Fru talman! Anita Persson återkommer till talet om
de oroliga kommunföreträdarna. Jag tror också att
man kan träffa på sådana. Men jag tror att de i
första hand inte är oroliga för den här något
utvidgade uppgiften som de får. I stället är det väl
så, bl.a. genom en rad beslut som riksdagen fattat,
att kommunerna i allmänhet har fått utökade
uppgifter.
I ett inledningsskede eller när man står inför en ny
uppgift kan man självfallet känna oro och undra om
man klarar av det hela. Blir det flera nya uppgifter
ökar naturligtvis också oron.
Anita Persson frågar hur man skall kunna veta hur
det blir. Hon säger: Tänk om det inte fungerar.
Tänk om de här resurserna inte avsätts på det sätt
som vi har avsett när det gäller länsstyrelserna! Jag
för min del kan tänka mig att det är en uppgift för
oss i riksdagen att se till att beslut som fattas här
följs upp och att det hela fungerar på det sätt som
vi har avsett. En ny infallsvinkel som man har tänkt
att riksdagens arbete skall ha är ju att det mera skall
vara fråga om uppföljningsverksamhet.
Jag skulle vilja påminna Anita Persson om att man
under den förra regeringsperioden vid ett par
tillfällen, bl.a. i en departementspromemoria, har
pekat på uppgifter om att länsstyrelserna på grund
av resursbrist haft svårt att fullgöra sina
tillsynsuppgifter på det sociala området och på att
det behövs en översyn bl.a. beträffande
ansökningsförfarandet i LVM-ärenden.
Även från den socialdemokratiska regeringens sida
var man alltså inne på att pröva nämnda väg. Jag
för min del är ganska övertygad om att de farhågor
som bl.a. Anita Persson talat om är betydligt
överdrivna. Socialnämnderna kommer att sköta de
här uppgifterna till full belåtenhet för alla, inte
minst för de klienter som är i behov av vård.