Herr talman! Mandatperioden är som bekant på väg mot sitt slut. Jag har varit Centerpartiets bostadspolitiske talesperson under tre av de fyra åren. Om jag ska summera Alliansens bostadspolitik med tre ord kan jag säga probleminsikt, lösningsinriktat och resultat.
Bostadsbyggandets hinderbana brukar man kalla det för. Det tar alldeles för lång tid från idé till spaden i marken och till färdigt hus. Till följd av långa och osäkra planprocesser blir det ibland höga kostnader om det inte är fråga om bostads- eller äganderätter som är riktade till konsumenter som har råd att betala. På så sätt kan alla led, inklusive kommunerna, ta ut sin del av kakan med god marginal.
Vi får höga bostadspriser, hög skuldsättning hos hushållen och ett tudelat Sverige där det är ett högt tryck på plankontoren i storstäder och tillväxtkommuner, som min hemkommun Kungsbacka, medan de bygglovshandläggare som är anställda i de 123 kommuner som har en negativ befolkningstillväxt säkert gärna skulle se att det fanns anledning att ta fram översiktsplaner, bostadsförsörjningsprogram, planprogram och detaljplaner samt bevilja bygglov åt inflyttare som inte kommer.
De som går till banken för att låna pengar därför att de trots allt vill bygga ett hus på en så kallad svag bostadsmarknad kan inte låna till förmånliga villkor eftersom marknadsvärdet faller under byggkostnaden i samma ögonblick som nyckeln sätts i låset på det nya huset. Bor de dessutom i ett län där länsstyrelsen väljer att strikt tillämpa det strandskydd på 300 meter som har nämnts, utan möjlighet till dispens från kommunernas sida, och konsekvent avvisar de LIS-områden som kommunen vill åstadkomma för landsbygdsutveckling genom att planera för bostäder i strandnära lägen, eller i ett län där snåriga riksintressen begränsar kommunernas möjligheter att hitta områden att planlägga, ja då blir det omöjligt att vända utvecklingen, skapa attraktiva bostäder och förverkliga bostadsdrömmar åt människor som vill bo och verka på den svenska landsbygden.
Vid sidan av att drivkrafterna att investera i bostäder är låg och hindren höga ser vi dessutom, framför allt i storstadsområdena, ett dåligt utnyttjande av de bostäder som redan finns. Lägenheter står tomma i attraktiva centrala lägen, och vi har en dålig rörlighet. Människor som skulle behöva flytta avstår från det eftersom det är besvärligt och inte minst dyrt att betala de skatter och avgifter som följer av försäljningen. Samtidigt hindras den unge bostadskonsumenten av bolånetak och är hänvisad till en hyresmarknad där det krävs kontakter och pengar under bordet om man inte har tur eller har råd att betala för en nyproducerad bostad.
EU och OECD kritiserar inte Sverige för speciellt mycket, men de fortsätter att varna för de risker för vår utveckling och för möjligheterna till tillväxt och fler jobb som ligger i att det är svårt att få tag i en bostad och i de ökande hushållsskulderna.
Med hela 65 utredningar och uppdrag har vi fått en bra och överskådlig bild och ökad kunskap om hur det fungerar i praktiken och vad hindren består av i detalj. Det har resulterat i 112 förslag, varav vi får ta ställning till några av de viktigaste och mest verkningsfulla i morgon, under en av mandatperiodens sista veckor. I morgon gäller det en enklare planprocess och på onsdag samordningen av bullerkraven.
Att lyssna till fastighetsägare, hyresgäster, allmännyttiga bostadsföretag, kommuner och byggföretag, att tillsätta de utredningar som behövs för att verifiera att det de säger stämmer och att lägga fram förslag som är verkningsfulla och ger önskade resultat visar på lösningsinriktning, visar på handlingskraft. Det är viktigt att lyssna, men att agera är också viktigt.
