Herr talman! Eftersom detta är mitt första anfö-
rande i denna kammare, och det är lite nervöst, vill
jag genast lägga mina yrkanden så att jag inte glöm-
mer bort det.
Jag yrkar bifall till reservation 3 angående hu-
vudmannaskap och fördelning av medel samt till
reservation 10 beträffande sjuklön. För övrigt står vi
bakom våra övriga reservationer.
De förändringar av verksamheten som regeringen
med stöd av utskottsmajoriteten föreslår vid Riksför-
säkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och Tranås
ställer vi kristdemokrater upp på. Däremot anser vi att
man i nuläget inte skall göra några förändringar vad
gäller huvudmannaskapet. Vi anser att regeringens
förslag på det området inte är genomtänkt och därför
bör beredas ytterligare.
Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och
Tranås har under en lång tid varit kända för sitt arbete
med försäkringsmedicinska utredningar samt utred-
ningar för att fastställa och specificera arbetslivsin-
riktad rehabilitering. I svårbedömda fall har försäk-
ringskassan haft det här som en resurs för att fast-
ställa en persons arbetsförmåga. Denna resurs är
värdefull och kommer att vara en tillgång för försäk-
ringskassorna även i framtiden.
Det händer alltför ofta att man testar sig fram i
olika rehabiliteringsåtgärder utan att riktigt veta vad
det är man skall åtgärda hos den enskilda individen.
Sjukdomsbilderna blir alltmer komplexa. Det kan
handla om synliga fysiska besvär, men samtidigt
finnas komponenter med psykiska och psykosociala
inslag som behöver åtgärdas. Här är utredningarna
värdefulla såtillvida att man kan klarlägga vilken
åtgärd som bör sättas in, så att rehabiliteringen blir så
effektiv som möjligt.
Därför anser vi kristdemokrater att den utred-
ningsverksamhet som bedrivs vid Nynäshamns och
Tranås sjukhus skall värnas och utvecklas. Vad gäller
övrig verksamhet med behandlingsinslag som finns
för bl.a. överviktiga och hjärtpatienter bör det vara
möjligt att i framtiden ta till vara de kunskaper och
erfarenheter som finns på det området. Landstingen
bör vara intresserade av att ha tillgång till sådan reha-
bilitering, varför de också bör ta över ansvaret.
När det gäller de förändringar som regeringen och
utskottsmajoriteten vill se genomförda avseende hu-
vudmannaskapet har vi alltså våra invändningar.
De båda sjukhusen drivs i dag i bolagsform och
ägs helt av Riksförsäkringsverket. Regeringen och
utskottsmajoriteten anser att Riksförsäkringsverket
inte kan ha både tillsynsansvar och verksam-
hetsansvar för de nya försäkringsmedicinska centren,
som man vill kalla dem. Man föreslår därför ett nytt
huvudmannaskap.
Man anser att verksamhetsledning och beställare i
dag står för nära varandra. Men hur kan man då lägga
över huvudmannaskapet från ett självständigt bolag
under Riksförsäkringsverket till en enskild försäk-
ringskassa, när det är kassorna som skall utnyttja
tjänsterna? Blir det inte ännu mer sammanblandat
mellan beställare och utförare? Verksamheten skall ju
enligt majoriteten drivas av försäkringskassan i Ös-
tergötlands län, som en resultatenhet inom den kas-
san. Inte att undra på att de anställda i Nynäshamn
och Tranås tycker att det är en olycklig kombination.
Då kan de ju inte hävda att de är självständiga i sina
bedömningar och inte bara går försäkringskassans
ärenden.
Enligt vad jag förstår har en organisationskom-
mitté redan tillsatts som arbetar på förändringen av
verksamheten. Många i personalen upplever det som
olyckligt att både avveckling och utveckling av ny
verksamhet redan tagit full fart - och detta trots att
riksdagen ännu inte fattat beslut i frågan. Det är vare
sig smakfullt eller taktfullt att behandla personalen på
detta sätt. De bör känna att beslut formellt är fattat
innan åtgärder vidtas. Vilket förtroende får allmän-
heten för regeringen och den lagstiftande församling-
en om man inte upplever att allt går i rätt ordning?
Beslut först och åtgärder sedan!
Vad är då alternativet i huvudmannaskapsfrågan?
