Herr talman! Utan att göra detta till ett seminarium
om övergången från socialism till
marknadsekonomi vill jag bara påpeka att den
alldeles avgörande skillnaden mellan den sovjetiska
situationen och den i Kina och Vietnam är att de
senare hade möjligheten att börja reformeringen
med jordbrukspolitiken.
Det är egentligen också ett felaktigt uttryck. Vad
som inträffade 1978 i Kina var att
kollektivjordbruken bröt samman. Därefter
återtog bönderna jorden och friheten och började
producera, och 800 miljoner bönder reste sig
relativt snabbt ur den fattigdom som varit. Ungefär
samma sak hände i Vietnamn. Den möjligheten
stod inte till buds i Ryssland, därför att Stalin
mellan 1928 och början av 1930-talet hade
likviderat hela den självägande bondeklassen. Men
även det problemet kommer man nog att lösa i
Ryssland vad det lider.
Konsekvensen i reformpolitiken är oerhört viktig. I
det anförande som jag höll i Davos i januari -- i en
debatt med deltagande av premiärminister
Tjernomyrdin, Singapores f.d. premiärminister
Lee Kuan Yew och ordföranden i Europeiska
utvecklingsbanken Jacques de Larosière och mig --
sade jag just att det inte har varit chockterapi i
Ryssland. Det är ett felaktigt begrepp. Många av de
problem som finns i Ryssland är en följd av att man
inte varit tillräckligt konsekvent. Det var framför
allt inflationsbekämpningen som stod i centrum.
Man har låtit subventionerna mala på, låtit
underskotten bli stora, och nu står man inför risken
av en hyperinflation. Det skulle kunna bli mycket
allvarligt.
Premiärminister Tjernomyrdin sade till mig att de
skulle klara av det. När jag nu ser på siffrorna ser
jag ett fullföljande, under premiärministern
Tjernomyrdin, av den s.k. monetaristiska politik
som inleddes med stor konsekvens av den
dåvarande finansministern Fjodorov. Det tycker
jag är bra.
Privatisering, marknadsekonomi, rättsstat -- alla
dessa begrepp är avgörande för att Ryssland skall
kunna klara övergången.
Om Baltikum är det egentligen inte så mycket mer
att säga. Låt mig bara understryka det som Pierre
Schori var inne på i slutet, vikten av nära kontakter
med företrädare för olika meningsriktningar i dessa
länder. Pierre Schori kanske inte tycker om att jag,
när jag blir inbjuden av den ryske utrikesministern
till hans valrörelse i Murmansk, åker dit och
försöker ge de demokratiska krafterna den lilla
hjälpande hand som jag möjligen kan ge. Trots
kritiken tänker jag fortsätta med det
engagemanget. Trots de synpunkter som kan finnas
tänker jag fortsätta att utveckla kontakter och
försöka ge hjälp och stöd till Estland, Lettland och
Litauen.
Ifall Pierre Schori, som reser så mycket i världen,
också reste ibland till Estland, Lettland och
Litauen, så tror jag detta vore en betydande fördel.