturligtvis göra. Om de signaler man
sänder ut i viktiga säkerhetspolitiska frågor inte är
underbyggda med samråd, kanske inte ens i den
egna regeringen, kan de ändå utomlands uppfattas
såsom utgörande hela Sveriges linje. Det var så det
hela uppfattas på en rad regeringskanslier och
redaktioner.