Beskeden från branschen har varit entydiga: Ge oss långsiktigt hållbara villkor. Ge oss regelförenklingar. Ge oss rimliga och förutsägbara ekonomiska villkor att driva företag, att anställa och investera för framtiden, att bygga, renovera, äga och förvalta bostäder långsiktigt.
Herr talman! Det är lätt att fastna i bostadspolitiken, men det som mest av allt påverkar bostadsbyggandet är finansiell stabilitet, hushållens ekonomi, räntenivåer, skatter och ekonomiska villkor, det vill säga villkoren för dem som äger, bygger, hyr ut och naturligtvis för dem som köper eller hyr en bostad, de som bor. Det är viktigast av allt, och där tycker jag att man gärna fastnar i detaljer kring hyreslagen och plan- och bygglagen när det egentligen handlar om omvärldens tilltro till svensk ekonomi, ett adelsmärke för alliansregeringen.
Herr talman! Tillbaka till bostadspolitiken och byggreglerna. De får gärna vara skarpa så länge de är enhetliga och förutsägbara. Man frågar efter fungerande bostadsmarknader. Man frågar också efter stärkt skydd för hyresgäster och för dem som hyr ut sin bostad eller hyr sin bostad i andra hand, liksom för dem som är våldsutsatta. Regeringen har lyssnat även till dem, låtit utreda, kartlagt, analyserat, berett och föreslagit verkningsfulla åtgärder.
Det tredje ordet jag tänker på, utöver probleminsikt och lösningar, är resultat. Har det varit verkningslöst att ställa om från en bostadspolitik som grundlagts på en betongblandning av subventioner och regleringar? Har inte byggföretagen reagerat på de signaler som sänts ut från regeringen och de förslag som hittills antagits av riksdagen? Svaret är: Jo, och det går att sätta siffror på det också.
Byggindustrierna skriver i
Perspektiv på byggmarknaden
, som kom i april, att temperaturen höjs i byggindustrin, och fortsätter: "Det är främst produktionen av nya bostäder som stiger snabbt och uppgången sker på bred front såväl i år som nästa år." Nästan 32 000 lägenheter påbörjades under 2013, en ökning med 10 000 jämfört med året innan. Samma tendens är det vad gäller beviljade bygglov. I Trä- och möbelföretagens marknadsrapport i april 2014 sägs: "Goda förutsättningar för en positiv utveckling under de närmsta åren. Vår bedömning är att byggandet fortsätter öka under 2014. 6450 småhus påbörjades 2013. Det är en ökning med 18 procent jämfört med 2012."
Men vi är inte färdiga än. Målet är att komma upp i volym. Om man talar om minst 40 000 bostäder om året så finns det fler saker att vänta på och genomföra. Vi väntar på lösningar för hur den regionala nivån ska få större vikt i planprocessen, hur man ska kunna förbättra konkurrensen och på så sätt få ned kostnaderna i byggbranschen, hur man kan begränsa antalet överklaganden och få ned antalet instanser, hur man ska få fram bostäder åt äldre på svaga bostadsmarknader, hur vi ska hantera de snåriga riksintressena, hur vi ska få fram fler ägarlägenheter i befintligt bestånd. Listan över det som återstår att göra är fortfarande lång.
Lyssnar man till debatten låter det som att vi är överens om en sak, att det fortfarande behövs förenklingar, detta eftersom alla talar om krångliga regler som ett hinder, om snårigheter i plan- och bygglagen, om risken för långa överklagandeprocesser. Ofta hör man, till och med från socialdemokratiskt håll, talas om en dysfunktionell bostadsmarknad. Det är ett uttryck som kommer från Stockholms Handelskammare för att beskriva en situation där det är svårt att få tag i en bostad därför att bostadsmarknaden i det närmaste har slutat fungera. Så säger Stockholms Handelskammare.
