Herr talman! Det var skönt att höra Katarina Köhler efter 14 minuter komma in på att det behövs reformer och förändringar, inte bara nya utredningar.
Jag har lite grann sett fram emot Socialdemokraternas anförande i denna debatt - dels såklart för att höra vilka de regelförenklingar och reformer är som de säger behövs, dels, och kanske viktigare, hur de motiverar att de i dag tänker stoppa bostadspolitiska förslag som är tydliga, som är efterfrågade och som kan bidra till att byggandet ökar.
Det finns en hel del att säga om sättet på vilket Socialdemokraterna motiverar sitt avslagsyrkande i dag, men låt mig återkomma till det om en liten stund.
Vi har ju den här debatten eftersom alla i grunden är överens om att bostäderna måste bli fler och byggandet i Sverige måste öka. De allra flesta är också överens om att om det ska kunna ske behöver vi en bostadsmarknad som fungerar bättre och ett regelverk som gör att det blir enklare, snabbare, kanske billigare och mer effektivt att bygga.
Så långt är vi fascinerande nog alltid överens. Det är ju inte bara politiker som resonerar på det sättet och är överens om denna problembild. De senaste åren har en lång rad opinionsbildare, makthavare, tyckare och byggare, ja, alla som är aktiva i den bostadspolitiska debatten, understrukit vikten och behovet av reformer på bostadsområdet.
EU-kommissionen brukar peka på bostadsmarknaden när man analyserar Sveriges utmaningar de kommande åren och gjorde det igen så sent som för någon vecka. Nybyggarkommissionen med en gammal statsminister, gamla statsråd och toppolitiker sade bland annat att beslutsprocesserna i bland annat kommuner måste snabbas upp.
I förra veckan kom Bokriskommittén med sin rapport. Även de påpekade behovet av att reformer på bostadsmarknaden som gör det enklare att bygga måste öka.
Om jag har förstått det rätt har även Socialdemokraterna själva haft någon form av forskningskommission som också pekat på behovet av fortsatta reformer - även om man kanske fick mest uppmärksamhet för att man vill återinföra fastighetsskatten.
Herr talman! Min poäng är ganska enkel. Det finns en bred samsyn i Sverige om att vi behöver reformer för ökat byggande. Det är precis därför som bostadsministern tillsatt alla de utredningar som oppositionen normalt sett brukar göra sig lustig över. I dag lät de dock på Katarina Köhler som att vi behöver ännu fler utredningar.
Det som är viktigare och bättre är att det är därför som vi är i kammaren i dag och dessutom ägnat hela våren åt att behandla bostadspolitiska förslag från en regering som i handling visar att man tar dessa frågor på allvar.
Det handlar inte bara om i vår och i dag. Vi har under hela mandatperioden fattat en lång rad beslut som alla syftat till att vi ska få en bostadsmarknad som fungerar bättre, ett regelverk som är enklare och mer effektivt och ett bättre utnyttjande av befintliga bostäder än hittills.
Det har handlat om förenklingar i plan- och bygglagen, ökade resurser till domstolar för överklaganden, förlängda tider för presumtionshyror och undantag från fastighetsavgift för att se till att fler bygger hyresrätter. Det har handlat om samordning av bullerregler, enklare regler för studentbostäder och en ny lag om privatuthyrning. Listan över vad vi har ägnat oss åt i kammaren på bostadsområdet denna mandatperiod kan göras ganska lång.
Herr talman! Det viktiga är att listan blir längre, att vi fortsätter fylla på den. Även om vi i dag ser att byggandet ökar kraftigt i Sverige måste fokus framöver vara att fortsätta reformera bostadsmarknaden och säkerställa att vi långsiktigt kan öka byggtakten i Sverige.
Det är precis detta EU-kommissionen menar när man säger att Sverige bör prioritera dessa frågor. Det är även budskapet från Nybyggarkommissionen och Bokriskommittén. De applåderar inte regeringen och säger att regeringen fattat många bra beslut, utan de pekar ut vägen framåt. Reformtempot måste vara högt också under nästa mandatperiod.
Herr talman! Jag hävdar att det är av exakt detta skäl som dagens debatt är så viktig och oppositionens ställningstagande så avslöjande. I dag är nämligen en av de där dagarna när politik inte bara handlar om att tycka saker utan också om att göra saker.
Däri ligger kärnan när vi diskuterar bostadspolitik och alla de här gemensamma problemformuleringarna som jag nämnde. Att vara överens om problemen spelar speciellt stor roll om man inte också förmår att faktiskt förvandla utredningar och uppdrag till skarpa reformer och förslag och ny lagstiftning.
Låt mig åter vända mig till Socialdemokraterna och säga att politik inte bara är att vilja; politik är också att kunna och att förmå att fatta beslut.
I dag kan vi göra just det. Vi kan fatta beslut och göra skillnad i verkligheten genom att göra plan- och byggprocessen enklare och mer effektiv. Det handlar om flera förändringar av plan- och bygglagen som sammantaget innebär att vi på ett mer effektivt sätt kan bygga fler bostäder i Sverige. Till syvende och sist är det precis så enkelt.
