Herr talman! Det ärende som vi nu skall behandla,
om ansökningsförfarandet vid LVM-vård, har varit
ett tvisteämne mellan oss och de borgerliga
partierna ända sedan lagen om tvångsvård av
missbrukare tillkom. Det är därför inte förvånande
att regeringen nu har lagt fram det här förslaget, nu
när vi är i slutet av mandatperioden.
För oss socialdemokrater är det en
rättssäkerhetsfråga att någon annan än
socialnämnden ansöker hos länsrätten om
tvångsvård. Även att socialtjänsten befrias från sin
roll som motpart i LVM-målen anser vi vara väldigt
viktigt. Erfarenheterna har visat att länsstyrelsen
har klarat den här uppgiften mycket bra. Genom att
länsstyrelsen gör ansökan får vi en likvärdig
bedömning av ansökningarna mellan kommunerna
i länen.
Att tvångsomhänderta någon för tvångsvård är ett
allvarligt ingripande i den enskildes liv, även om
vården som sådan kan vara nödvändig. Vi
socialdemokrater är inte emot tvångsvården, utan
vi vet att den behöver tillgripas, då den kan behövas
för att rädda en missbrukares liv och få honom eller
henne att bryta ett destruktivt beteende.
Länsstyrelserna har kommit att spela en viktig roll
genom sin initiativrätt i LVM-ärendena. Det har
gällt att få till stånd en enhetlig rättstillämpning,
vilket är nödvändigt när det gäller sådana åtgärder
som en längre tids frihetsberövande. Att praxis
skiftar från kommun till kommun -- det kan t.o.m.
skifta från en kommundel till en annan -- kan inte
vara acceptabelt. Visserligen är det länsrätten som
tar det slutliga avgörandet, men om en kommun
inte ansöker om LVM-vård kommer inte detta till
länsrättens kännedom.
Vi vet nu att kommunerna har ekonomiska
bekymmer. Då ökar riskerna för att kommunerna
inte ansöker om tvångsvård, då vården är mycket
kostsam. All statistik kan nu bevisa att
kommunerna drar in mer och mer på den här typen
av vård.
Kommunerna kommer inte heller att få någon
ersättning från staten när de nu övertar
ansökningsförfarandet. Framför allt små
kommuner är nu mycket mycket oroliga för den här
nyordningen, då de inte har någon erfarenhet av att
driva den här typen av mål.
Flera remissinstanser har också avstyrkt förslaget.
Det är t.ex. Kammarrätten i Stockholm,
Stockholms stad, SKTF, LO, Föreningen Sveriges
socialchefer och de olika klientorganisationerna.
Det man framför allt är orolig för är att vi inte
längre skall få en enhetlig rättstillämpning och att
missbrukarna inte skall få en erforderlig vård.
En av fördelarna med vårt nuvarande system är att
en från socialtjänsten utomstående myndighet gör
bedömningen om LVM är tillämplig eller ej.
Länsstyrelserna bedömer också om den frivilliga
vården har prövats i tillräcklig omfattning. Hänsyn
behöver då inte tas till kommunernas ekonomi eller
politiska direktiv om att inte göra dyra placeringar,
utan det måste kommunerna göra när länsrätten på
länsstyrelsens anmaning har beslutat det.
Erfarenheterna visar också att tudelningen mellan
länsstyrelsen och socialtjänsten har gett goda
effekter vid LVM-anmälningar, eftersom
klienterna då har insett allvaret och underkastat sig
frivillig vård.
Den sociala enheten är i dag också en trygghet för
många anhöriga och en garanti för att något blir
gjort för missbrukaren. Anmälningarna från
kommunerna har kraftigt minskat i antal. Som jag
sade tidigare sker det i vissa kommuner inga
anmälningar alls, utan de flesta anmälningarna
kommer i dag från polisen eller sjukvården.
Rättssäkerhet är viktigt för alla människor i vårt
samhälle, även för dem som är mest utsatta. Därför
är det olyckligt att regeringen nu vill tumma på
denna genom att lägga över ansvaret för
ansökningsförfarandet helt på socialtjänsten, som
har att tillvarata dels kommunens intresse av
besparingar, dels missbrukarens intresse av att få
erforderlig vård.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på
propositionens förslag och på hemställan i
utskottets betänkande samt bifall till reservationen.