Fru talman! När vi är ute i skolor och pratar om
FN brukar eleverna genast fråga: Vad är FN? Vad gör
de egentligen där? Är det bara högtidliga deklaratio-
ner om människors lika värde? Är det bara oändliga
sammanträden och enorma, långa korridorer?
Det jag brukar ta upp och förklara är hur FN
framstår för mig. Det är hur jag ser FN vara verksamt
i Guatemala med att återföra flyktingar som under
många år tvingats leva utanför sitt land, i Mexico, och
som nu kan komma tillbaka till sitt hemland.
Det är hur FN genom Minugua i Guatemala över-
vakar mänskliga rättigheter, hur man tar upp vittnes-
mål om vad människor har blivit utsatta för och ser
till att de kommer till kännedom och förhoppningsvis
leder till rättsliga processer.
Det är det arbete FN lade ned på självständigheten
för Namibia och för att genomföra demokratiska val.
Det är sanktionerna mot apartheidsystemet i Syd-
afrika som ledde fram och bidrog till att apartheid föll
och att vi har en demokrati i Sydafrika.
Det är det enorma arbete som tusentals människor
inom Unicef och många andra organisationer har lagt
ned för att se till att miljoner barn har kunnat räddas
till liv genom vaccinationer och hälsoprogram.
Vi kan fortsätta att räkna upp alla dessa saker som
FN står för när det är som bäst. Men vi vet ju att den
andra sidan också finns. Ett byråkratiskt system,
misslyckande i Somalia. Vi har Västsahara, där man
ännu inte har lyckats få till stånd demokratiska val
och folkomröstning som under många år har krävts
och utlovats från FN:s sida, men där FN har svikit. Vi
har den gamla konflikten på Cypern. Vi har situatio-
nen i Östtimor. Vi har Gulfkriget, där man tillät stor-
makter, framför allt USA, att ta över. Vi kan dra fram
en rad av dessa områden, för att inte tala om det se-
naste problemet, situationen i f.d. Jugoslavien, där FN
inte på långa vägar räckte till för det uppdrag man
hade.
Men jag skall inte fördjupa mig i detta, utan vill,
vad gäller frågor om stormakternas spel, hänvisa till
det anförande som Björn Samuelson höll när skrivel-
sen var uppe för första gången den 25 oktober.
Jag vill hävda att vi har all anledning att vara
stolta över FN. Men om vi vill ha ett starkt FN, ett FN
enligt Dag Hammarskjölds vision 1961, där helheten
är någonting mer än bara summan av delarna - alla
medlemsländerna - så krävs det omfattande reformer.
Världen är i dag i stort sett befriad från kolonia-
lismen. Men kolonialismens effekter är inte utrotade,
och vi har definitivt inte kommit ifrån fattigdom och
förtryck.
FN är en omfattande verksamhet. Om man räknar
in alla delorganisationer kommer vi upp till över
60 000 anställda. Samtidigt skall vi ha proportionerna
klara för oss. Ungefär tre gånger fler arbetar på
McDonalds runt om i världen, och FN:s anställda är
färre än de som är anställda vid Disneyparkerna runt
om i världen.
Även om det inte är så många anställda inom FN
är finanserna, som vi vet, oerhört dåliga. Vi vet för
det första att flera länder inte betalar ens det de är
ålagda, än mindre deltar i de frivilliga åtagandena.
Det krävs alltså en omorganisering av betalningssys-
temet. Det har vi diskuterat utförligt i motioner och i
betänkandet.
FN:s generalsekreterare har föreslagit en särskild
konferens om finanser. Förhoppningsvis blir den av
under 1996. Det är synnerligen angeläget. För som det
citeras i Cilders och Urquharts bok Renewing the
United Nations Systems: "Aldrig har så många bety-
delsefulla människor grälat så länge om så lite peng-
ar."
Att USA, som är den nation som är sämst på att
betala, uppför sig som en stormakt kan vi se av enkla
exempel från 50-årsjubileet. New Yorks borgmästare
betedde sig på ett oerhört förolämpande sätt mot vissa
statschefer, exempelvis Arafat och Castro. I gengäld
behandlade man med full respekt representanter från
diktaturer som Indonesien och ett flertal andra länder
där människor dagligen mördas av politiska skäl.
Man kan fråga sig, när nu USA som värd för FN
inte sköter det här åtagandet bättre, om man kanske
skulle diskutera om det är nödvändigt att huvudkvar-
teret skall ligga i New York. Man kanske skulle före-
slå att det flyttas till Nairobi eller till Strasbourg, i
stället för Europaparlamentet. Jag menar att man
måste sätta en oerhört hård press på USA att sköta
sina åligganden, både när det gäller FN:s ekonomiska
affärer och hur man beter sig mot inbjudna statsche-
fer.
Men jag vill också understryka att några minskade
svenska bidrag naturligtvis inte kan komma i fråga. Vi
har reda dragit ned tillräckligt på det multilaterala
biståndet.
