Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret.
Det var på det hela taget ett statsministersvar, som
sades återge regeringens inställning in corpore. Jag
skulle kunna tillägga att statsministerns redovisning
i dag också i stora drag täcker in vad vi
socialdemokrater anser om utvecklingen i Ryssland
och om vårt förhållande till Baltikum och dess folk.
Med detta skulle vi kanske ha kunnat avsluta
debatten. Men tyvärr har Carl Bildt en benägenhet
att följa den bekanta metoden två steg framåt och
ett bakåt. Han gör gärna uttalanden som av hans
medarbetare, föga moderat, betecknas som linjetal
och mycket viktiga. Ofta uppstår efter dessa tal icke
desto mindre tolkningstvister och diskussioner.
Bakgrunden till mina frågor till statsministern, herr
talman, var ju att han tidigare med olika uttalanden
sänt ut helt andra signaler än här i dag, som givit
upphov till frågor och oklarheter, både här hemma
och utomlands, om Sveriges östpolitik. Hans
uttalanden om Baltikum har t.o.m. lett till ett
officiellt skriftligt bemötande av en av UD:s erfarna
folkrättsexperter. Parallellen med det finska
vinterkriget ledde tanken fel; militär och moralisk
neutralitet blandades ihop.
Herr talman! Utvecklingen i Ryssland är den
viktigaste faktorn för vår säkerhetspolitik, och de
baltiska folken ligger oss nära både geografiskt och
känslomässigt. Det är dock tveksamt om någon
vinner något på att statsministern själv i privata
soloturer aktivt kastar sig in i den ryska
inrikespolitiken, som när Carl Bildt deltog i
Andreij Kozyrevs valkampanj. Det är lika
tveksamt om statsministern skall råda den ryska
statsledningen till en ekonomisk politik som han
själv inte kunnat genomföra i Sverige.
Rysslands öde kan bara avgöras av det ryska folket
självt. Men vi kan och skall givetvis stödja
demokraterna och reformpolitiken.
Vilken väg som demokratiseringsprocessen skall ta
är, som vi vet, ett livligt diskuterat ämne. Det pågår
något av ett professorernas krig i USA och Europa
och även här i Sverige om inriktningen av den ryska
ekonomiska politiken. I Ryssland självt är både
reformisterna och deras motståndare splittrade om
vägvalet. Efter den högerextremistiska och
gammelkommunistiska framgången är det
angelägnare än någonsin att komma bort från de
förenklade föreställningarna om chockterapi. Valet
den 12 december och utvecklingen därefter innebar
ju nomenklaturans och direktörernas revansch.
Ryssland genomlever nu en djup ekonomisk och
social kris. Folkflertalets levnadsvillkor är usla, och
man känner ett trauma över att ha förlorat ett
fosterland och osäkerhet inför vad det nya
hemlandet egentligen innefattar. Västländer är
frikostiga med förmaningar, men njugga med
bistånd. Samtidigt får de mottaga de nyrika
ryssarnas flyktande kapital. Och hittills har
postkommunismen tyvärr skapat flera obehagliga
Al Capone än välbehövliga Henry Ford.
Men, herr talman, det är nu som det behövs en
intensifiering av reformarbetet. Nu behövs en
politik för en social marknadsekonomi. Det är ju
det sociala sönderfallet och den dramatiskt
sjunkande levnadsstandarden som skapat grogrund
för antidemokraternas propaganda och
framgångar.
Det var i detta läge som Carl Bildt inför
världspressen och ryska regeringsföreträdare med
emfas förklarade att Rysslands ekonomi behöver
mindre av terapi och mera av chock. Till detta
kommer statsministerns uppmärksammade
uttalanden -- utan föregående samråd vare sig med
den egna regeringen eller med oppositionen -- om
Sveriges agerande i händelse av en rysk inmarsch i
Baltikum och hans parallell till finska vinterkriget.
I dag talar statsminister Bildt inte om mera chock
och mindre terapi, och det välkomnar jag. I stället
är, säger han, begreppet chockterapi
''vilseledande'' och ''olyckligt''. Det är bra att det
blir sagt. Men det gäller att hänga med.
Statsministerns förtrogne Anders Åslund, som
säger sig längta efter tvåtredjedelssamhället i
Sverige, förordar just chockterapi som recept för
hela Östeuropa. Bildts partikamrat,
utrikesministern, har förklarat att samme Åslund
är regeringens främsta bidrag till Rysslands
omvandling.
I dag talar statsministern om att processen måste
förankras i samhället i dess helhet -- det är bra --,
att statsmakten skall återupprättas och att ett
fungerande socialt skyddsnät skall byggas upp.
Ryssland behöver, enligt statsministern, t.o.m. av
''trängande nödvändighet -- -- -- någon typ av
arbetslöshetsförsäkring''. Det låter mera som
socialliberalism och blandekonomi, och det är
ljusår från chockrecepten.
Herr talman! Få saker torde vara av större
betydelse för Sveriges och vår kontinents säkerhet
än att Ryssland efter 70 års diktatur och isolering
kunde integreras i ett demokratiskt Europa. Vi vill
hellre se en demokratisk Gulliver i vår krets än en
råbarkad Goliat. För oss i Sverige är det alltjämt en
realitet att vi lever granne med en
kärnvapenbestyckad koloss på ekonomiska
lerfötter med en osäker framtid. Ryssland söker nu
sin roll mellan nationalstat och imperiebyggare.
Ryssland kommer, oavsett utgången av
demokratiseringsprocessen, att vara en stormakt
med stormaktens attribut. Ryssland spelar i
Bosnien en inte helt tydlig roll.
Inte minst mot denna bakgrund måste vi föra en
politik mot Ryssland som bygger på eftertanke och
största möjliga enighet över partigränserna. Låt oss
därför se mera av samråd i riksdagen och mindre av
ukaser från Rosenbad. Sveriges östpolitik får inte
bli en privatangelägenhet.
Ingvar Carlsson har tidigare förgäves försökt få till
stånd en partiledaröverläggning om vår
säkerhetspolitik. Vi står fast vid det kravet. Sverige
behöver en ny strategi för Östeuropa, inklusive
Ryssland och Baltikum, en strategi som bör byggas
över partigränserna och med stöd av ett framsynt
och aktivt näringsliv.
Får jag till slut komma med ett förslag till
statsministern. Det finns ju ett s.k. Europaråd
under statsministerns ledning och med deltagande
av samhällets olika grenar. I realiteten är det ett
Västeuroparåd. Vore det inte hög tid nu, när EU-
avtalet är i hamn, att utvidga rådets aktiviteter till
hela Europa, med särskild inriktning på den östra
delen av vår kontinent?