Herr talman! Jag är tacksam för lektioner som jag
får av statsministern, också om Kina.
Jag har lyssnat också på andra som har studerat
utvecklingen i Kina ordentligt och jämfört den med
utvecklingen i Ryssland. Jag delar inte själv deras
slutsatser, men de förordar en kinesisk väg mot en
tillväxt som är mycket snabb. De menar att därefter
kommer de politiska reformerna och på sikt
demokrati.
Jag gillar inte den metoden, men jag kan inte vara
lika tvärsäker som statsministern i alla frågor,
inklusive Kina.
Carl Bildt, liksom en av hans företrädare Gösta
Bohman, gillar att citera socialdemokrater. Är de
döda socialdemokrater, som Hjalmar Branting,
citeras de med välvilja och används i debatten. Är
de levande attackeras de, särskilt om de inte är
närvarande, som Sten Andersson nu. Jag menar att
Sten Andersson inte gjorde någonting fel i sak när
han var i Baltikum. Om detta har det skrivits rätt
mycket på UD, och det kan man studera om man
är verkligen intresserad, Carl Bildt.
Vi kan konstatera efter den här omgången att Carl
Bildt har presenterat ett svar som nu också hela
regeringen står bakom. Det är bra. Det kan vara en
framgång. Men kom inte och säg att det är han själv
som har vunnit alla andra, inklusive sin egen
regering, för sin egen linje.
För det andra talar inte Carl Bildt så mycket om
chockterapi längre, utan mera om chock och terapi.
Det är också en framgång.
För det tredje vill jag säga att det behövs en ny
strategi för vår politik gentemot Östeuropa. Den
bör ligga över partigränserna. Vi bör samlas om
detta i ett råd, en konferens eller ett möte
tillsammans med näringslivet som skall vara aktivt
och framsynt. Detta är nämligen inte bara en
utrikespolitisk fråga, det är också en demokratisk
fråga, där vi måste kraftsamla de svenska
resurserna, liksom man bör göra i Europa och i
världen, för att ge bidrag till Ryssland. Ingenting är
viktigare än att få Ryssland på fötter i demokrati
och in i vår krets.
Slutligen sade statsministern att det är viktigt att
riksdagspartierna och riksdagen engagerar sig i
personkontakter. Jag skulle vilja lägga till de
frivilliga organisationerna. Jag vill också påminna
om att just nu är arbetarrörelsen, LO, TCO:s
biståndsnämnd och Palmes internationella
biståndscentrum de största biståndsgivarna för
demokrati och organisationsutveckling i Central-
och Östeuropa, liksom i Baltikum.
Jag hoppas att man inte fortsätter med att skära ner
möjligheterna för folkrörelser och enskilda
organisationer att verka i Östeuropa och
därigenom gör om samma misstag som man gjort i
f.d. Jugoslavien -- att inte i tid kunna bistå de
demokratiska och fredsvänliga krafterna.