Men det här räcker ju inte. Det krävs nya in-
komstkällor, och i den utmärkta rapporten från Carls-
son-Ramphal om vårt globala grannskap finns de
förslagen. Ingvar Carlsson tog upp dem på 50-
årsjubileet i New York. Men de finns inte i regering-
ens skrivelse. När vi behandlade detta i utskottet sade
man bara att det skall utredas vidare.
Jag tycker att detta är mycket märkligt. Jag har
förvisso fått sakliga förklaringar, nämligen att man då
är rädd att man inte kan utöva tillräckliga påtryck-
ningar på de länder som i dag inte betalar. Det skulle
vara ett fullgott skäl för att inte gå vidare och agera
mer kraftfullt för att få nya inkomster. Men dessa
saker står inte i någon som helst motsatsställning till
varandra. Man måste göra både och. Därför förstår
jag inte riktigt varför regeringen är så svag på den här
punkten.
Moderaterna, som knappt vill utreda möjligheten
till nya inkomster genom internationell valutaskatt,
skatt på flygresor, m.m., vill jag fråga: Tycker inte ni
att det behövs nya inkomster till FN? Vilka andra
alternativ har ni? Jag har i alla fall hittills inte hört
några andra alternativ till att få in mer pengar till FN.
Fru talman! Det andra jag vill ta upp i samman-
hanget som exempel på reformer är sambandet mellan
FN och Bretton Woods- institutionerna. I takt med att
FN har fått sämre finanser har ju allt fler arbetsuppgif-
ter tagits över av Världsbanken och liknande institu-
tioner.
Kritiken har under årens lopp varit mycket hård
mot Världsbanken. Den har gällt bristande hänsyn till
de sociala kosekvenserna av strukturanpassningsåt-
gärder. Den har också gällt storskaliga industriprojekt
som har genomförts utan att de miljömässiga beting-
elserna undersökts. Vi vet att mycket har förbättrats i
Världsbankens policy, men fortfarande är sambandet
med andra verksamheter inom FN mycket svagt. Det
är UNDP som skall samordna allt FN-bistånd, men
UNDP har inte särskilt stort inflytande över Bretton
Woods- institutionerna. Där måste alltså reformer
komma till stånd.
Jag vill också i sammanhanget understryka en
tredje sak. Vi har här i riksdagen haft flera diskussio-
ner om hur vi tillsammans med regeringen skall kun-
na ställa krav i fråga om Världsbanken, IMF och de
andra institutionerna. Regeringen, i form av Göran
Persson och Pierre Schori, har hittills dock varit
mycket kallsinnig och ointresserad av förslag från
riksdagen. Man har inte ens sett detta som något posi-
tivt och självklart. Därför tycker jag att det är oerhört
bra att vi i utskottets betänkande klart uttrycker att
riksdagen måste få information och att det måste bli
ett samråd mellan riksdag och regering.
En fjärde sak som jag vill komma in på, är de pre-
ventiva insatserna. FN har ju ansvar för att bidra till
att lösa konflikter, men man har också ansvar för att
se till att konflikter inte skall bryta ut. Därför menar
jag att frågor om vapenhandel, vapenexport och vape-
nutveckling måste bli ett av FN:s huvudområden.
I en rapport från Mahbub ul Haq, som är särskild
rådgivare till UNDP och som tidigare var premiärmi-
nister i Pakistan, finns mycket intressanta uppgifter.
Han visar t.ex. att de fem permanenta medlemmarna i
säkerhetsrådet står för 86 % av världens vapenexport.
Det är mycket anmärkningsvärt att de länder som är
mest ansvariga för säkerheten i världen exporterar så
pass mycket vapen.
Mahbub ul Haq har också lyft fram att en väldigt
stor del av de utvecklade ländernas bistånd är militärt
biståndet. Av det s.k. bistånd - även om jag inte tyck-
er att bistånd är ett adekvat namn - som USA ger, är
två tredjedelar militärt bistånd. Sådant bistånd verkar i
fel riktning.
Han har också tagit upp att man borde införa en
"codes of conduct" när det gäller vapenhandeln och
vapenexporten. Där borde Sverige lägga ned ett väl-
digt stort arbete. Jag tror också att det är nödvändigt
att FN:s arbete med vapenregister fungerar och får
fortsätta.
Men man måste också se längre. I Vänsterpartiets
motion har vi tagit upp problemet med FN:s fredsbe-
varande styrkor. Vi hade naturligtvis önskat att FN
hade haft egna resurser till en stående styrka. Då hade
man kanske sluppit den situation som uppkommit i
f.d. Jugoslavien, där ju FN inte kan leva upp till de
krav vi ställer. Men det får vi diskutera närmare på
fredag, när det betänkandet kommer upp.
