Herr talman! Kristdemokraterna är nog för många svenskar förknippade med vård, omsorg och sociala frågor. En viktig del av det sociala ansvaret i vårt land är möjligheten till arbete, får vi väl säga. Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser, och därför är full sysselsättning för alla som vill och kan arbeta ett oerhört viktigt politiskt mål.
Arbetslöshet vet vi utgör en riskfaktor för såväl den fysiska som den psykiska hälsan. Arbete är viktigt både ur försörjningssynpunkt och för självkänsla och egenmakt, för att kunna styra och påverka sitt eget liv. Att ha ett arbete är en viktig del i människors välbefinnande, men det handlar naturligtvis inte bara om det. Den kristdemokratiska förvaltarskapstanken är inte bara en princip för att förvalta och inte förbruka naturresurser utan det handlar lika mycket om människors möjligheter att delta i samhällslivet och arbetslivet.
Herr talman! Ingen som ingår i en arbetsmarknadsåtgärd, oavsett om det är Arbetsförmedlingen eller kommunen som är anordnare, anser vi ska behöva ha försörjningsstöd från kommunen. Det är inte rimligt att försörjningsstödet i dag fungerar som ett alternativ till a-kassa för dem som står utan medlemskap och kan göra så år efter år.
Målet måste på sikt naturligtvis vara att alla arbetslösa som uppfyller grundvillkoren ska ingå i en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och få sin ersättning därifrån. Arbetsförmedlingen måste ha det samlade ansvaret för de arbetslösa. I dag lägger kommunerna jättestora resurser på arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till mottagare av försörjningsstöd, vilket är en verksamhet som varken dokumenteras eller följs upp systematiskt av alla kommuner, vilket inte minst SKL har uppmärksammat.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motsätter sig en allmän och obligatorisk försäkring och anser att den ska administreras av a-kassor och fackförbund även i fortsättningen. Speciellt S lever i det förgångna industrisamhället. Fackförbunden bör rimligtvis klara av att stå på egna ben. Därför är det inte bara märkligt utan nästan cyniskt att Patrik Björck kan stå här i talarstolen och orera om hur allianspartierna har försämrat möjligheten till medlemskap i a-kassan. Ursäkta mig, men vilket stort parti här i landet är det som har haft ett så nära samarbete med just den fackliga rörelsen att man skulle ha kunnat påverka fackets sätt att arbeta och få med medlemmar i större omfattning?
Det har ju visat sig, inte minst under de senaste månaderna, att LO-förbundens medlemmar är bland dem som faktiskt har tappat ersättning på grund av att man faktiskt inte har varit medlem längre. Det tycker jag är intressant. Kom inte och skyll på oss i allianspartierna, utan utnyttja era egna kontakter och försök påverka inifrån!
Herr talman! Med detta sagt menar jag att vi måste ha ett socialförsäkringssystem i Sverige som sätter medborgarna, människorna, i centrum. Medborgarna efterfrågar ett tydligare och mer sammanhängande socialförsäkringssystem som gör det möjligt att gå mellan olika ersättningar i arbetslöshets- och sjukförsäkringar utan att tappa sin försörjning eller behöva söka försörjningsstöd vid sjukdom eller arbetslöshet.
I ljuset av detta är det oerhört märkligt att Josefin Brink nästan tappar humöret över möjligheten att införa en obligatorisk allmän ersättning. Precis som Hasse påpekade är det märkligt att man då samtidigt ställer sig bakom en sjukförsäkring. Vilka krav menar då Vänsterpartiet och Josefin Brink att vi ska ställa på en sjukförsäkring om vi inte kan låta samma krav gälla för en arbetslöshetsförsäkring? Jag förstår inte hur hennes resonemang hänger ihop riktigt, och jag skulle väldigt gärna vilja få svar på detta.
Jag tycker att det är viktigt att vi har en parlamentarisk utredning av socialförsäkringssystemet för att vi gemensamt från alla partier ska kunna få en gemensam bild av de behov som finns nu och i framtiden när det gäller just sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Från Kristdemokraternas sida anser vi att det naturligtvis hade varit eftersträvansvärt att också skapa någon form av enhetligt inkomstbegrepp för de olika systemen och kunna harmonisera försäkringarna på ett bättre sätt.
Herr talman! Det är tjockt på arbetsmarknaden. Vi har 40-talister kvar på arbetsmarknaden samtidigt som 90-talisterna har kommit ut och söker jobb. Vi tycker att det är bra att alla åldrar finns representerade. Vi tycker att det är viktigt att man kan jobba tillsammans över åldersgränserna, men vi har samtidigt en matchningsproblematik, för rörligheten är inte tillräckligt stor i dag. Vi anser alltså att det är fel väg att gå att göra som oppositionen vill och återinföra regeln att arbetslösa bara behöver söka arbete i närområdet de första 100 dagarna. Oppositionen vurmar för ett slags folkhemsmodell från svunnen tid, där fast arbete och fast boende var en dröm för alla och envar. Men i ett historiskt perspektiv har det förekommit endast mycket korta perioder i vårt land där det har varit på det sättet. Vi har haft migration och flyttat dit jobben har funnits i det här landet så länge man kan minnas.
Arbetsförmedlingen måste kunna uppmuntra ungdomar att vidga sina vyer och flytta dit jobben finns, så att de inte låser sig fast i arbetslöshet i hemkommunerna. Vi vet att ju fortare kontakten med arbetsmarknaden etableras, desto kortare blir tiden i arbetslöshet. Sedan är vi givetvis medvetna om att det är stor skillnad mellan att vara ensam och bara ha sig själv att tänka på och att vara familjeförsörjare och ha hus och hem och annat att ta hänsyn till. Arbetsförmedlingen ska inte vara hjärtlös och splittra familjer, utan individuell hänsyn ska tas.
Det är förvånande att i inlägg efter inlägg från oppositionen få höra att oron för bristande matchning på arbetsmarknaden är det som står i fokus samtidigt som man inte har en enda idé för att lösa det. Om det hade varit så väl hade kanske också vi från den här sidan kunnat tycka att vi kunde ställa upp på det förslaget. Men tyvärr har det inte framkommit något sådant förslag i den här debatten.
Reformeringen av sjukförsäkringen 2006 och införandet av etableringsreformen 2010 har krävt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har fått förändra sina arbetssätt för gemensamma uppdrag. Det har varit en mycket bra förändring för att man ska komma närmare varandra också när det gäller ersättningssystemen. Från Kristdemokraternas sida skulle vi gärna se en bättre samordning, inte minst på de lokala servicekontoren, så att de kan hjälpa människor och sätta människors behov av egenförsörjning och arbete i fokus.
Utgångspunkterna för allt arbete i detta måste vara att få fler människor i arbete och undvika att människor blir hänvisade till att gå fram och tillbaka mellan olika myndigheter och att dessutom skapa en minskad risk för att man ska återfalla i arbetslöshet eller sjukskrivning.
I dag är det en utbredd uppfattning bland medborgare att det är svårt att få en bild av de ersättningar, program och insatser som finns. Därför är det viktigt att vi också arbetar för att det ska bli tydligare med de här olika systemen.
Ett sammanhängande socialförsäkringssystem där en allmän och obligatorisk a-kassa ingår tror vi är en bra väg att gå för att även i fortsättningen få fler människor till egenförsörjning. Det viktigaste för oss är dock att ingen ska hamna mellan stolarna och inte få någon ersättning alls. Arbetslöshetsförsäkringen måste vara till för alla som har förmåga, vilja och en möjlighet att få ett arbete så småningom.
(Applåder)