Fru talman! Sällan har väl ett uppdrag i form av ett tillkännagivande till regeringen givit en så snabb reaktion som riksdagsmajoritetens önskemål om att ge katastrofdrabbade kommuner ekonomiskt stöd.
I den ekonomiska vårpropositionen som nyligen lämnades till riksdagen ges beskedet från den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna att det ska finnas marginaler i statens budget för att möta oförutsedda utgifter, till exempel vid klimatkatastrofer och andra naturkatastrofer.
Beslut om försvarsutskottets betänkande togs den 8 mars, och drygt fem veckor senare kom svaret i vårpropositionen. Det var bra och snabbt agerat från både riksdagen och regeringen.
Orkanen Gudrun i södra Sverige blottade en mängd svagheter i vårt samhälle vad gäller det intensiva skogsbruket, infrastrukturen och leveranssäkerheten i fråga om basala nyttigheter som el, vatten och telefoni. Låt då denna naturkatastrof vara en väckarklocka som tydligt visat att Sveriges krisberedskap är otillräcklig. Orkanen har visat var vi har blottor, och vi politiker har ett ansvar i att lära oss av dessa erfarenheter och åtgärda dem på bästa sätt.
Kommunerna har i dag en stor roll i krissituationerna. Det är dock inte rimligt att en drabbad kommun ensam ska stå för alla extraordinära kostnader som en naturkatastrof innebär. Och de kommunala insatserna i samband med orkanen har varit stora. Telefonjourer, evakueringar och utkörning av vatten och mat har varit en del i dessa kommuners arbete. Hjälp till åldringar och barnfamiljer med annat boende, gratis inträde och längre öppethållande i sporthallar och badinrättningar, värmestugor, tillfälliga flyttningar av skol- och förskoleverksamhet är kostsamt och svårt för små kommuner att bära. Det måste finnas en begränsning i det kommunala ansvaret och en klar linje i fråga om när det är staten som tar över det ekonomiska ansvaret. Det organisatoriska och utförarmässiga bör ligga på kommunen, men om beredskapen varar länge bör staten täcka kostnaderna från och med en bestämd tidpunkt. Man skulle då slippa en del av de långa processer som nu ofta blivit fallet efter översvämningar med mera när kommuner i efterhand söker kompensation.
Ingen kan med säkerhet säga att stormen berodde på klimatförändringar, liksom ingen kan härleda den senaste tidens många översvämningar till ett förändrat klimat. Men enligt prognoserna blir det varmare och regnigare. Det kan också enligt SMHI bli ökad risk för stormar. Och det var just en kombination av dessa tre faktorer - orkan, otjälad och väldigt blöt mark - som gjorde effekterna av Gudrun så stora. Det är därmed ett rimligt antagande att händelsen kan upprepas.
På längre sikt behöver vi både en politik för att anpassa samhället till den pågående klimatförändringen och en politik för att minska utsläppen så att klimatförändringen dämpas. Och denna anpassning gäller både skogen, jordbruket, vattenförsörjningen, byggandet av bostäder och ny infrastruktur samt ombyggnad av befintliga el-, tele- och transportnät. Vetskap om effekterna av klimatförändringar behöver i fortsättningen ligga till grund för samhällsplaneringen. Klimatpolitiken måste få större utrymme eftersom konsekvenserna av miljöförändringarna kostar ekonomiskt för samhället i stort, men de kostar även i form av ett personligt lidande. Det har blivit uppenbart i samband med orkanen Gudruns effekter.