Fru talman! Det sista vill jag hålla med om, nämligen att vi måste analysera, ta reda på och få erfarenhet av de situationer som på olika sätt berört oss när det gäller den här katastrofen. Det är oerhört viktigt. Men jag vill dock säga att en katastrof är en katastrof, och en katastrof betyder att det mest oväntade händer. Vi vet inte vilka effekter det får. I annat fall är det ju inte en katastrof. Då är det någonting annat.
Det innebär att man alltid kan vara efterklok och säga: Vad var det vi sade! Det var det vi skulle ha gjort! Det kan man säga när man har resultatet i hand. Det är ofta en borgerlig politik att inte själva ha så många visioner men sedan komma med starka ifrågasättanden när en situation uppkommit. Då har man en mängd förslag. Det är lätt att ha dem då.
Vi har två tidpunkter då vi reglerar budgeten. Det är själva budgeten och sedan är det tilläggsbudgeten. Det är där man i så fall gör förändringar och tillskjuter eller tar bort resurser i statsbudgeten. Det är därför detta finns med i vårpropositionen. Det är ganska självklart.
När det sedan gäller Regeringskansliet tror jag inte att Erling Wälivaara, om den borgerliga maktalliansen mot förmodan vinner valet nästa år, tycker att det är rätt att riksdagen börjar fundera på hur Regeringskansliet ska formeras i dess olika delar, att vi här ska bestämma hur regeringen och dess arbete ska vara.
Jag tror inte att du vill det, Erling, och jag vill det heller inte. Om regeringen bedömer att man behöver en organisation för att stödja i händelse av eventuella framtida naturkatastrofer, då är det statsministern som har i uppgift att fatta ett beslut och genomföra den förändringen. Det är inte riksdagen som ska göra det. Jag tror att vi är överens i den frågan.