Herr talman! Den här propositionen har haft
många namn. Först kallades den Riksförsäkringsver-
kets sjukhus, ett tag slogs den ihop med en proposi-
tion om rehabilitering som aldrig kom. Också den här
propositionen hette en tid Rehabilitering. Sedan har
man kallat den Försäkringsmedicinskt centrum och
nu står det på betänkandet Försäkringsmedicinska
utredningar.
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets
hemställan, utom till avsnittet Rehabilitering ur ett
gender-perspektiv. Där reserverar jag mig tillsam-
mans med Vänsterpartiet. Jag yrkar bifall till reserva-
tion 7.
Jag konstaterar att utskottet har tagit intryck av
motionen om gender-perspektiv och att ändå något
lite har skrivits om detta i betänkandet, dock långt
ifrån tillräckligt. Den här frågan tangerar det jag har
nämnt i avslutningen på mitt förra anförande om
socialförsäkringens administration. Jag ser nämligen
också likheter och gemensamma saker mellan de här
två betänkandena.
Men för min del är det viktigast att vi ägnar
mycket större uppmärksamhet åt varför människor
blir sjuka och vilka människor som blir sjukare än
andra. Vad gäller just det här betänkandet är frågorna:
Hur fungerar rehabiliteringen? Vilken sorts rehabili-
tering skall vi ha? Vilka får rehabilitering och vilka
får inte rehabilitering? Är det skillnad mellan kvinnor
och män? Vad är det för samband mellan rehabilite-
ring och långtidssjukdom, mellan rehabilitering och
förtidspension?
Rehabilitering är ett svårt kapitel. Det handlar om
primär och sekundär prevention på samma gång. Vi
har, som nämnts förut, i utskottet nyligen haft förmå-
nen att träffa ett forskarlag från Karolinska Institutet.
De berättade om rehabilitering av patienter med psy-
kiska besvär, med obstruktiva lungsjukdomar - det är
de som har trångt i luftrören, trångt när de skall an-
das, fick vi veta - och patienter med nack- och skul-
derbesvär.
Beträffande vikten av att snabbt komma i gång
med rehabiliteringen, för att minska långtidssjuk-
skrivning och sjukpension hörde jag detsamma som
Margit Gennser. Men beträffande motivationen hörde
jag följande: Även om patienter inte är så starkt moti-
verade till rehabilitering blir de det så snart rehabilite-
ringen har kommit i gång. Det talar alltså åter om hur
viktigt det är att man snabbt får rehabilitering.
En stor stötesten är hur läkarna bedömer behovet.
Här visar forskarlaget att det tyvärr finns en mycket
stor oenighet och stor okunskap. Därför behövs inom
det här området mer forskning och mer utbildning hos
dem som skall remittera till rehabiliteringen och na-
turligtvis också hos dem som skall rehabilitera.
Jag instämmer med både propositionen och be-
tänkandet i att vi måste garantera försäkringsmedi-
cinska utredningar och arbetsinriktade utredningar
hög och jämn kvalitet. Det där var en typisk politisk
floskel, men inte desto mindre viktig.
Jag utgår från att den kompetens man skaffat sig i
Tranås och Nynäshamn kan tas till vara i den nya
organisationen. Vi ser i regeringens och utskottets
förslag en möjlighet till utökad forskning och utbild-
ning när det gäller försäkringsmedicinska utredning-
ar. Det har varit mycket kritik på det här området
tidigare.
Men till rehabilitering hör också arbetslivsinriktad
rehabilitering, vilket i många fall har visat sig mer
effektivt än medicinsk rehabilitering. Jag vill passa på
att igen slå ett slag för vikten att vi ger försäkrings-
kassorna tid och resurser, så att man kan se till att
människor får den rehabilitering de behöver i tid.
Tack!