Herr talman! Det förslag som regeringen har lagt
fram när det gäller ansökningsförfarandet
angående LVM-vård finner vi från
utskottsmajoriteten vara både logiskt och rimligt.
Det överensstämmer för övrigt helt med den
uppfattning som de nuvarande regeringspartierna
hade när lagen senast ändrades 1988. Det är alltså
inte så, Berith Eriksson, att det nuvarande
förhållandet har varit rådande under tio år utan
bara sedan 1988 då en väsentlig ändring
genomfördes.
Sedan dess har rollfördelningen mellan
socialnämnden och länsstyrelsen varit något
märklig, skulle jag vilja påstå. Gränsdragningen
har i praktiken inte varit helt tydlig.
Rent formellt är det länsstyrelserna som har
ansvaret också för utredningen. Samtidigt är det
socialnämndernas kompetens, deras arbete och
deras utredningsresultat som i de allra flesta fall
avgör den fortsatta hanteringen av ärendet.
Det är min bestämda uppfattning att fördelarna
klart överväger eventuella nackdelar om man som
nu är föreslaget kan få till stånd ett mer renodlat
ansvarsförhållande mellan myndigheterna, där var
och en helt enkelt gör det som man är bäst på.
Det är väl egentligen inte någon som har ifrågasatt
att det är hos socialnämnderna som den verkliga
kompetensen finns. Det är där som man känner till
missbrukaren, hans bakgrund, hans förutsättningar
att tillgodogöra sig olika vårdformer osv. Det måste
därför vara riktigt att socialnämnderna anförtros
det fulla ansvaret för ärendets beredning också i de
fall som leder fram till ansökan om LVM-vård hos
länsrätten.
Länsstyrelserna har däremot en synnerligen viktig
funktion som tillsynsmyndighet. Det är mycket
angeläget att de kan fullfölja den uppgiften på ett
tillfredsställande sätt. Men det torde väl vara
ganska välbekant vid det här laget att det råder
tämligen stora brister därvidlag. Gång på gång, i
olika sammanhang och under ganska många år,
även under den senaste socialdemokratiska
regeringsperioden, har länsstyrelserna påpekat hur
deras arbetssituation ser ut, att det är svårt och
t.o.m. omöjligt för dem att fullfölja sina uppgifter
som regionalt tillsyns- och expertorgan.
Om man på detta sätt kan frigöra resurser, dvs. öka
deras tillsynskapacitet, motverkas också den risk
som skulle kunna finnas för olikformig bedömning
när socialnämnderna själva skall ansöka om vård.
Kritikerna till förslaget brukar ibland damma av det
gamla argumentet att tvång inte hör hemma inom
socialtjänsten och att sådana inslag försvårar ett
förtroendefullt samarbete mellan socialtjänst och
den enskilde.
För det första tror jag inte att det är ett särskilt
relevant argument i sammanhanget. De personer
som är föremål för socialnämndernas utredningar
vet i allmänhet mycket väl att det resultat som
utredningen leder fram till kan vara direkt
avgörande för ett beslut om tvångsvård.
För det andra finns det anledning att påminna om
att socialtjänsten ensam har ansvaret för utredning
och ansökan när det gäller omhändertagande av
barn och ungdomar enligt lagen om tillfälligt
omhändertagande, LVU. Det har alltså inte alls lett
till samma ifrågasättande som när det gäller LVM.
Berith Eriksson! Om man påstår att särskilda
grupper skulle omhuldas mindre av den borgerliga
majoriteten i utskottet faller det tillbaka på det
faktum att LVU fungerar utan invändning från
något håll. Detta visar att så inte alls är fallet. LVU-
ärendena handlar ändå om ytterst komplicerade
och känsliga ärenden. Men det har visat sig att
kommunerna kan sköta dem på ett mycket
förtjänstfullt sätt.
Anita Persson nämnde några remissinstanser som
var emot förslaget. Jag kan nämna något som hon
inte sade, nämligen att av 65 remissinstanser var det
bara 9 som hade något att invända mot förslaget.
Bland dem som tillstyrkte förslaget var
Kommunförbundet och Socialstyrelsen, vilket bör
väga ganska tungt i sammanhanget.
En instans som var emot förslaget var
Kriminalvårdssstyrelsen. Där pekade man på att
man under den senare tiden hade sett att
kommunerna i vissa fall inte alls ansökte om LVM-
vård beroende på den ekonomiska situationen.
Detta visar att det är något som sker redan med de
förhållanden som råder i dag. Det har alltså väldigt
litet med ansvarsfördelningen att göra. Det är inget
att sticka under stol med, och det vet ju alla vi som
har sysslat med socialtjänstfrågor, att i dåliga tider
när kommunerna har sämre ekonomi tillhör inte
missbruksfrågor och liknande de mest
högprioriterade frågorna. Men här är det framför
allt viktigt att hävda rättssäkerheten, vilket både
Anita Persson och Berith Eriksson gjorde. Det
skall finnas en tillsynsmyndighet som kan utöva den
uppgiften. Någon sådan finns inte i dag.
Som jag tidigare var inne på är det allra viktigaste
med det förslag som vi nu behandlar att renodla
rollerna, så att vi kan få till stånd den viktiga och
aktiva tillsynsfunktionen som länsstyrelserna nu
skall ha.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande i dess helhet.