För att råda bot på den dysfunktionella marknaden föreslår Socialdemokraterna ett investeringsstöd på 1 miljard till små lägenheter i kombination med ett stöd till SBAB för att det ska bli möjligt för privata byggföretag att låna billigare. Att skattepengar stoppas i fickorna på privata fastighetsägare och byggföretag är inga problem alls. Visst är det paradoxalt när vänstersidan vill stoppa skattepengar i byggföretagens fickor, men är kritiska till att man som vård- och omsorgstagare, skolelev eller förälder till förskolebarn ska kunna välja ett privat alternativ som utöver att det har god kvalitet ger utdelning till ägarna. Strävan efter utdelning till ägarna utgår jag från är en drivkraft hos alla privata bostadsföretag och även de allmännyttiga.
Om det är något som gör en marknad dysfunktionell är det subventioner av olika slag. Alla utom vänsterpartierna och möjligen Hyresgästföreningen är överens om det. Ingen i byggbranschen har heller framfört att det är bristen på kapital och kreditvillkoren som är problemet i branschen. Hur skulle mer subventioner och starkare reglering då kunna bidra till att marknaden skulle fungera bättre?
Det handelskamrarna menar kännetecknar en dysfunktionell marknad är svarthandel med hyreskontrakt, osäker andrahandsuthyrning och ett utbud som inte räcker till. Den yttersta konsekvensen av att bostadsmarknaderna inte fungerar är att det blir för lite investeringar i nya bostäder och renoveringar.
Herr talman! Efter denna oerhört långa inledning vill jag gå in på själva propositionen och betänkandet. Jag har försökt läsa i kapp och kan konstatera att det är komplex materia, till och med så komplex att man kan ha viss förståelse för att oppositionen inte begriper det.
En enklare planprocess - det är ju vad alla önskar, eller hur? Det viktigaste som föreslås här är att detaljplanekravet ska begränsas och att det nuvarande enkla förfarandet ska vara standard. Att klara ut de svåra avvägandena och dialogen med medborgarna och intressenterna tidigt har varit receptet för de kommuner som varit framgångsrika, där exploateringstrycket är högt, där det finns svåra avväganden att göra mellan olika intressen och där risken för överklaganden är stor. Det gäller i högsta grad min egen hemkommun Kungsbacka, som under de fyra år jag suttit i riksdagen ökat sin befolkning med 3 452 personer. Samtidigt planerar man för och genomför byggnation av 500 bostäder om året.
Väl inne i planskedet blir det genast svårare att justera. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna när man pratar om en svår förhandling.
Den stora risken när en idérik kommunfullmäktigeförsamling, svag för lokala opinioner men glömsk när det handlar om redan antagna översiktsplaner, sätter tänderna i en detaljplan är att det blir nya samråd och utställningar och att delar av processen måste göras om med åratals fördröjningar av genomförandet. Det kan gälla en mindre uppdatering, en komplettering eller en helt ny plan. Alla som har kommunal erfarenhet vet hur det ofta kan bli.
Det säger sig självt att om en sådan ambition ska kunna fungera i realiteten måste man kunna slopa kravet på detaljplan helt, som regeringen föreslår, om byggnationen sker i enlighet med översiktsplanen, inte är av betydande intresse och inte heller antas medföra betydande miljöpåverkan.
Om vi är ense om att det är en bra idé att ge översiktsplanen och de tidiga skedena större betydelse måste vi börja med att förenkla och minska behovet av detaljplaner, eller hur? Vi behöver också göra antagandet av detaljplaner snabbare och enklare. Det enkla förfarandet kommer dess värre aldrig att kunna göras till huvudregel om vi samtidigt har kvar nuvarande krav på när en detaljplan måste antas.
Här är inte oppositionen tydlig. Flera har varit inne på det. Menar man att det system som vi har och som ger långa och oförutsägbara planprocesser är bra och till varje pris måste behållas? Oppositionen har uppenbarligen tagit kritiska kommuners och myndigheters parti och går helt och hållet emot vad remissinstanser som byggföretag och fastighetsägare vill.