Den s.k. NYTRA-utredningen, som vi har hört talas
om här, har ju föreslagit att verksamheten vid de båda
sjukhusen skall överföras till ett av staten helägt ak-
tiebolag under Socialdepartementet och med led-
ningsfunktionerna lokaliserade till Tranås. Majorite-
ten avfärdar detta, trots att flera remissinstanser har
uttryckt sitt stöd för det förslaget.
Herr talman! Klart är att den form för huvudman-
naskapet som utskottsmajoriteten föreslår inte verkar
vara särskilt genomtänkt. Därför föreslår vi att hu-
vudmannaskapet skall bestämmas vid ett senare till-
fälle, efter ny beredning och ny remissomgång. Den
föreslagna strukturförändringen av verksamheten är
så pass omfattande att förändringen vad gäller hu-
vudmannaskapet inte bör tas nu, särskilt som perso-
nalen inte tycker att det är ett bra förslag. Därför
yrkar jag bifall till reservation 3 i mom. 2, som berör
den här frågan.
Jag skulle också vilja beröra de viktiga frågor som
tas upp i reservation 5 om samverkan i rehabilite-
ringsarbetet. Eftersom jag arbetat med rehabiliterings-
frågor i många år vet jag hur viktigt det är att sam-
verkan fungerar, framför allt mellan arbetsgivare,
sjukvård, företagshälsovård och försäkringskassa.
Tyvärr fungerar denna samverkan inte särskilt bra i
dag. Många sjukskrivna ramlar mellan stolarna.
I AGRA-utredningen, SOU 1997:142, som hand-
lar om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar diskuterar
man hur rehabiliteringsarbetet skall kunna bli bättre.
Tyvärr ligger fokus i den utredningen alldeles för
mycket på arbetsgivaren och försäkringskassan som
motparter enligt min åsikt. De arbetsgivare som inte
gör som kassan säger mister t.ex. hjälp med rehabili-
teringskostnader i det här förslaget. Mycket handlar
om att kontrollera arbetsgivarna. Jag anser att vi i
stället måste jobba mer med hur vi skall hitta incita-
menten för enkla och smidiga samarbetsformer. Det
misstroende många arbetsgivare känner från försäk-
ringskassan är inte bra. Det behövs en attitydföränd-
ring där arbetsgivare och försäkringskassa arbetar
med varandra i stället för mot varandra.
Det goda resultat som FINSAM-försöken, med fi-
nansiell samordning mellan olika rehabiliteringsaktö-
rer, visat på borde vara till ledning i det fortsatta ar-
betet. Det är önskvärt att regeringen kommer tillbaka
till riksdagen med ett förslag till rehabiliteringspolicy
och hur ansvarsfördelningen skall se ut på området
rehabilitering. I dag är det tyvärr ingen som känner
det yttersta ansvaret för rehabilitering och ingen som
samordnar resurserna, och det behöver vi förändra.
Slutligen skulle jag när det gäller högkostnads-
skyddet vilja tala mig varm för reservation 10, som
handlar om just högkostnadsskydd för sjuklönekost-
nader hos småföretagare. Den nuvarande försäkringen
mot sjuklönekostnader upplevs i dag som dyr bland
småföretagarna. I den tidigare nämnda AGRA-
utredningen föreslås att den skall upphöra och att ett
högkostnadsskydd i stället införs. Det innebär att ett
litet företag som drabbas av höga sjuklönekostnader
kan ansöka hos försäkringskassan om ersättning för
den del av kostnaden som överstiger riksgenomsnittet
för samtliga företag. Det anser man medför en mins-
kad risk för småföretagarna, och det påverkar därige-
nom även nyanställningarna på företagen.
Vi kristdemokrater anser att regeringen bör åter-
komma med ett förslag till lagändring enligt utred-
ningens förslag. Vi hoppas naturligtvis att även
Vänstern och Miljöpartiet vill få till stånd en föränd-
ring för småföretagare. De har ju i sina reservationer
påpekat att företag med högst tio anställda bör un-
dantas från kravet på sjuklön. Hur kommer Vänstern
och Miljöpartiet att gå vidare efter omröstningen här i
riksdagen på tisdag?
Herr talman! Helt klart är att nuvarande sjuklöne-
system innebär problem för småföretagare. Men det
är också ett problem att personer med återkommande
sjukperioder riskerar att hamna utanför arbetsmark-
naden om ingenting görs. Jag yrkar därför bifall till
reservation 10.