Herr talman! Det är härligt med bostadspolitisk debatt så här en av de sista dagarna riksdagen är samlad före sommaren. Det är också intressant att följa diskussionen.
Det var en spännande diskussion som Oskar Öholm och Amineh Kakabaveh hade om regelförenklingens betydelse. Jag kan nämna att jag just kommer från första spadtaget för 344 nya studentbostäder i Huddinge. Det är ett projekt som kommer att omfatta just 344 nya lägenheter på grund av de nya reglerna för ungdoms- och studentbostäder. Annars, med de gamla reglerna, skulle man ha fått in 309, och då har man ändå inte utnyttjat alla möjligheter som riksdagen beslutat om och som Boverket nu genomför från den 1 juli. Detta är ett konkret exempel. Man klarar av att få in fler lägenheter i ett projekt därför att man slipper exempelvis gemensamhetsutrymmen som ingen använder. Därmed kan man öka antalet lägenheter.
Det är så det blir när man förenklar regelverk: Man skapar mer möjligheter och får fram fler bostäder, och det är kanske en läxa som inte minst Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet behöver lära sig.
Vi har nu levererat 112 skarpa lagförslag. Vi har den näst sista debatten i dag; det kommer en i morgon också, om bullerfrågor. Det är många lagförslag, och jag vill påstå att det är den mest omfattande reformagenda som vi haft på bostadspolitikens område på årtionden. Vi är mitt uppe i ett mycket spännande reformarbete för att underlätta byggandet.
Jag har sedan jag år 2010 tillträdde som bostadsminister rest runt och talat med kommuner, hyresgäster, organisationer, fastighetsägare, byggherrar och byggföretag, och ställt just frågan: Varför bygger vi i Sverige per capita ungefär hälften av vad norrmän, finnar och danskar bygger och jämfört med OECD-genomsnittet? Vad är det som är fel?
Svaren har varit många och skiftande men haft en röd tråd: Det finns för lite byggklar mark, och det tar för lång tid att gå från idé till byggstart. Detta försenar projekten, det fördyrar bostäderna, och det försämrar konkurrensen inom byggandet. Det försenar i och med att det tar lång tid att möta behovet av bostäder - fem till sex år är vanligt i våra större städer, men det kan ta uppemot 14 år, som en del skräckexempel visar.
Det fördyrar i och med att den som ska investera i ett nytt byggprojekt i många år får ligga ute med stora pengar i form av projekteringskostnader och ibland också kostnader för inköpta markområden innan intäkterna börjar trilla in. Den kostnaden måste man ta höjd för i kalkyler, och det innebär att projekten blir dyrare. Det försämrar också konkurrensen i och med att mindre byggföretag inte har kapacitet att ta på sig sådana projekt, utan det blir i regel de stora drakarna som får och vågar ta jobben.
Herr talman! När jag besökte min tyske bostadsministerkollega Peter Ramsauer och berättade att vi var där för att studera de korta planprocesserna i Tyskland tittade han förvånat på mig och sedan på sina kollegor och undrade vad vi pratade om: Vi håller ju på två tre år här i Tyskland innan vi kan komma i gång med byggen, och det är alldeles för länge, sade han. Lugn, sade jag, i Sverige och inte minst i Stockholm kan vi hålla på i tio tolv år. Då utbrast han: Was ist los in Schweden?
Frågan är alltså: Vad är det för fel på Sverige? Jo, det är en alldeles för lång och krokig väg från idé till byggstart.
Den proposition vi nu debatterar är kanske den viktigaste bostadspolitiska propositionen på många år i och med att den ger kommunerna en helt ny verktygslåda att använda för att komma fram fortare i planprocessen. Kommunerna kan korta ledtiderna på flera sätt och lösa många småprojekt på ett smidigt sätt och därmed skapa utrymme för att lägga energin på de viktiga och stora projekten. Dessutom gör nu regeringen en bedömning om behovet av bostadsbyggandet framöver som kan tjäna som riktmärke för den förda politiken på både nationell och kommunal nivå.
Regeringen säger att en rimlig bedömning är att den samlade bostadsproduktionen behöver ligga på ca 45 000-50 000 bostäder per år under de närmaste åren på grund av befolkningsförändringar och den bostadsbrist som nu råder. Långsiktigt torde dock ca 40 000 bostäder per år vara mer rimligt.
För en kommun som Göteborg innebär det nästan en fördubbling av byggandet de kommande åren jämfört med vad som åstadkommits under de gångna tio åren. För Stockholmsregionen och Malmö innebär det mer än en fördubbling, och för Norrköping innebär det en tredubbling av bostadsbyggandet, för att ge några exempel på vilka utmaningar vi har framför oss.