Vad som nu ändå behöver sägas, är att FN måste
fatta beslut om, och stå för ledningen av, olika fredso-
perationer, även om man sedan inte själv klarar av att
gå i land med dem. I det här betänkandet diskuterar vi
också de farhågor som både Vänsterpartiet och Miljö-
partiet har framfört för att Sverige, inom ramen för
VEU eller NATO, skulle ställa sig bakom militära
operationer utan FN-beslut.
Utskottet har i den här frågan citerat utrikesminis-
tern från den 27 oktober 1994. Utrikseministern sade:
"Vår alliansfrihet består. Medlemskap i VEU kan
följaktligen inte komma i fråga för svensk del - - -
Sverige kommer alltså inte att gå in i ett förpliktande
samarbete på försvarsområdet."
Men, fru talman, sådana här diskussioner före-
kommer ju. EU:s reflexionsgrupp och dess rapport
visar tydligt att fungerande diskussioner pågår. Jag
menar därför att det är väsentligt att understryka att
Sverige inte skall acceptera något närmande till, eller
att ingå i, VEU.
För det femte krävs det en reformering av FN:s
säkerhetsråd. Vi har i vår motion pekat på det nöd-
vändiga i att fler länder blir medlemmar i detta, och
av att u-länderna får bättre representation och större
inflytande.
För det sjätte anser vi, och det har även utskottet
skrivit bra om, att ett ekonomiskt säkerhetsråd är
nödvändigt för att ta upp de frågor som handlar om
den orättvisa fördelningen av jordens resurser. U-
länderna måste få ett större inflytande i detta avseen-
de. Även frågorna som gäller skuldlättnader och skul-
davskrivningar för u-länder måste komma in i det
sammanhanget.
För det sjunde gäller det frågan om den internatio-
nella, permanenta brottsmålsdomstolen. Sverige har
lagt ned ett viktigt och bra arbete på detta område.
Detta måste fortsätta, och Sverige måste se till att få
fler länder med sig.
För det åttonde handlar det om tjänstetillsättning-
arna inom FN. De problem som Vänsterpartiet tar upp
i motionen håller på att åtgärdas inom FN-systemet.
Däremot går det väldigt långsamt när det gäller jäm-
ställdheten. Det finns program för detta inom FN,
men det finns få kvinnliga chefer på hög nivå. FN har
satt upp som mål att 25 % av cheferna och 35 % av
handläggarna skall vara kvinnor. Man är dock väldigt
långt därifrån. Jag undrar naturligtvis när det kommer
en kvinna som generalsekreterare. Jag hoppas att det
inte dröjer alltför länge.
Till de krav som Sverige kan driva hör en fortsatt
reformering av FN-systemet, och att vi skall bli med-
lem av säkerhetsrådet 1997. Vi kan också driva krav
när det gäller nedrustningsfrågor och frågor om
mänskliga rättigheter, MR-frågor. Jag vill särskilt
verka för insatser för att få en särskild FN-rapportör
från Colombia. Det är oerhört väsentligt. Vi vet ju att
situationen i Colombia inte har förbättrats. Det är min
förhoppning, och jag har förstått att jag har utskottet
med mig, att Sverige, när frågan kommer upp på nytt
vid MR-komissionen i Genève runt mars-april i vår,
aktivt skall verka för att få en MR-rapportör till Co-
lombia.
Jag vill också, fru talman, understryka att Sverige
måste driva på när det gäller folkrörelseperspektivet
och ungdomarnas roll i FN-arbetet. Vi vet att IPU,
och vi som parlamentariker, genom ett FN-beslut har
fått observatörsstatus. Men det räcker inte. Att Sveri-
ge har en parlamentarikerdelegation är väldigt bra -
det är få länder som har det. Men det krävs också att
vi tillsammans med folkrörelserna i Sverige driver
dessa frågor. Ungdomarna skall inte bara få vara med
och komma med synpunkter, utan de skall faktiskt få
vara delaktiga och själva agera.
Fru talman! På FN:s 50-årsdag i New York avslu-
tade Nelson Mandela sitt tal så här, i fri översättning:
Omständigheterna kan fresta oss att böja oss för
trycket av realpolitik. Men vi står, liksom grundarna,
inför uppgiften att säkra oss när det gäller överens-
stämmelse mellan ord och handling. När FN går in i
ett nytt tusental är det vår uppgift att underlätta födel-
sen av en ny världsordning av fred, demokrati och
framgång för alla. På så sätt kan vi hedra minnet av
dem som dött i kampen för grundidealet och skydda
framtida generationer från de farsoter som krig, hung-
er, sjukdom, okunskap och miljöförstöring utgör. Det
är dags att handla nu.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets
reservation. Jag vill också anknyta till att vi i dag har
firat lucia. I den skola där mina barn går sjöng barnen:
Vi tänder ljusen för fred och glädje. Jag vill vädja till
oss alla att vi gemensamt skall infria våra barns för-
hoppningar om en värld i fred och utveckling; en
värld med rättvisa och demokrati.