Herr talman! Är regeringens proposition om en enklare planprocess en stopplag för bostadsbyggandet? Den frågan kan onekligen ställas. Jag instämmer i mycket av det Katarina Köhler sade i sitt anförande. Det är också intressant att lyssna på Oskar Öholm när han beskriver förutsättningar för bostadsbyggande i Sverige, som jag håller med att vi är överens om.
Problemet är att de förslag som regeringen lägger fram i många delar, anser en stor del av remissinstanserna, riskerar att få en rakt motsatt effekt än den avsedda. Det är därför vi motsätter oss en del av förslagen. Vi är överens om problembilden och vad vi ska lösa. Men vi vill helst gå åt rätt håll och inte gå bakåt. Därför har vi andra förslag än dem regeringen lägger fram som vi tror är effektivare för att lösa problemet.
Herr talman! I civilutskottets betänkande 31, som har samma namn som regeringens proposition,
En enklare planprocess
, föreslår regeringen bland annat att fem av Plangenomförandeutredningens förslag behöver fortsatt utredas ytterligare. I den delen tycker vi att regeringen gör en klok bedömning. Vi menar att det är viktigt att man har en grundlig förankringsprocess när man föreslår så genomgripande förändringar som det handlar om. Det tycker vi att man har missat i en del andra delar.
Det vi i miljöpartiet förvånar oss mest över i propositionen är att regeringen valt att gå vidare med förslaget att stoppa de så kallade kommunala särkraven. Trots att man från regeringens sida har väldigt tydliga uttalade mål om energieffektivisering och klimatmål - även om vi inte tycker att de är tillräckliga - miljömål - även om vi inte tycker att de är tillräckliga - och mål för minskad total energiförbrukning - även om vi i Miljöpartiet inte tycker att de är tillräckliga - väljer regeringen ändå att förbjuda ett av de verktyg som de senaste åren visat sig vara ett av de mest effektiva verktygen, nämligen möjligheten för kommunerna att ställa tuffa krav på dem som vill bygga.
Motivet till det förbudet hämtar man från fastighetsbolagen och byggindustrin som hävdar att de kommunala särkraven fördyrar byggandet. Standardisering, likriktning och kontrollbehov, och inget nytänkande eller utrymme för kreativitet för arkitekter eller andra kreatörer. Tråkigt, billigt och förutsägbart, det är vad regeringens politik i praktiken handlar om.
Känner ni igen den ideologin från andra politikområden alliansregeringen har utvecklat? Kadaverdisciplin i skolan, och ingen får sticka ut. Den sämsta dagen avgör din framtid, och en andra chans får du minsann inte. Tar du inte jobbet som erbjuds hundra mil bort, även om det splittrar familjen, så kastas du ut ur kassan. Så utvecklingsfientlig är allianspolitikens ideologi.
Varför hävdar då Miljöpartiet att regeringen har fel när man förbjuder krav utöver en dålig byggnorm? Eftersom vi formar vår politik med forskning och fakta som grund är naturligtvis det som regeringen gör fel. Miljöpartiet lyssnar självklart också till olika särintressegrupperingar, men vi är medvetna om att den information som paketeras av alla sådana grupperingar mycket medvetet är utformad för att påverka i en avsedd riktning. Därför är det alltid viktigt att komplettera sådan information med så mycket neutral forskning som möjligt och oberoende fakta.
Eftersom regeringen inte är så intresserad av att ta vara på kunskap, vare sig i skolan, arbetslivet eller i sina beslutsunderlag, utan föredrar likriktning, standardisering, snabba cash och kontroll, blir beslutsunderlagen oftast inte så väl genomarbetade som vore önskvärt.
Vad säger då kunskapsläget om de kommunala särkraven? Visst blir det aningen dyrare i själva byggprocessen. Men driften blir å andra sidan så pass mycket billigare, när man från början bygger för långsiktighet och har hållbara ambitioner, att livscykelkostnaden i verkligheten blir betydligt lägre.
Eftersom det nu inte finns någon fungerande marknad - den där som bostadskonsumenterna i Alliansens Sverige förväntas mötas av - finns det emellertid inte någon koppling mellan verkliga kostnader och de hyror som tas ut. När bostadskonsumenten inte har någon valmöjlighet på grund av att det inte finns något utbud att välja från fungerar inte marknadsekonomin.
Jag tror att det är många politiker som inte har förstått skillnaden mellan marknader och marknader. Marknadsekonomin kan fungera väl på livsmedelsområdet även om det bakas betydligt färre limpor än vad konsumenterna vill köpa och även om den sista limpan på marknaden därför blir orimligt dyr, eftersom konsumenten kan äta andra livsmedel i stället.
Med bostäder är det inte på det viset. Bostaden är inte vilken vara som helst. För det första går det inte att hyra en bostad i en kommun och ta med sig den till en annan, vilket gör att bostadsmarknaderna är väldigt lokala. Om det byggs färre bostäder än de som konsumenterna efterfrågar och priset därför blir orimligt högt för den sista bostaden kanske den bostadssökande fryser ihjäl, eftersom man inte på samma sätt som med kläder, mat, bilar och möbler kan välja ett annat alternativ. Det finns inga alternativ till den sista bostaden som marknaden erbjuder, utom möjligen de som inga partier i vår riksdag vill se, nämligen bostäder med social prioritering.
Den som inte får hyra den sista bostaden kan inte välja hotellboende i stället, om man nu ska försöka beskriva ett alternativ på marknaden för boenden som kan jämföras med till exempel äpplen eller skorpor som alternativ till bröd på livsmedelsmarknaden. Det är därför som Allmännyttan med självkostnadsprissättning har utgjort ett så viktigt komplement till den privata hyresmarknaden med alla dess fel och brister. Bostadsmarknaden i Sverige är i dag ett exempel på det som brukar betecknas som ett marknadsmisslyckande.