Sverigedemokraterna har intagit en särskilt gåtfull inställning här, när de snöat in sig på hur de nuvarande reglerna för godkännande av vindkraft är utformade. Därför säger de nej till regelförenklingar som regeringen föreslagit. Att de inte önskar att Sveriges befolkning ska öka känner vi ju till, men att sättet är att förhindra och krångla till planering för bostäder är en nyhet för mig.
Detaljplaner som inte är av principiell betydelse eller av större vikt ska kunna behandlas av en kommunstyrelse eller byggnadsnämnd. På så sätt kan man spara tid och undvika risken för havererade processer som stjälper bostadsprojekt, framför allt dem som drivits fram av små markägare och byggherrar som saknar ekonomisk uthållighet och kompetens att ta sig an och fullfölja långa och komplicerade planprocesser. Småföretagen missgynnas när de här förslagen inte kan genomföras. Är det den utvecklingen Socialdemokraterna önskar? Ja kanske, för det är så det fungerar i det rödgrönt styrda Göteborg, där man inte på långt när lyckas bygga ens vad som utlovats, än mindre vad som skulle behöva byggas.
Tillväxten hämmas på grund av bristen på bostäder. Det ligger ju väl i linje med vad Miljöpartiet vill, men är det genom att begränsa tillgången på bostäder ni menar att vi ska nå målet?
Centerpartiet värnar det kommunala självstyret och ansvaret för bostadsbyggande och planering. I det ansvar som folkvalda kommunpolitiker och tjänstemän har ingår det att ge förutsättningar för skola, omsorg, kollektivtrafik, arbetsplatser och infrastruktur. Där ingår att planera för bostäder genom att använda sitt allmännyttiga bostadsföretag och planeringsinstrumentet för att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar befolkningstillväxt, med företag som skapar jobb och ger skatteintäkter som kan ge en trygg och rättvis välfärd, bygga gröna städer och åstadkomma en attraktiv landsbygd med service och delaktighet för medborgarna. Därför, herr talman, tycker vi att det är rätt att låta kommunerna själva bestämma när detaljplaner behövs och själva bestämma när och om dessa ska föras till kommunfullmäktige för beslut eller delegeras till någon annan nämnd.
En normal planprocess kan ta tio år och sträcka sig över tre eller fyra mandatperioder. Man kan räkna med att halva fullmäktigeförsamlingen byts ut från det att frågan om planläggning ställs till dess att planen vinner laga kraft och kan genomföras. Det säger sig självt att det krävs en översiktsplan, konsekvens, kontinuitet, enighet över partigränserna och en stark vilja från politiskt håll om man ska kunna fullfölja ett så komplicerat arbete.
Här föreslås bland annat att man efter genomförandetidens slut, det vill säga efter minst 5-15 år, ska kunna göra mindre förändringar av sådant som vid beslutstillfället kändes viktigt och aktuellt men som efter en tid visar sig utgöra ett hinder för det som åsyftades med planen eller hindrar en nödvändig utveckling. Det kommer det annars att göra i evinnerliga tider, eller till dess att en kommunfullmäktigeförsamling har modet eller kraften att ändra eller upphäva detaljplanen. Jag har tidigare varit inne på hur komplext och långdraget ett sådant arbete kan vara.
Regeringen föreslår att detaljplanebestämmelser om arkitektonisk och estetisk utformning upphör att gälla efter genomförandetidens slut, så att man till exempel ska kunna förändra lägenheters storlek och disposition. Vi ser i det ett typiskt exempel på en bra förenkling som underlättar för byggandet. Men det är ett av de tre konkreta förslag från regeringen som en majoritet här tycks ha bestämt sig för att gå emot.
Herr talman! Vi är överens om att det behövs fler regelförenklingar och ytterligare förändringar av plan- och bygglagen. Det märkliga uppstår när fyra partier inte ens vart och ett för sig kan presentera en politik för en enklare planprocess. Hur ska man då som väljare och tv-tittare av den här debatten förstå vilka motiven är för Miljöpartiets, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Sverigedemokraters agerande när de ställer sig i vägen för regelförenklingar som föreslagits, utretts och remissbehandlats?
