Herr talman! Birgitta Dahl återkommer till krisen i
barnomsorgen ute i kommunerna. Jag vill fästa
finansministerns uppmärksamhet på att om den
socialdemokratiska regeringen för länge sedan
hade infört ett vårdnadsbidrag, hade trycket på
barnomsorgen i kommunerna varit betydlig lägre.
Då hade vi inte behövt ha den kris ute i
kommunerna som Birgitta Dahl talar om.
Försvaret för den ordning som har varit när det
gäller finansieringen av barnomsorgen har gått ut
på att de som är hemma hos sina barn inte bidrar
till samhällets kostnader på något vis. Statistiska
centralbyrån lät göra en empirisk undersökning
hösten 1992 som visar att de föräldrar med barn i
åldern 2--4 år som inte har någon kommunal
barnomsorg faktiskt har en del inkomster och att
skatteskillnaden mellan den som inte har
kommunal barnomsorg och den som har det inte är
så stor. De som inte hade kommunal barnomsorg
betalade ungefär 22 000 i skatt. De som hade
kommunal barnomsorg betalade i snitt 33 700 i
skatt. Detta gör också att man bör tänka om och se
till att alla får del av samhällets stöd när det gäller
barnomsorgen.
Herr talman! Man talar ibland om
tvåtredjedelssamhället. I detta fall tycker jag att
man med fog kan göra det. Två tredjedelar av
förskolebarnen finns i barnomsorg som har
statsstöd eller kommunalt stöd i någon form. En
tredjedel av barnen i åldern 1--6 år står utanför den.
En del familjer får bostadstillägg. En del familjer
får del av statens stöd genom att en förälder är
föräldraledig. Men ungefär 20 % har inte något
stöd. Också ur den synvinkeln är det mycket
angeläget att man får en lösning på
vårdnadsbidragsfrågan.