Herr talman! När jag övertog detta ärende från Eva
Zetterberg och satte mig in i frågan var det
rättssäkerhetsaspekten som för mig var det tyngst
vägande skälet mot att genomföra den föreslagna
förändringen.
Jag anser att det i det här fallet inte är fel att göra en
jämförelse med åklagarväsendet, domstolarna och
kriminalvården. Att flytta över utredningar om
ingripande tvångsvård från länsstyrelsen till
socialtjänsten kan från rättssäkerhetssynpunkt
jämföras med att kriminalvården skulle göra
utredningar före domstolsprövningen inom det
systemet.
Förutsättningarna för vård enligt lagen om vård av
missbrukare är för det första att det skall finnas ett
vårdbehov orsakat av ett fortgående missbruk. För
det andra skall vårdbehovet kunna styrkas. För det
tredje skall vårdbehovet inte kunna tillgodoses på
annat sätt.
Anmälan om behov av vård enligt LVM görs till
länsstyrelsen, som ansvarar för att det görs en
utredning. Länsstyrelsen ansöker sedan hos
länsrätten om vård av person enligt LVM.
Länsrätten avslår eller bifaller ansökan. Domen om
LVM-vård kan överklagas till kammarrätten.
Regeringsrätten kan i principiella mål bevilja
prövningstillstånd och utgöra högsta instans.
Anmälningsskyldighet -- och det handlar verkligen
om en skyldighet -- har de myndigheter som i sin
verksamhet regelmässigt kommer i kontakt med
missbrukare, alltså socialtjänst, läkare,
polismyndighet och kriminalvård. Rätt att göra
anmälan till länsstyrelsen har också privatpersoner,
såsom t.ex. föräldrar till missbrukare. Även efter
en sådan anmälan kan länsstyrelsen inleda en
förundersökning.
I förundersökningen skall länsstyrelsen alltid
inhämta yttrande från socialtjänsten. Även ett
läkarutlåtande bör finnas med.
Länsstyrelsen gör sedan en självständig
bedömning, där man kan gå emot socialtjänsten åt
båda hållen. Därefter övergår ansvaret för vården
till socialtjänsten. Det är också socialtjänsten som
efter vårdtidens slut har ansvaret för en eftervård
på behandlingshem, inom öppenvård eller i eget
boende.
Som Anita Persson sade är den modell som nu har
varit rådande i tio år ett rättssäkert förfarande. Att
tvångsomhänderta människor är ju en mycket
ingripande åtgärd.
Förutom rättssäkerhetsaspekten är det viktigt från
vårdsynpunkt att den som skall verkställa
länsrättens dom står fri gentemot den som är i
behov av vård. Det är också viktigt att det finns
förutsättningar för ett gott och förtroendefullt
behandlingsklimat. Såvitt jag förstår leder detta
förslag dessutom inte till några besparingar. Det
leder i stället till en utgift för kommunerna för att
bygga upp en kompetens och för att tillsätta
personal som kan hantera dessa ärenden. I
propositionen sägs att de personalresurser som
frigörs hos länsstyrelsen skall användas för en
intensifiering av länsstyrelsens tillsynsroll.
Jag kan inte se någon vettig orsak till en
överflyttning från länsstyrelsen till socialtjänsten.
Det är litet märkligt att man inte tar lika allvarligt
på just rättssäkerhetsaspekterna när det gäller vissa
grupper av människor i samhället.
Vänsterpartiet väckte en motion i anslutning till
den här propositionen, men vi har inte fogat någon
meningsyttring till betänkandet. Det beror på att
vår motion nästan helt sammanfaller med
socialdemokraternas motion. Jag yrkar därför bifall
till socialdemokraternas reservation.