Herr talman! Låt mig börja med att instämma i det
som Hans Göran Franck sade. Det går ganska
snabbt. I den mån något uttalande av mig har varit
oklart har det varit ofullständigt refererat.
Jag har i andra sammanhang gjort klart att vi
önskar Ryssland som medlem av Europarådet men
att kriterierna gäller lika för Lichtenstein,
Ryssland, Spanien, Sverige, Ukraina och Estland.
Det är en fundamental princip. Det har samband
med att det är skyddet av de individuella
medborgerliga rättigheterna som står i centrum.
Så till frågan om Baltikums självständighet och vad
vi kan göra för att också i besvärliga lägen, som vi
inte kan utesluta, ge allt det stöd som det svenska
folket vill.
Jag skall inte dölja att jag har varit litet förvånad
när jag i den offentliga debatten har tagit del av hur
Pierre Schori vid ett flertal tillfällen har kritiserat
regeringen och mig för att vi har varit alltför
engagerade i Rysslands demokratiseringsprocess,
Rysslands demokrater och Baltikums
självständighet. Jag vill göra klart att det är ett
engagemang som inte bara är ett ''vackert-väder-
engagemang'', utan det gäller också i andra tider.
För mig har det alltid varit en självklarhet att tala
om demokrati i Ryssland. Det var det även på den
tiden då Sovjetunionen och det sovjetiska systemet
på sina håll uppfattades som sakrosankt. Jag talade
också om frihet i Estland, Lettland och Litauen när
de länderna var föremål för mycket hårda attacker
i denna kammare -- jag tycker mig se Sture Ericson
här inne.
Nu är vi i en ny situation. Jag vill ta fasta på den.
Om Pierre Schori säger att mitt interpellationssvar
också kan gälla för Pierre Schori och därmed också
för socialdemokratin är det självfallet bra. Det är
ett framsteg. Det innebär att vi enigt kan sända
signalen till omvärlden att Sverige, om någonting
skulle inträffa, icke kommer att krypa in bakom
likgiltighetens eller den formella neutralitetens
skal. Vi är engagerade.
Jag håller gärna med Rolf Nilson när han pekar på
den del i interpellationssvaret som gäller den
betydelse som Förenta nationerna, ESK och den
europeiska unionen har. Men det är klart att det
inom dessa organ blir vår uppgift att fungera som
en väckarklocka och föra en aktiv talan som inte är
förenlig med det som vi tvingades göra 1940. Jag
tror att vi alla inser att realpolitiken inte gav mycket
val, men vi känner nog fortfarande litet skam inför
det som inträffade då och vad som inträffade eller
inte inträffade under alla de tystnadens decennier
då det i Sveriges riksdag talades mycket högt om
det som låg långt borta men knappt talades alls om
det som låg nära. Om vi har uppnått detta är jag
tacksam. Om Pierre Schori sedan säger att det har
varit Carl Bildts privatpolitik så bjuder jag på det.
Det som en gång var Bildts privatpolitik har
tydligen blivit Sveriges allmänpolitik. Det kan jag
inte gärna klaga över.
Så till inställningen till reformpolitiken i Ryssland.
Jag har alltid kritiserat begreppet chockterapi som
felaktigt, framför allt eftersom det inte är en
korrekt beskrivning. Den politik som har förts i
Ryssland har varit vacklande och delvis
osammanhängande. Det är lätt att konstatera att de
länder som har fört en mer konsekvent
reformpolitik och tagit ett snabbare avsked från
socialismen också har haft en bättre ekonomisk
utveckling.
I dag går Polen mot en uthållig tillväxt på 4--5 %
per år. IMF bedömer att tillväxten i Estland
kommer att ligga på 7 % per år. Tjeckiska
republiken börjar närma sig mycket imponerande
tal. Tjernomyrdin sade häromdagen att Ryssland
har nått botten och förmodligen är på väg upp. Jag
tror att han har rätt. Men i de länder som beslutar
sig för en svagare reformpolitik, t.ex. Ukraina och
Rumänien, blir förfallet mycket större.
Klä inte motståndet mot den snabba
reformpolitiken i sociala kläder! Det finns
ingenting som är så osocialt i dessa länder som att
bromsa reformerna. Det innebär bara inflation --
hyperinflation. Det innebär bara att man sitter kvar
i det gamla eländet.
Jag kan spetsa till det litet; ni kan stryka det ur
protokollet sedan om ni tycker att det är alltför
polemiskt. Det är socialismen som är det verkligt
osociala systemet. Det har erfarenheten visat. Ju
snabbare man tar avsked från denna socialism,
desto mer ger politiken uttryck också för ett
långsiktigt socialt ansvarstagande.
Pierre Schori var inne på frågan om i vilken
utsträckning vi skall diskutera den ekonomiska
politiken i t.ex. Ryssland. Jag tror att vi skall
diskutera den på samma sätt som vi diskuterar den
ekonomiska politiken i Storbritannien. Jag
påminner mig att socialdemokraterna då och då har
haft åsikter om den. Det är i princip inte fel.
Dessutom upplever jag att ryska företrädare gärna
ser ett utbyte av åsikter, erfarenheter och
synpunkter. När den europeiska utvecklingsbanken
hade sitt årsmöte i S:t Petersburg i början av veckan
noterade jag att premiärminister Tjernomyrdin
explicit välkomnade bl.a. det som Anne Wibble
hade att säga om vikten av den konsekventa och
radikala reformpolitiken. Det anförandet höll hon
icke bara som företrädare för Sveriges regering
utan också som företrädare för den europeiska
utvecklingsbanken och därmed också för en
europeisk konsensus kring dessa frågor.