Herr talman! Den ändring som infördes 1988
innebär att länsstyrelsen skall inhämta yttranden
från socialtjänsten. Tidigare, sedan 1981, hade
länsstyrelsen det fulla ansvaret. Det är viktigt att
socialtjänsten medverkar i utredningen, men även
yttranden från läkare och andra ingår ju i
underlaget.
Kommunerna har en ansträngd ekonomi.
Oroväckande tendenser visar redan att
kommunens ekonomi och inte missbrukarens
behov avgör vilken vård som erbjuds
missbrukaren.
Ansökningar till länsstyrelsen om tvångsvård
kommer nu oftare från anhöriga, läkare och polis,
medan ansökningar från kommunens socialtjänst
minskar.
Det är magstarkt att i propositionen skriva att
omläggningen skulle öka rättssäkerheten. Man
behöver bara påpeka att det finns 24 länsstyrelser
men 284 kommuner med socialtjänster för att förstå
att skillnaden i hanteringen i landets kommuner
riskerar att bli väldigt stor. Lagen om
omhändertagande av missbrukare innebär en
mycket ingripande åtgärd. Det vore icke värdigt
rättssamhället att gå ifrån den rättssäkerhet i
hanteringen som har byggts upp under åren. Jag
kan inte riktigt förstå varför man angriper detta på
det sätt man gör om det inte handlar om att man på
det sättet vill ge kommunerna möjlighet att själva
avgöra vilken vård som skall erbjudas och att lägga
sig vinn om att få missbrukare rehabiliterade.