Herr talman! Sverige växer, och det finns ett skriande behov av nya bostäder. Majoriteten av landets kommuner står därför inför stora utmaningar på området boende och stadsplanering. Det finns ett stort behov av att rusta upp miljonprogramsområdenas bostadsbestånd samtidigt som klimatomställningen ställer krav på energieffektivt och transportsnålt boende. Problemen har på många håll förvärrats av en borgerlig politik som gynnat bostadsrätter och villor framför hyreshus, bilar framför andra färdmedel samt arenor och köpcentrum framför allmänna miljöer som bibliotek och grönytor.
Kort sagt är det en politik som gynnar grupper som män, höginkomsttagare och stora byggbolag framför övriga invånare och framför samhällets långsiktiga intressen. Den hittillsvarande politiken har främst fokuserats på att omvandla flera förstahandsboenden till andrahandsboenden som är utan besittningsskydd genom att göra det mer lönsamt för den som äger sin bostad att hyra ut den. Även i övrigt har man lämnat ifrån sig till marknaden alltmer av det som borde vara politikens ansvar.
Herr talman! Regeringen har varit och är helt tomhänt och handfallen när det gäller att få bukt med den förödande bostadsbristen i Sverige. I brist på konkreta förslag har man lagt in en så kallad redovisning av sin bostadspolitik i den proposition som vi nu diskuterar. I själva verket handlar den om helt annat än det som regeringen skryter om i debatten och i denna proposition. Trots att över 100 utredningar gjorts har det inte genererat ens 5 000 billiga hyresrätter för de ca 300 000 ungdomar som söker en bostad.
Vänsterpartiets syn är att bostadsbristen måste lösas genom ökat bostadsbyggande. En viktig förklaring till att det byggs för lite är de höga produktionskostnaderna. Flera faktorer verkar fördyrande på byggandet, till exempel den bristande konkurrensen på byggmarknaden liksom det faktum att bostadsbristen driver upp markpriserna.
Herr talman! En annan viktig aspekt handlar om rättvisare ekonomiska villkor mellan de olika upplåtelseformerna. Rättvisa villkor skulle öka förutsättningarna att få i gång bostadsbyggande, just billiga hyresrätter. Bostadsbristen i sig, liksom de skattefördelar som ägda boenden har gentemot hyresrätten, driver upp priserna på bostadsrätter och villor. Prisnivåerna för att bygga bostadsrätter påverkar produktionskostnaderna även för hyresrätter. Därför föreslår vi att fastighetsskatten på hyresrätter ska tas bort.
Det är viktigt att regler som rör planering och byggande är begripliga och inte onödigt krångliga så att både medborgare och professionella på området förstår dem och tolkar dem rätt. Regelverken i sig skapar visserligen inga nya bostäder, men genom enkla och tydliga regler ges förutsättningar för en effektiv planprocess och förutsättningar för kommunerna att tolka regelverken på ett likartat sätt. Den plan- och bygglag som infördes 2011 har brister och har inte lett till en enklare och snabbare hantering av bland annat plan- och bygglovsärenden, så som avsikten var.
I regeringens proposition
En enklare planprocess
föreslår regeringen en mängd förändringar av PBL, plan- och bygglagen. Framför allt berör förslagen detaljplaneinstrumentet och har fått mycket kritik.
Vi i Vänsterpartiet anser att propositionen innebär en klåfingrig totalombyggnad av lagstiftningen som riskerar att motverka sitt eget syfte. Genom propositionen görs dess värre plan- och bygglagen inte mer begriplig och därmed mer tillgänglig ur ett demokratiperspektiv.
I stället ska aktörerna på bostadsmarknaden under flera års tid lära sig ett nytt system som delvis är krångligt. Inte ens sakkunniga på området kan tolka det rätt. Det är svårt att bedöma den samlade effekten av propositionens förslag, dels för att propositionen bygger på flera utredningar, dels för att regeringen i de flesta fall har modifierat utredningsförslagen.
I propositions femte och sjätte kapitel finns till exempel förslag dels om att krav på detaljplan begränsas, dels om att förändringar görs i detaljplaneprocessen. Vi är kritiska till det förslag som innebär att kommunfullmäktige ska få uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnämnden att anta en plan som inte är av större vikt.