Utgångspunkterna för regeringens arbete med en förenkling av både byggandet och planprocessen är lite märklig. Man utgår inte från det land man är satt att regera utan enbart från en problembild man tror sig se i de största tätorterna.
Regeringen faller kritiklöst in i den bild som byggföretag och många bostadsföretag sprider om att det saknas byggklar mark och att det tar för lång tid att få fram bygghandlingar. I verkligheten har företagen stora portföljer med byggklara tomter även i de kommuner som har det största trycket på byggande. En sammanställning av drygt 30 kommuner i Stockholmsområdet visar att byggbolagen här sitter på över 70 000 klara byggrätter.
Herr talman! Mot denna ganska tveksamma bakgrund föreslår alltså regeringen en förbudslagstiftning som innebär att kommunerna inte längre kan medverka till att Sverige har möjlighet att leva upp till EU-direktivet om byggnaders energiprestanda. Det är inte bara fördyrande för bostadskonsumenterna utan dessutom både kortsiktigt och beklagligt.
Även Riksrevisionen har kommit fram till att vi inte har väl fungerande bostadsmarknader i Sverige och påpekar att regeringen inte har gett kommunerna de rätta verktygen.
Allbolagens tillkomst har inneburit att vi har fått många svårigheter på bostadsmarknaden för hyrda lägenheter. Personligen är jag övertygad om att vi noga bör studera det som inom EU kallas för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse med syfte att försöka ge kommunerna möjligheter att återigen så långt som möjligt ta initiativet och vara de som driver när det gäller bostadsförsörjningsfrågor. Tyvärr har de blivit fråntagna möjligheten till det i dag. Kommunerna har ju ett ansvar, och de har också skyldigheter enligt lagen. Men de saknar numera verktygen; dessa har regeringen tagit ifrån dem. Till detta kommer att de förslag som just nu har presenterats om nya skattelagstiftningar ytterligare kommer att försvåra för kommunerna att medverka till att det byggs bostäder.
Herr talman! I det aktuella betänkandet föreslår en majoritet att ett antal av regeringens förslag inte bifalls av riksdagen. Det handlar dels, som vi hörde Katarina Köhler berätta, om att kraftigt begränsa kraven på när detaljplan ska upprättas, dels om förändringar vad avser beslutsnivå för detaljplaner och slutligen om att bestämmelser i en detaljplan beträffande utformningsfrågor och tomter ska upphöra att gälla när genomförandetiden har gått ut.
Miljöpartiet delar den oro som har framförts av många remissinstanser vad gäller regeringens förslag i dessa delar och menar att motiven för att detaljplaner bör upprättas i huvudsak är de samma i dag som när de lagstiftades. Vi ser inget underlag för en förändring där. Vi är särskilt oroade för den försvagning som regeringens förslag innebär, så som många har tolkat det, just när det gäller miljö- och naturresurshänsyn.
Redan i dag har kommunfullmäktige möjligheter att i viss utsträckning delegera beslut i planfrågor, exempelvis när det gäller sådant som Oskar Öholm nämnde: där planärendet inte är av principiell betydelse eller annars av stor vikt. Miljöpartiet anser att det därutöver saknas underlag för ytterligare delegering. Vi tror att detta tyvärr kan innebära att förankringen hos kommunmedborgarna försvåras och att man därmed får ett demokratiskt underskott i samhällsplaneringen på lokal nivå.
Vi menar att även förslaget om att planbestämmelser automatiskt ska upphöra att gälla när genomförandetiden har gått ut riskerar att hota själva syftet med reformen, nämligen att underlätta byggandet. Vi menar att just denna del betyder att exploatörerna förmodligen kommer att vänta ut genomförandebestämmelserna. Det försenar byggandet med kanske fem eller tio år. Det kan också leda till att kommunerna inför längre plantider, vilket förmodligen innebär en längre process för besluten. Det kanske försenar det hela med ett par år.
Det handlar om de reaktioner som vi har fått beskrivna av kommunerna när det gäller hur de kommer att hantera förslagen. Det är det som är intressant. Hur kommer kommunerna att hantera de förslag som regeringen lägger fram? Inget av de sätt som de ser sig behöva arbeta på för att hantera lagstiftningen leder till det regeringen vill, utan tvärtom. Vi tycker att det är olyckligt att man i praktiken genomför lagstiftning som leder till att vi får längre ledtider.
Även regeringens förslag att ge möjlighet till bygglov i strid med gällande detaljplaner - någonting som vi har diskuterat i andra sammanhang - gör det mer omöjligt för en kommuninnevånare att förstå och därmed påverka. Det verkar som att regeringen i detta betänkande, men även i många andra, strävar mot en situation där förvirring och rättslöshet tycks vara ett mål i sig som man vill uppnå. Det tycker inte vi är en lämplig utveckling av den kommunala demokratin.
Miljöpartiet vill att samhällsplaneringen i mycket större utsträckning än i dag i stället ska präglas av en utökad medborgardialog, i skarp kontrast till regeringens förslag som på många områden utestänger medborgarna från medverkan utanför den egna fastigheten. Men det är ju inte alla som har en sådan, och de som inte har en egen fastighet blir helt utan möjlighet att påverka samhällsutvecklingen och samhällsplaneringen på den ort där man bor.
Miljöpartiet anser att samhällsbygget är någonting som i stället bör involvera och engagera medborgarna. Oskar Öholm ställer en fråga om detta. Det är därför vi i Miljöpartiet mot regeringens förslag ställer en politik med utökad tidig dialog med medborgarna. Det är så vi ser att man löser problemen så att man kan få en snabbare hantering när man kommer till detaljplanenivån.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.