Vi begränsar detaljplanekravet och gör det som nu kallas för enkelt förfarande till standard. Vi inför nationella byggregler och slår hål på myten att byggandet blir bättre om varenda kommun själv får hitta på egna regelverk för byggande. Vi föreslår att fler planer ska kunna antas direkt av byggnadsnämnd eller kommunstyrelse. Vi föreslår att en detaljplan inte ska behövas i lika många fall som i dag och att det dessutom införs en ny lag om riktlinjer för kommunala markanvisningar.
Herr talman! När man radar upp denna typ av enskilda förslag i en rätt omfattande proposition kan det ju låta ganska tekniskt. Det är dock precis den här typen av förenklingar och förtydliganden som måste till om man menar allvar med att vilja göra planprocessen enklare.
Att det är just dessa förslag som ligger på riksdagens bord är inte ett resultat av att Alliansen eller Stefan Attefall har suttit på sin kammare och varit kreativ och hittat på det själv. Det är resultatet av seriösa utredningar där människor med uppdrag att se över detta har kommit fram till sätt att gå vidare på.
Byggkravsutredningen och Plangenomförandeutredningen har tagit fram dessa förslag med utgångspunkt i den gemensamma problembilden och med målsättningen att förenkla, förtydliga och effektivisera.
Herr talman! Vi har länge efterfrågat gemensamma besked om bostadspolitiken från oppositionen, och jag hade nog förväntat mig att beskeden så här några månader före valet skulle handlar om mer än att bara vara överens om att säga nej. Det är nämligen precis vad man gör i dag.
Ibland använder man också en argumentation som är svår att förstå. Ta förslaget om att begränsa detaljplanekravet. Det handlar om att till exempel kunna bygga till en skola i ett område som redan är bebyggt eller lägga till ytterligare några hus i ett område där människor redan bor. Det är alltså precis den typ av förenkling som många efterfrågat i debatten och där man pekat på andra länder som har hittat modeller för att få detta att fungera.
Men oppositionen säger nej. Socialdemokraterna menar i sin motion att det kan leda till utpressning och korruption, och Katarina Köhler nämnde just de orden i sitt anförande.
Socialdemokraterna säger alltså att deras förtroende för sina egna kommunpolitiker är så minimalt att ett förslag som ger kommunpolitiker lite större frihet skulle leda till korruption. Snacka om att avslöja hur de ser på sina partivänner som styr rätt många kommuner i Sverige.
På samma sätt förhåller det sig med förslaget om att låta byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen anta fler detaljplaner. Också det är en tydlig förenkling. Omfattande och principiella planer ska absolut tas av kommunfullmäktige, men de som inte är av lika stor principiell betydelse kanske kan tas direkt i kommunstyrelsen. Därmed kan man kapa av uppskattningsvis tre fyra månader i processen.
Det tänker de också rösta nej till. Det är samma misstro mot de egna kommunpolitikerna som visar sig igen. I det fallet är det extra tydligt eftersom en lång rad S-styrda kommuner tillstyrkt det förslaget i remissrundan.
Herr talman! Gemensam problembild eller ej hade jag inte förväntat mig att betänkandet skulle ha varit fritt från reservationer eller att oppositionen skulle ställa sig upp och ropa: Hurra! Så fungerar inte politik, tack och lov, höll jag på att säga. Tvärtom har vi vant oss vid att oppositionspartierna är djupt splittrade när det gäller bostadspolitiken.
Faktum är att av de fem stora bygg- och bostadspolitiska förslag som har lagts på kammarens bord under våren har man på den andra sidan inte varit överens om en enda. Inte en enda av de fem propositionerna har man lyckats ha en gemensam uppfattning om.
För varje förslag, oavsett vad det har gällt, ser agerandet ungefär likadant ut. Vänsterpartiet säger kategoriskt nej till allting, Miljöpartiet säger nej till det mesta, och Socialdemokraterna står och velar lite. Ibland stöder de reformer, men det gör de uppenbarligen inte i dag.
Det som förvånar mest är den socialdemokratiska hållningen. Hittills har de på många områden om än motvilligt stått upp för behovet av reformer och röstat annorlunda än sina tilltänkta koalitionspartner. Vi såg det i debatten om studentlägenheter, och vi har sett det när det gäller bullerregler och annat.
Nu har även Socialdemokraterna fallit in i den oppositionskör som aktivt röstar nej till förenkling och nya reformer. Det är så klart problematiskt för bostadsbyggandet, men framför allt visar det helt tydligt vad som väntar vid ett eventuellt maktskifte. Då går den reformagenda som alla säger behövs i baklås.
Herr talman! Jag beklagar djupt att samsynen kring bostadsfrågorna bara verkar sträcka sig till problembilden och aldrig någonsin till lösningarna. Det enda positiva som möjligen finns i detta är att väljarna ställs inför ett oerhört tydligt val när det gäller svensk bostadspolitik.
Konflikten är på bostadspolitikens område tydligare än någonsin, skulle jag vilja påstå. Vi har från vår sida ett uppenbart och tydligt löfte. Vi tänker fortsätta att driva en gemensam politik där reformer står i centrum och där målsättningen är att byggandet ska öka. Vi tänker varje dag fram till valet kräva besked av dem som säger att de vill regera men som i praktiken bara är överens om en enda sak, att säga nej.
Herr talman! Vill man åstadkomma förändringar måste man också våga fatta beslut och våga lägga fram skarpa förslag. Det är därför som jag avslutningsvis yrkar bifall till reservation 4 i betänkandet.
(Applåder)