Boverkat har kritiserat detta utredningsförslag, som ligger till grund för propositionen, för att vara tveksamt ur ett demokratiperspektiv. Man poängterar att kommunfullmäktige, till skillnad från de kommunala nämnderna, är en direktvald församling och att dess möten är öppna för allmänheten. Vänsterpartiet instämmer i Boverkets kritik och menar att det är kommunfullmäktige som ska anta detaljplaner.
Om man hade förkortat överklagandetiden och tagit bort möjligheten för miljöorganisationerna att överklaga i fallet miljöskandalen Förbifart Stockholm, hade bygget varit i gång för länge sedan. Men tack vare överklagandemöjligheten och att många engagerat sig har bygget av förbifart än så länge stoppats.
Detta är ett gott exempel på den demokratiska ordning som detaljplaneprocessen medger. Därför har vi också yrkat avslag på förslaget som innebär att bestämmelserna i en detaljplan som avser utformning av byggnader och tomter under vissa förutsättningar ska upphöra att gälla när detaljplanens genomförandetid löper ut.
Vi finner flera skäl för vårt ställningstagande. Bland annat menar vi, i likhet med de flesta remissinstanser, att det är en märklig ordning att ha en gällande demokratiskt beslutad plan där bara vissa bestämmelser ska tillämpas. Vidare finns det en risk att kommunerna utvecklar olika syn på reglernas tillämpning och att bygglovsprövningen blir mer oförutsägbar.
Herr talman! Propositionens mest kontroversiella förslag är enligt Vänsterpartiets uppfattning att införa en ny bestämmelse i plan- och bygglagen med, i korthet, innebörden att kommunerna inte får ställa egna krav. Förslagen kommer från den så kallade Byggkravsutredningen, vars slutsats var att olika kommunala krav vid byggande är fördyrande och därmed leder till ett minskat bostadsbyggande.
Många kommuner ställer i dag skarpare krav på energieffektivisering och tillgänglighet än vad som anges i Boverkets nationella regler, BBR. Kommunerna bygger med andra ord mer miljövänligt och mer anpassat för personer med funktionsnedsättning än de måste.
Det är denna möjlighet för kommunerna till energisnålt och hållbart byggande som regeringen nu alltså vill beröva dem.
I dag utgör användningen av energi i bostäder och lokaler uppemot 40 procent av Sveriges totala energianvändning. Bostadssektorn måste därför i större utsträckning än i dag bidra till klimatomställningen. EU-direktiv om byggnaders energiprestanda anger att alla hus som byggs efter 2020 ska vara nära-nollenergibyggnader. Om vi ska klara den målsättningen är det av avgörande betydelse att minska energianvändningen både genom att renovera dagens bostadsbestånd och genom att ställa strängare krav på energianvändning vid nybyggnation.
Vänsterpartiet menar att Boverkets krav på energianvändning är alldeles för låga, och de kritiseras av den anledningen, med rätta, också av såväl byggindustrin som forskare och miljöorganisationer.
I likhet med flera remissinstanser anser vi i Vänsterpartiet att man kan ställa sig frågande till Byggkravsutredningens slutsatser att de kommunala särkraven är fördyrande, inte minst för att utredningen bara tittar på själva byggkostnaden och inte ser till de långsiktiga besparingar som till exempel energisnåla bostäder innebär.
Vi har länge föreslagit att alla nya bostäder på sikt ska byggas med så kallad passivstandard. Om Boverkets byggregler inte moderniseras och förändras i den riktningen måste kommunerna få behålla rätten att bygga energisnåla bostäder.
I väntan på att det införs skarpa krav på nationell nivå välkomnar vi alltså det arbete med energisnålt byggande som i dag utförs i många av landets kommuner.
Därför föreslår vi avslag på förslaget att kommuner inte får ställa egna krav, och jag yrkar bifall till reservation 3.
Om jag skulle sammanfatta detta betänkande kan jag säga att förslaget har fått massor med kritik för att det är klåfingrigt och väldigt svårt att tolka. Om en lag ändras men inte ens de människor som jobbar med detta förstår det, hur ska de då kunna jobba med det, både ur en demokratiaspekt och ur ett professionellt perspektiv?
Jag hoppas att det nu blir en debatt med ministern här.