Herr talman! Dess värre gäller interpellationen inte
enbart utvecklingen i Ryssland utan också Sveriges
roll vid ett eventuellt hot mot de baltiska staternas
självständighet. Det är i bägge fallen relativt
omfattande frågeställningar.
Herr talman! Pierre Schori har bett mig redogöra
för regeringens inställning till utvecklingen i
Ryssland och för Sveriges hållning vid ett eventuellt
hot mot de baltiska staternas självständighet.
Dessa frågor har bl.a. jag själv sökt att belysa i flera
anföranden under de senaste åren. Ett
interpellationssvar ger knappast tillräckligt
utrymme för att på en och samma gång på ett
tillfredsställande sätt behandla båda dessa frågor.
Alltsedan det nya Ryssland trädde fram som
suverän stat i december 1991, efter Sovjetunionens
sammanbrott och kollapsen för det socialistiska
samhällsexperimentet, har Sverige på olika sätt
stött de reforminriktade krafterna i Ryssland.
Därmed menar jag de krafter som vill få till stånd
en snabb och stabil övergång till demokrati, respekt
för mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och
en samarbetsinriktad utrikespolitik. Det har vi
gjort bl.a. därför att en sådan utveckling innebär
radikalt förbättrade förutsättningar för fred och
frihet i Europa i dess helhet. Inte minst för den
framtida utvecklingen i Östersjöområdet och
nordvästra Europa är framgången för de
demokratiska reformsträvandena i Ryssland av
mycket stor betydelse.
Från början stod det klart att Ryssland skulle möta
särskilda svårigheter under denna omdaning. Till
någon del har de sin grund i Rysslands historia.
Ända sedan Peter den stores tid har det pågått en
inre kamp i Ryssland mellan dem som ser sitt lands
framtid i en öppenhet för samarbete och utbyte
med länderna i väst och dem som tror att Rysslands
särart kräver avskärmning från omvärldens
inflytelser.
Till det förflutnas arv hör också en osäkerhet om
Rysslands identitet. Ryssland är en nationalstat,
men med historiskt givna drag av mångnationellt
imperium.
I huvudsak beror dock Rysslands svårigheter på
den ofattbara vanskötsel och det förnedrande
förtryck som landet utsattes för under den långa
kommunistiska parentesen -- längre än i något
annat land som härjats av den genomförda
socialismen.
Vidden av denna förödelse som detta
genommilitariserade, genompolitiserade och
genombyråkratiserade system åstadkom har säkert
kommit som en överraskning för många i vårt land.
Också i denna riksdag fanns det alltför länge en
tendens att vilja tro att förhållandena i
Sovjetunionen inte var så besvärliga som systemets
kritiker hävdade.
Sådana illusioner var inte möjliga för dem som
inom Ryssland självt hade att bryta med det gamla
och lägga grunden för det nya.
För dem var det oftast uppenbart att
reformpolitikens framgång skulle avgöras av hur
snabbt och radikalt brottet med det gamla kunde
göras. Samtidigt var de krafter som spjärnade emot
en snabb förändring tidvis starka.
Detta har kommit att prägla inte minst den
ekonomiska reformpolitiken, där perioder av stark
reformvilja växlat med perioder där de
tillbakahållande krafterna varit mer dominerande.
Det är också detta som gjort att det ofta
förekommande begreppet ''chockterapi'' ter sig
klart vilseledande och därmed olyckligt som
beteckning på den politik som förts under de senare
åren i Ryssland.
De problem man i dag brottas med i den
ekonomiska omställningen i Ryssland är i första
hand en konsekvens av kommunismens långa och
mörka decennier. I andra hand, om än i långt
mindre utsträckning, beror de på den osäkerhet
som tidvis funnits i den ekonomiska reformkursen.
Men trots att de bromsande krafterna funnits skall
vi inte underskatta det som åstadkommits under de
senaste åren. Inte minst den omfattande
privatiseringen har steg för steg omvandlat
Ryssland till ett samhälle med marknadsekonomin
som grund -- med allt vad detta innebär av bättre
möjligheter för framtiden.
Denna väg måste fortsättas. Rättsstatens och
marknadsekonomins institutioner måste byggas
vidare och successivt förankras i samhället i dess
helhet, samtidigt som statsmakten återupprättas
och ett fungerande socialt skyddsnät byggs upp.
Det är t.ex. en trängande nödvändighet med någon
typ av arbetslöshetsförsäkring när Ryssland nu går
in i ett skede av mycket omfattande industriell
omstrukturering.
Till de avgörande och omedelbara ekonomiska
problem som måste bemästras hör inflationen. Det
finns knappast något säkrare sätt att destabilisera
och förstöra ett samhälle än genom hyperinflation.
De rika blir rikare samtidigt som de fattiga blir
fattigare, och varje typ av för samhällsekonomin
konstruktivt beteende upphör.
