Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1 om nationellt stöd och ersättning vid naturkatastrofer i försvarsutskottets betänkande 8.
Stormen den 8-9 januari innebar en katastrof för många skogsägare. Över en natt blåste nästan en hel årsavverkning ned, och uppskattningsvis 70 miljoner kubikmeter skog kom att bli vindfällen. Av det följde elavbrott, teleavbrott, problem med framkomlighet och utkylda hus.
Tänk er bonden som varje dag ska mjölka sina kor. Korna ska ha sitt vatten och de ska utfodras. Alla dessa insatser är beroende av elenergi. Det är besvärligt med några timmars elavbrott. Ventilationen, vattnet, utgödslingen, mjölkningen - allt står stilla.
Den här gången var det inte tal om timmar. Det var dagar, det var veckor och för några blev det månader.
För skogsägaren orsakade stormen förödelse, inte bara i skogen utan också i plånboken. De skogsägare som hade låg skuldsättningsgrad är de som relativt sett klarat sig bäst. Det var bara kapitalet som blåste bort - pensionsförsäkringen försvann och investeringskontot tömdes. Ägaren kan dock behålla sin fastighet.
Men för dem med hög skuldsättningsgrad innebar förstås stormen en ekonomisk katastrof. Säkerheten för lånen består i beskogningen av fastigheten. Vad säger banken efter det att virket är upparbetat? Förvisso är virket inte värdelöst bara för att det ligger på marken. Men det krävs först och främst att det upparbetas innan insekterna gör sågtimret värdelöst, och då gäller det att få tag i en maskingrupp som kan hjälpa den drabbade skogsägaren med upparbetningen.
Vidare är kostnaden mycket hög vid skogsavverkning i de enorma timmerbrötar som stormen orsakat. Och priset för virket faller, dels på grund av utbudet i sig, dels på grund av de skador på virket som blir följden när träd ligger i spänn.
För industrins del råder det osäkerhet om vilka kvalitetsförluster som uppstår för virket och kostnaderna för dessa. Det blir kostnader för sprickskador på sågtimmer och kvalitetsförluster vid tillverkning av papper och massa, sammantaget högre tillverkningskostnader.
Det har nu gått nästan fyra månader sedan stormen. Mycket virke på marknaden gör att priset faller. Vidare är det mycket dyrt att avverka skog som ligger i dessa brötar. Rotnettot krymper, skulle jag vilja säga, som en glass i vårsolen. För den här delen av landet - Halland, Östergötland och Skåne men framför allt Småland - var händelsen den 8-9 januari inget annat än en katastrof i ordets rätta bemärkelse.
En extraordinär händelse kräver extraordinära insatser. Tyvärr har insatserna för att öka lastbilskapaciteten enligt min mening inte varit tillfredsställande. Till exempel borde totalvikterna för virkestransporter ha höjts i hela landet. De halvhjärtade insatser som har gjorts inom detta område har fått till följd att virkeslagren växer vid vägarna. Industrier i stormområdena har lidit brist på råvara på grund av detta, paradoxalt nog. Bristen på lastbilar har också gjort att båttransporterna inte kommit i gång som beräknat.
Vidare hade det inte behövt ta så lång tid att besluta om undantag från cabotagereglerna. Varje dags och varje veckas fördröjning innebär osäkerhet för industrin och förluster för markägaren. Det råder ingen tvekan om att transporterna är den stora flaskhalsen för närvarande.
Hanteringen av olika tillstånd för lagring och hanteringen av dispenser hade inte behövt ta så lång tid. Min uppfattning är att detta extraordinära tillstånd också i det här fallet kräver extraordinära åtgärder. En katastrof av detta slag är enligt min mening av den arten att ett undantagstillstånd i det här området hade underlättat hanteringen när det gäller tillstånd för sjölagring, snabba insatser inom trafikområdet och ekonomiska bidrag till de drabbade.
Fru talman! Det är inte bara en fråga om att rädda det som räddas kan av det som redan har blåst ned. Det är också fråga om en räddningsaktion för den skog som står kvar. Den rotstående skogen kan komma att drabbas av insektsangrepp om vi inte agerar beslutsamt och med full kraft.
De som gör jobbet ute i skogarna har fortsatt fullt upp. Det finns anledning från vår sida att skänka dem en tanke när de nu gör jobbet.
Från vår horisont i försvarsutskottet känns det bra att Försvarsmakten på ett kraftfullt sätt bidragit till att underlätta situationen för människor i de drabbade områdena. Som mest har 1 500 personer från Försvarsmakten deltagit i olika hjälpinsatser. Det är värnpliktiga, det är hemvärnssoldater och det är personal från frivilligorganisationer, från staber och från förband. Min uppfattning är att Försvarsmakten på ett utomordentligt sätt visat på sin förmåga att ge stöd till samhället i svåra situationer. För att bättra på minnet kan jag påminna om att det var likadant i Arvika vid översvämningarna sommaren 2000, vid gasolyckan i Borlänge 2000, vid snöovädret i Gävle 1999 och vid oljesaneringen på skånska sydkusten 2003 med mera.
Telefonförbindelser har upprättats, elverk har levererats, och det har skett evakuering och övervakning. Det är en rad åtgärder som Försvarsmakten har stått för. Kraftbolagen har fått hjälp i arbetet med röjning av ledningsgator. Hjälpen från Försvarsmakten har varit ovärderlig. Men glöm inte heller frivilligorganisationerna!
Vad händer härnäst och var? Blir det en terroristattack mot någon strategisk funktion i samhället eller blir det en ny naturkatastrof? Det är omöjligt att veta. Bäst är att ha en beredskap inför det oväntade, som att ha ledningsfunktioner i hela kedjan från Regeringskansliet ut till kommunerna och att eventuellt inrätta ett katastrofkonto som kan användas i händelse av en katastrof.
Fru talman! Det är inte i första hand ytterligare resurser och nya myndigheter som avgör Sveriges förmåga att hantera kommande kriser, typ tsunamin och stormen Gudrun. Det är i mycket större utsträckning en fråga om ledning just i det initiala skedet av krisen. Ledning, analys, organisation och åtgärder är tänket som måste genomsyra en krisstrategi. När väl en myndighet fått en order löper arbetet bra. Skogsnäringen har ju prisat myndigheterna för ett gott arbete. Räddningsverk och försvarsmakt jobbar på efter att de väl fått beslutet om att genomföra sin operation.
Men det är just krishanteringen i inledningen som måste förstärkas och förtydligas. Då gäller det att kunna peka med hela handen och att ha rätten att göra det. Ett krishanteringsorgan i Regeringskansliet med en samordningsfunktion kan råda bot på denna brist.
Ingen lag, ingen förordning, ingen generaldirektör, eller kommun för den delen, får stå i vägen för omedelbara åtgärder som är till gagn för den enskilde medborgaren när katastrofen eller vad det nu är har slagit till. Ett extraordinärt läge kräver extraordinära insatser. Det kommer i sin tur att resultera i ett resolut agerande och en beslutsamhet som personen på gatan kommer att uppfatta som förtroendeskapande. Han eller hon kommer att känna sig trygg. Krishantering är ju ytterst till för den enskilde.