Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Det var upplysande och avslöjande, men
inte upplyftande. Det gjorde mig djupt orolig.
Finansministerns tal om valfrihet och rättvisa i
sammanhanget var närmast utmanande patetiskt.
Vi socialdemokrater upplever det som nu händer
med familjepolitiken som ett brott med tre
decenniers hårt arbete för barnen och
jämställdheten. Speciellt ledsamt är det att se
gamla allierade i Folkpartiet i kampen för barnen
och jämställdheten nu göra gemensam sak med
bakåtsträvarna och medverka till att vrida
utvecklingen tillbaka. Om ni i Folkpartiet höll fast
vid er gamla politik skulle det finnas en hållfast
majoritet i riksdagen för jämställdhetspolitiken.
Mina tre frågor var medvetet formulerade och
uppställda i turordning. I den redovisning som
regeringens arbetsgrupp gör framgår det att statens
nettokostnader är 5,4 miljarder kronor. Det är
kommunerna som tillgodogör sig höjningen av
taxorna och skatteinkomsterna. Det framgår också
av finansministerns svar.
Statens kostnader kan bara minskas om man tar
från kommunerna och barnomsorgen. Det har nu
finansministern bekräftat att man tänker göra. Då
håller inte socialministerns upprepade
försäkringar -- som min andra fråga gällde -- att
man inte skall ta från barnomsorgen eller
föräldraförsäkringen. Svaret visar att det är precis
vad som skall ske.
När regeringen vidhåller att nettokostnaden för
staten blir 2--2,2 miljarder bygger det på
förutsättningen att man tar pengar både från
barnomsorgen och från föräldraförsäkringen. Det
finns ett brett motstånd mot detta ute i
kommunerna, även bland borgerliga politiker. Det
framgår av senaste numret av Kommunaktuellt.
Jag vill peka på effekterna för barnomsorgen, som
redan nu befinner sig i våldsam kris. Det har skett
mycket allvarliga försämringar av kvaliteten, och
segregationen har ökat. Många barn far illa, och det
gör också personal och föräldrar. Taxorna har
redan höjts mycket kraftigt i de flesta kommuner,
framför allt för låginkomsttagare och föräldrar med
långa och obekväma arbetstider.
Om vi får en ny kraftig höjning av taxorna förutser
jag att många föräldrar kommer att välja -- eller
kommer att tvingas välja, för att klara
bostadskostnader, sänkningar i a-kasseersättningar
och allt möjligt annat -- att avstå från barnomsorgen
och försöka ordna tillsynen på annat sätt. Det blir
sämre för både barnen och föräldrarna. Det är vad
detta kommer att leda till, och det är mycket
allvarligt.
När man växlar över en del av det som i dag är
föräldraförsäkring till förslag till vårdnadsbidrag
innebär det att man växlar över till ett system som
inte bara är konservativt utan också ur
fördelningspolitisk synpunkt mycket dåligt.
Min första fråga till finansministern är: Är det för
att dölja allt detta -- dvs. att förslaget inte håller för
prövning när det gäller jämställdhet, rättvisa,
fördelningspolitik och omsorg om barnen -- som
regeringen har valt att bereda denna fråga, eller
rättare: att inte bereda denna fråga, genom att se
till att det enbart förs samtal i hemliga rum, utan
offentlig utredning och utan remissomgång?
Herr talman! Det finns här i riksdagen en majoritet
mot vårdnadsbidraget. Det framgår av motionerna
med anledning av proposition 1993/94:11 om
barnomsorgslagen. S och V går emot förslaget
därför att vi håller på barnen, barnomsorgen,
föräldraförsäkringen och jämställdheten. Ny
demokrati går också emot förslaget, eftersom de
vill ha en ännu mer reaktionär familjepolitik och
backa decennier tillbaka.
Min nästa fråga är: Vad gör regeringen i denna
situation? Tänker ni vidhålla förslaget om
vårdnadsbidrag även om det under höstens
behandling av proposition 11 visar sig att det finns
en majorietet mot det? Eller tänker ni förhandla
med Ny demokrati för att göra upp om en politik
som är ännu längre åt höger och ännu mer
reaktionär?
Är det för att få tid och tillfälle till detta som frågans
behandling återigen har bordlagts i socialutskottet,
eller kan det trots allt tänkas att Folkpartiet kan ta
sitt förnuft och sina gamla idéer till fånga och återgå
till att samarbeta med oss socialdemokrater om en
modern, jämställd och rättvis familjepolitik som
sätter barnens bästa och kampen för jämställdhet i
främsta rummet?