Hotet om hyperinflation hade jag bl.a. möjlighet
att diskutera vid en debatt med premiärminister
Tjernomyrdin i Davos i slutet på januari. Jag
varnade då för konsekvenserna också för
omvärlden av ett Ryssland som gick mot
hyperinflation.
Premiärminister Tjernomyrdin försäkrade mig då
att hans regering skulle förhindra en sådan
utveckling. Det finns i dag anledning att notera att
utvecklingen under månaderna sedan dess tyder på
att han avser att fullfölja denna strävan. Detta har
också bekräftats i de kontakter som varit mellan
den ryska regeringen och IMF liksom vid årsmötet
i S:t Petersburg denna vecka med den europeiska
utvecklingsbanken EBRD.
Det finns en tendens att i den allmänna debatten
fokusera ensidigt på de problem som omvandlingen
i Ryssland möter. Och förvisso är dessa mycket
stora. De sociala spänningarna och klyftorna är
påtagliga, problemen med att avmilitarisera
industrin mycket stora, omvandlingstakten i
lantbruket alltför långsam och den laglöshet som
följer i spåren av den gamla samhällsordningens
sammanbrott ett växande och allvarligt problem.
Trots detta finns det skäl att framhålla dels det som
redan uträttats och dels den relativa stabilitet som
trots de politiska spänningarna fortfarande
utmärker reformkursen i den ryska politiken.
Den ekonomiska reformkursen fortsätter. Det
gäller såväl privatiseringarna som ansträngningarna
för makroekonomisk stabilisering. Det ryska
parlamentet har hittills arbetat i bättre ordning och
med en fastare vilja till ekonomiskt ansvarstagande
än vad många spådde efter valet i december.
Även om de mindre länder som valt en mer
konsekvent reformstrategi -- som t.ex. Polen,
Tjeckiska republiken eller Estland -- visar snabbare
och mer uppmuntrande resultat av övergången till
marknadsekonomi än Ryssland ännu gör, är ändå
kontrasten mellan Ryssland och de länder som valt
en mer gradvis övergång påfallande.
Ukraina framstår i detta sammanhang som det lika
tydliga som tragiska exemplet på vad som riskerar
att hända med en ekonomi och ett samhälle som
lyssnar till dem som säger att man bör ta ett
långsamt och försiktigt avsked av socialismen.
Erfarenheten från olika länder visar entydigt att det
enda verkligt säkra resultatet av långsammare
reformer är en snabbare tillbakagång.
Ansvaret för att staka ut den fortsatta vägen ligger
hos president, regering och parlament i Ryssland.
För oss är det viktigt att ge dem som arbetar för
fullföljandet av de politiska och ekonomiska
reformerna i Ryssland ett så starkt stöd som
möjligt.
Det kan göras på olika sätt och på olika nivåer. Låt
mig nämna den betydelse jag tror det har att vi
utvecklar nära politiska och personliga relationer
med den nya generation av politiker som nu växer
fram i vårt stora grannland. Här spelar riksdagen
och dess partier en betydelsefull roll.
Det vi nu ser är hur det i Ryssland gradvis skapas
de nya ekonomiska och sociala realiteter som gör
det allt svårare att se hur en återgång i riktning mot
den gamla kommandoekonomien -- och därmed en
varaktig auktoritär restauration -- skulle kunna
genomföras.
Samtidigt är det uppenbart att de demokratiska
partiernas nederlag i parlamentsvalen, tillsammans
med en rad förändringar i maktstrukturen, ger
anledning till farhågor för framtiden.
Det är också tydligt att vi ser en ökad nationalism i
rysk debatt och en större tonvikt på s.k.
traditionella ryska intressen i Rysslands
utrikespolitik.
Till en del är detta en naturlig väg. Ryssland är en
stor nation med stolta traditioner som har
ovärderliga bidrag att ge den europeiska
utvecklingen. En rysk vilja att hävda sitt lands
ställning behöver inte nödvändigtvis ta sig uttryck
som grannarna har skäl att frukta.
Från svensk sida vill vi engagera Ryssland i ett
samarbete som ger landet en fullvärdig roll i det nya
Europa. Ett allt tätare nätverk av ekonomiska,
politiska, sociala och kulturella förbindelser i ett
alltmer öppet och integrerat Europa är det främsta
instrumentet att trygga stabiliteten och säkra
freden i vår världsdel.
I Östersjöområdet vill vi väva dessa allt tätare
nätverk mellan Norden, de baltiska staterna och
nordvästra Ryssland. Här välkomnar vi särskilt en
roll för S:t Petersburg i linje med denna världstads
bästa traditioner.
Pierre Schori ställer i sin interpellation frågan om
''Sveriges eventuella agerande i händelse av en rysk
inmarsch i Baltikum''. Jag föredrar dock att se
problemet ur ett annat perspektiv.
