Fru talman! Berith Erikssons resonemang, som
nästan går ut på att det skulle vara helt omöjligt för
kommunerna att klara det hela och fulla ansvaret
för hela utredningen fram till ansökan om
tvångsvård, faller tillbaka på det som jag tidigare
nämnde, att kommunerna faktiskt har detta ansvar
när det gäller LVU, dvs. omhändertagande av barn
och ungdom. LVU betraktas av de allra flesta som
ett väl så starkt inkräktande i den personliga sfären
som ett omhändertagande av en missbrukare utgör.
Berith Eriksson nämnde också den förändring som
inträdde 1988. Men hon missade den väsentliga
förändring som jag menade inträdde då, nämligen
det faktum att socialnämnderna fick överta det
verkliga utredningsansvaret som länsstyrelserna
tidigare hade. Även om jag i grunden alltid har haft
uppfattningen att det är bäst för klienterna att
kommunerna har ansvaret -- det är kommunerna
som har kompetensen och kännedomen -- tycker
jag ändå att det förhållande som rådde fram till
1988 vore att föredra. Då var rollfördelningen
mellan socialnämnd och länsstyrelse klarare än den
som sedan uppstod.
Berith Eriksson talade om vilket stort ingripande
det är för den enskilde att bli omhändertagen på
detta sätt. Det håller jag verkligen med om. Men
när man vill göra gällande att det dubbelarbete som
det i dagens läge kan bli fråga om skulle vara en
fördel i det sammanhanget, vill jag hävda
motsatsen. Ett dubbelt utredande innebär
naturligtvis ett dubbelt inkräktande på den
personliga sfären.