Det är därför glädjande att se hur bostadsbyggandet nu snabbt utvecklas åt rätt håll. 2013 påbörjades drygt 34 000 lägenheter, en ökning med nära 50 procent jämfört med året innan. Första kvartalet 2014 fortsatte ökningen med plus 29 procent jämfört med motsvarande period året innan, och prognosen från Boverket är 38 000 nya bostäder nästa år.
Nu gäller det att fortsätta den här utvecklingen och placera Sverige på en normaleuropeisk nivå. Om detta ska lyckas måste tillgången till byggklar mark lösas, och här har kommunerna det yttersta ansvaret, men staten måste se till att regelverken är så smidiga att deras arbete underlättas. Dagens proposition är ett viktigt steg på den vägen.
Herr talman! De åtta viktigaste förslagen i propositionen om en enklare planprocess är:
1. Det enkla planförfarandet blir standard i stället för att vara undantag. Den andel där enkelt planförfarande, som i fortsättningen blir standardförfarande, kan tillämpas ökar från 45 procent till någonstans kring tre fjärdedelar.
2. Möjligheten ökar att från kommunfullmäktige delegera fler detaljplaner så att de kan antas av kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Bara genom den ändringen kan kommunen korta ner processen med två till fyra månader.
3. Möjligheten ökar att i fler fall hoppa över detaljplanekravet och gå direkt på bygglov, om inte byggnationen innebär betydande miljöpåverkan. Kommunen kan exempelvis hoppa över detaljplan vid byggande av mindre grupper av fritidshus eller villor på landsbygden. Man kan tänka sig att man i stället för att göra en ny detaljplan för till exempel en skola i stället väljer att upphäva den gällande detaljplanen och hanterar utbyggnaden helt och hållet med bygglov.
4. Planbestämmelser om utformning av byggnadsverk och tomter upphör i huvudsak att gälla efter genomförandetidens slut. Detta ökar flexibiliteten. Det kan vara att man i en detaljplan har skrivit in att det ska vara faluröda väggar eller svart plåttak, och det kanske inte längre är aktuellt, såvida det inte är skyddat som ur kulturmiljösynpunkt värdefulla områden.
5. Möjligheten att ge bygglov för åtgärder som innebär avvikelser från detaljplan eller områdesbestämmelser utökas.
6. En ny lag om kommunala markanvisningar innebär att en kommun ska anta riktlinjer för så kallade markanvisningar. Därigenom vet aktörerna lättare vad som gäller i respektive kommun. Det blir ökad transparens.
7. Bestämmelser om vad som får regleras i ett så kallat exploateringsavtal införs, i syfte att öka transparensen kring genomförandet av detaljplanen och också få bort en del märkliga beteenden som vi har sett på en del ställen runt om i landet.
8. Nationella tekniska egenskapskrav ska gälla - inga kommunala särkrav. Det handlar om sådana krav som bärförmåga, brandsäkerhet, energihushållning och tillgänglighet. Ska vi göra det möjligt att bygga billigare måste vi ha enhetliga tekniska regler över landet.
Förslagen som riksdagen i dag behandlar innebär mer tydlighet för dem som ska bygga, det blir lättare för kommunerna att välja ett enklare och snabbare förfarande, och vi får enhetliga nationella tekniska regler. Det är principer som jag tycker att alla i den här kammaren borde kunna ställa upp på.
Herr talman! Hur reagerar då oppositionen på denna bombmatta av förslag, för att citera en ledare i en av huvudstadens tidningar? Jo, Socialdemokraterna har likt en papegoja under hela mandatperioden upprepat samma budskap: Attefall, han bara utreder. Det behövs en aktiv bostadspolitik, har det låtit från vänsterbänken. Men när vi nu har levererat dessa 112 skarpa lagförslag sätter man sig på tvären i de flesta fall, och man har inget eget alternativ, förutom en ny PBL-utredning. Med tanke på den högljudda retoriken från vänster påminns man om talesättet "tomma tunnor bullrar mest".
Låt oss titta i detalj på några av de invändningar som vänsteroppositionen i skön förening med Sverigedemokraterna gör: Man vågar inte låta kommunerna få ökad frihet att i vissa fall slippa ta fram en detaljplan och i stället gå direkt på bygglov. Förslaget liknar den så kallade artikel 34 som har använts i Tyskland med framgång sedan lång tid tillbaka och som gör att tiden från idé till byggstart i Tyskland ofta är ljusår snabbare än i Sverige. Vår devis är att inte göra saker krångligare än de behöver vara. Om situationen inte kräver detaljplan ska inte lagstiftaren kräva det.