Att det föreligger spänningar mellan Ryssland och
de tre baltiska staterna är lika uppenbart som
förståeligt. Den politiska och ekonomiska
frigörelseprocessen har många sidor, och till dessa
skall sedan läggas såväl en säkerhetspolitisk
spänning som de problem som reses av de stora nya
ryska invånargrupper som decennierna av sovjetisk
ockupation har fört till dessa länder.
Från svensk utgångspunkt är det naturligt att sträva
efter att dessa spänningar gradvis kan mildras och
att ett förhållande av gott grannskap kan etableras
mellan Ryssland och dess tre nya grannar i
Östersjöområdet. De baltiska staternas
självständighet är ett lika uppenbart som starkt
svenskt intresse, på samma sätt som ett gott
förhållande mellan dessa och Ryssland är det.
Våra möjligheter att påverka denna utveckling
skall icke överdrivas. Regeringen har dock strävat
efter att utnyttja de möjligheter som i olika
sammanhang funnits för att verka i denna riktning.
Vi avser att på olika sätt fortsätta det arbetet.
Samtidigt vore det naivt att inte inse, att det i det
stora Ryssland finns krafter som inte till fullo
erkänt de baltiska staternas självständighet, eller
som kanske ser en möjlighet att utnyttja spänningar
eller t.o.m. konflikter med dessa för att gynna
andra strävanden.
Den rödbruna revanschismen får vi inte blunda för.
Den prövar ständigt sina krafter. Och jag tror att
det är viktigt, inte minst för de Rysslands
demokrater som dagligen kämpar mot den
rödbruna revanschismen, att det görs klart för alla
vilka konsekvenser som ett försök att förverkliga
ens delar av dess politik gentemot omvärlden skulle
leda till.
Även i den officiella ryska politiken finns ibland en
tendens att betrakta de baltiska länderna som
mindre utland än t.ex. Polen, Sverige eller Belgien
och att gentemot dem föra på tal åtgärder som vore
otänkbara mot andra länder. Vi har vid några
tillfällen funnit anledning att reagera mot sådana
tendenser.
Det är av central betydelse för framtiden att
Europas stater klart markerar att de tre baltiska
staternas fulla självständighet är lika viktig som
varje annan europeisk stats självständighet, och att
varje tendens till undergrävande av deras
självständighet kommer att ses som en utmaning
mot folkrätten och mot principerna för det
internationella och europeiska samarbetet i dess
helhet.
Detta gäller också Sverige. Det är viktigt att göra
klart för dem som måhända skulle överväga att
tänka i dessa banor att icke heller Sverige skulle stå
likgiltigt inför en sådan utveckling.
Även om varje situation måste bedömas efter sina
förutsättningar, har jag tidigare här i riksdagen
erinrat om vår politik under Finlands vinterkrig
1939--1940. Då utfärdade vi som bekant ingen
neutralitetsförklaring, och vi drogs inte heller in i
den militära konflikten.
En avgörande skillnad mellan då och nu är
självfallet den styrka som det internationella
samarbetet fått genom Förenta nationerna, ESK
och inte minst den europeiska unionen med dess
framväxande gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Som medlem i EU vore det
naturligt att Sverige aktivt strävade efter att bygga
upp en gemensam politik för att stärka de baltiska
staternas självständighet också i situationer då
denna kunde uppfattas som hotad.
Jag tror att det är viktigt att den säkerhetspolitiska
diskussionen inte viker undan ens inför svåra
problem som vårt land kan komma att ställas inför.
En sådan diskussion tjänar också syftet att inför
omvärlden klargöra den beredskap inför olika
situationer som finns i vårt samlade politiska
system.
Låt mig till sist säga att jag tillhör dem som har en
grundläggande, om än avvaktande, optimism, när
det gäller såväl reformprocessen i Ryssland som
den säkerhetspolitiska utvecklingen i
Östersjöområdet inom den tidsrymd som i dag låter
sig överblickas.
Det kan inte alls uteslutas att vi kommer att få se
hur utvecklingen i bägge dessa avseenden drabbas
såväl av bakslag som av kriser och kanske t.o.m. av
konflikter. Men det understryker bara den stora
vikten av en engagerad, kompetent och väl avvägd
svensk politik inför dessa stora och för oss så
betydelsefulla omvandlingar.
Det har under de senaste åren tillhört de allra
viktigaste uppgifterna för svensk utrikespolitik att
göra vad vi kunnat såväl för att främja en fortsatt
reformpolitik i Ryssland som för att stödja de tre
baltiska staternas säkrande av sin fulla
självständighet. Jag är övertygad om att dessa
uppgifter kommer att kvarstå bland de allra mest
centrala för svensk utrikespolitik under kommande
år.