Inte minst känner man med dem som har skickat orange förtryckta vykort till oss i förhoppningen att riksdagen ska verka för att förenkla bostadsbyggandet och bygga bort bostadsbristen. Vad tänker de när en majoritet i Sveriges riksdag vill krångla till det ytterligare?
Lite vägledning får vi från oppositionens motioner och reservationer om fortsatt översyn av plan- och bygglagen. Inte minst Socialdemokraterna har emellanåt uttryckt att plan- och bygglagen borde utredas och göras om från grunden. Det är lätt att föreställa sig hur många bostäder som skulle byggas medan ett sådant arbete pågick. En byggbroms, ett totalstopp och en ovisshet om inriktningen på bostadspolitiken väntar vid ett regeringsskifte. De som hoppas på att vi snabbt ska få fram många och billiga bostäder kommer att bli grymt besvikna, inte minst de som skickat orange kuvert.
Att lyssna och låta utreda för att få en probleminsikt och ta fram lösningar som ger resultat innebär att våga föra fram förslag till förändringar i både stort och smått. Självklart ska man lyssna till kritik och ta intryck, men som det är på bostadsbyggandets hinderbana är det många intressen att ta hänsyn till, och vissa förslag klarar sig inte undan kritik på vägen fram till beslut. Att Centerpartiet hellre hade sett att kommuner i egenskap av markägare, precis som vilken annan markägare som helst, ska ha rätt att ställa krav på dem som bebygger deras mark anser vi vara en del i det kommunala självstyret som inte skulle behöva inskränkas på det sätt som nu görs.
Samtidigt har vi respekt för den entydiga bild som byggföretag, inte minst de utsatta tillverkarna av småhus, fört fram om svårigheter att få rationalitet och kostnadseffektivitet i produktionen när samma hustyp måste modifieras för att kunna användas i olika kommuner. Vi har sett de vidlyftiga BBR-reglerna, Boverkets byggregler, som det stora problemet och orsaken till att kommuner har känt sig tvingade att ställa energikrav för att ta sitt ansvar för de 16 nationella miljömålen och tillgodose medborgarnas och bostadskonsumenternas önskemål om klimatsmarta, energieffektiva och tillgängliga bostäder.
Vi är därför mycket belåtna med att regeringen också har gett Boverket i uppdrag att ta fram nya byggregler som ska träda i kraft samtidigt som stopplagen mot tekniska egenskapskrav den 1 januari 2015. Nu får vi äntligen byggregler som är i takt med tiden, som är i nivå med vad byggföretagen vill ha och klarar av, som gör att vi kan fortsätta ha många världsledande hustillverkare, även vad gäller bra energi- och klimatlösningar, dessutom kombinerat med ett industriellt byggande av småhus och lägenheter. Jan Lindholm verkar helt ha missat att Centerpartiet har haft framgång i den frågan. Det leder till att det höga golvet och det låga taket hamnar på 45 kvadratmeter per kilowattimma i den sydligaste klimatzonen.
Herr talman! Jag är snart färdig!
Jag ser detta som en bostadspolitisk slutdebatt och en upptakt inför valet där bostadspolitiken kommer att få stort utrymme. Vi kan konstatera att Centerpartiet tillsammans med Alliansen står för en probleminsikt, det vill säga en lösningsinriktad politik som redan har visat sig ge hållbara resultat. Något tydligt och samlat alternativ till den politiken varken hör vi eller ser vi. Det är fråga om fortsatta subventioner, mer krångel och fler regler. Man är inte nöjd med de 65 utredningar och 112 förslag som lagts fram utan vill tillsätta ytterligare utredningar som skapar osäkerhet och bromsar byggandet, som nu, visar det sig, återhämtar sig i snabb takt. Det är bra att det blir tydligt för väljarna att skiljelinjen står mellan oss som vill vara bostads- och samhällsbyggare och dem som bara kan vara överens när det gäller att kritisera och säga nej.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
(Applåder)