Det andra förslag som Socialdemokraterna, V, MP och SD inte förmår svälja är att ge kommunerna möjlighet att låta byggnadsnämnd eller kommunstyrelse anta fler detaljplaner. Det skulle som sagt kunna korta planprocessen med tre fyra månader. Men det säger man nej till och hänvisar till demokratiska aspekter.
För det första har byggnadsnämnderna och kommunstyrelserna redan i dag en relativt omfattande möjlighet att anta detaljplaner. Ska man upphäva den möjligheten, om man nu ska vara demokratisk? Det är frågan oppositionen måste svara på.
För det andra bör nog Socialdemokraterna och ni andra fundera över hur man kan tillåta att kommunstyrelse och nämnder, som det är i dag, får ingå ganska omfattande avtal, lägga ned skolor för människor eller göra stora förändringar i den kommunala verksamheten utan att fullmäktige behöver fatta beslut om detta. Hur kan ni tillåta sådant om det är odemokratiskt att fatta beslut i kommunala nämnder? Om någon tycker någon att de beslut som fattas i kommunala nämnder sker i slutna rum kan jag säga att jag tror att lokalpressen brukar vara ganska bra på att uppmärksamma vad som sker i kommunala nämnder, exempelvis i samband med nedläggning av skolor och annat.
Jag gläds i alla fall över att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte får stöd i riksdagen för att stoppa regeringens förslag om enhetliga tekniska krav. Det är viktigt för alla som vill främja ett byggande till lägre kostnader.
Vi vet av Byggkravsutredningen att olika tekniska krav innebär 10-15 procent högre byggkostnader. Då säger någon: De beräkningarna är inte tillräckligt bra. Men det finns ingen som har bättre beräkningar, och Byggkravsutredningen har tagit fram de här beräkningarna på lite olika sätt, via enkäter och via en del expertutlåtanden.
Då säger någon: Ja, men det blir lägre driftskostnader om man exempelvis har högre energikrav. Ja, men om det innebär att man kan finansiera den ökade investeringen med lägre driftskostnader bygger man ju så ändå.
Det som kanske är det viktigaste av allt är att enhetliga krav underlättar industrialisering, och det ger en högre produktivitet. Det innebär att man kan bygga effektivare. Vi kan ta som exempel de kommunala bostadsföretagens gemensamt upphandlade hus, de så kallade kombohusen. De är ganska standardiserade. Det är bra bostäder som tyvärr inte får byggas i alla kommuner i Sverige eftersom man har olika typer av tekniska krav. Det kan handla om tillgänglighet på vissa ställen. Det kan handla om energikrav på andra ställen.
Jan Lindholm säger att vi måste ta det i rätt ordning. Ja, men det är precis den ordning som Jan Lindholm beskriver. Boverket jobbar med skärpta energikrav. De har nu förslag ute på remiss om 10-20 procents tuffare energikrav. Och alla som tycker att de energikraven är för dåliga kan komma in med sina vetenskapligt grundade remissyttranden. Då kommer självklart Boverket att titta på dem och se hur man kan gå vidare och göra ytterligare saker. Det är precis det vi håller på med. Det handlar både om att skärpa de nationella kraven och om att ha enhetliga krav.
Det finns en fråga som vi måste ställa oss och som vänsterpartierna måste ställa sig. Varför vill inte vänsterpartierna skapa billigare hyresrätter för normalinkomsttagare? Varför vill ni i stället ta skattepengar av undersköterskor och metallarbetare och subventionera byggbolag som går med miljardvinster?
Herr talman! Vänsteroppositionens agerande visar att det med en vänsterregering efter valet blir stopp för fortsatta reformer på bostadsområdet. Man dränker de svåra frågorna i en utredning om hela PBL och kryddar det med lite subventioner. Båda sakerna kommer att stoppa bostadsbyggandet. Vem vill bygga när osäkerheten ökar och de ekonomiska spelreglerna förändras?
För den som haft förmånen att under fyra år tränga in i den lagstiftning som rör samhällsbyggande står det klart att den som vill förändra möter motstånd. Otaliga - det kan jag försäkra er - är de invändningar som kan riktas mot alla typer av förenklingsförslag. Men bara den som vågar och konsekvent håller i över tid kan åstadkomma förändringar. Jag noterar att alliansregeringen vågar och förmår. Vänstersidan i Sveriges riksdag har inte den kapaciteten och har inte heller något gemensamt alternativ. Beskedet är tydligt till väljarna: Vill ni se fortsatt förenkling av regelverken finns bara ett alternativ i höstens val.
(Applåder)