Herr talman! Arbetslösheten i Sverige sjunker nu i snabb takt - näst snabbast i Europa. Vi ser en stark sysselsättningsökning i år och framåt. Även långtidsarbetslösheten sjunker de närmaste åren, vilket innebär att allt fler människor tar ett steg närmare arbetsmarknaden. Det är bra, men det finns givetvis mer att göra.
På ett år har 120 000 fler kommit i arbete. 32 000 långtidsarbetslösa och 33 000 unga har hittat vägen tillbaka till arbete.
Detta betänkande handlar om arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan. A-kassan är en ersättning som faller ut vid arbetslöshet. För att få denna ersättning måste man vara medlem i arbetslöshetskassan, vilken oftast är knuten till ett visst yrke eller en viss bransch. Det finns i dag 31 a-kassor. För den som inte är medlem i en a-kassa finns ett grundskydd som uppgår till 320 kronor per dag.
Alliansregeringen har reformerat a-kassorna i syfte att återupprätta deras roll som en omställningsförsäkring. A-kassan ska vara ett stöd på vägen till ett nytt arbete; den ska inte låsa in människor eller hindra dem från att få ett arbete.
Alliansregeringens arbetslinje är därför central. Målsättningen är att de som förmår arbeta ska, utifrån sina egna förutsättningar, ha ett arbete att gå till. De ska ha en lön och en arbetsgemenskap. Det ska löna sig bättre att arbeta, och det ska vara mer lönsamt för företagare och arbetsgivare att anställa.
Jag ska kommentera ett par av motionsförslagen i betänkandet.
I Vänsterpartiets kommittémotion A387 kan vi se att Vänsterpartiet anser att regeringen snarast bör lyfta ut arbetslöshetsförsäkringen ur Socialförsäkringsutredningen och tillsätta en separat utredning om framtidens arbetslöshetsförsäkring. I motionen lyfts fram frågor som skulle vara utgångspunkt för en sådan utredning. Det som Vänsterpartiet lyfter fram är en återställarpolitik av stora mått. Gemensamt för Vänsterpartiets samtliga förslag är att de skulle öka utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen. Partiet har inte presenterat några uppskattningar av vilka kostnader det skulle innebära, än mindre några tankar eller idéer om hur finansieringen skulle gå till.
Om man beräknar att slopandet av en deltidsersättning skulle kosta ungefär 3 miljarder kronor, vad skulle då inte ett batteri av de återställarförslag som Vänsterpartiet presenterar kosta att genomföra?
När det gäller frågan om en separat utredning av framtidens arbetslöshetsförsäkring svarar direktiven till Socialförsäkringsutredningen - där Vänsterpartiet också finns representerat - på många punkter mot den typ av frågeställningar som partiet vill ha utredda. Jag kan inte se värdet av att bryta ut frågor som rör arbetslöshetsförsäkringen ur den sittande utredningens mandat. Jag ser tvärtom betydande fördelar med att den allmänna försäkringen mot sjukdom och arbetslöshet behandlas i ett sammanhang. Därigenom kan samspelet mellan dessa försäkringar och andra stödsystem i samhället belysas tidigare.
Utredningen har också med de givna mandaten goda möjligheter att pröva eventuella för- och nackdelar med en harmonisering av försäkringarna. En sammanhållen utredning underlättar också regeringens ambition att se över möjligheterna att skapa ett enhetligt inkomstbegrepp för de olika trygghetssystemen. Ett enhetligt inkomstbegrepp ska enligt utredningens direktiv syfta till att underlätta kontrollen men även öka rättssäkerheten och förbättra andelen korrekta utbetalningar. Alliansen avstyrker alltså denna motion.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har gjort gemensam sak och ställt sig bakom två motioner, dels motion A379 om ett återinförande av den så kallade 100-dagarsregeln, dels motion A279 om ersättningsregler för deltidsarbetslösa.
Allianspartierna anser att dessa två motioner bör avslås av riksdagen. Men jag vill ändå påpeka att de reformer som alliansregeringen har infört utvärderas kontinuerligt.
Motivet till A379 från Socialdemokraterna handlar om den så kallade 100-dagarsregeln, det vill säga återinförandet av att yrkesmässigt och geografiskt begränsa sitt arbetssökande. Motivet till att denna regel slopades år 2007 var just begränsningen som den kunde leda till. När man blir arbetslös är det viktigt att hitta ett nytt jobb så fort som möjligt. Tyvärr minskar sannolikheten att hitta ett nytt jobb med tiden.
Oppositionen låter påskina att man med dagens regler ska tvingas söka vilket jobb som helst, oavsett vilket yrke man har eller oavsett hur familjesituationen ser ut. Det är därför viktigt att påpeka att Alliansen anser att rimlig hänsyn ska tas till den arbetssökandes förutsättningar för arbete och andra personliga förutsättningar. Arbetsförmedlingen ska göra en prövning i varje enskilt fall. Av exempelvis familjeskäl kan den sökande begränsa sitt sökområde under en övergångsperiod.
Data från Arbetsförmedlingen visar att andelen arbetssökande som under sina första 100 inskrivningsdagar uppger att de söker arbete utanför den lokala arbetsmarknaden har ökat från 10 procent till ca 90 procent mellan åren 2006 och 2010.
Alla åtgärder som förlänger arbetslöshetstiden, om än marginellt, innebär betydande utgiftsökningar för staten. Detta är inget undantag. Exakt hur mycket en återinförd hundradagarsregel skulle kosta är svårt att beräkna. Men enligt Regeringskansliet skulle bara en dag extra med a-kassa för dem som i dag uppger till Arbetsförmedlingen att de söker arbete utanför den lokala arbetsmarknaden innebära 200 miljoner extra.
Vi liksom alliansföreträdarna i finansutskottet anser att man under beredningen av olika motionsförslag, även när det gäller tillkännagivanden, ska beakta förslagens finansiella effekter innan man tillstyrker dem. Så har inte gjorts denna gång.
De som tillstyrker de aktuella motionsförslagen, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänstern och Sverigedemokraterna gemensamt, borde visa ett ekonomiskt ansvar och redovisa både kostnadsberäkningar och sättet att finansiera förändringar. Motion A279 från Socialdemokraterna skulle innebära generösare villkor när det gäller arbetslöshetsförsäkringen till deltidsarbetslösa. År 2008 infördes nya regler för möjligheten att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen på deltid. För veckor som en person utför eller deklarerar deltidsarbete lämnas ersättning från arbetslöshetsförsäkringen under längst 75 ersättningsdagar inom en ersättningsperiod. Syftet med denna regel var att motverka att de deltidsarbetslösa fastnade i ofrivillig arbetslöshet och att förstärka de deltidsarbetslösas incitament att söka heltidsarbete. I förlängningen skulle det också leda till att arbetsgivare i större utsträckning skulle erbjuda heltidsarbete.
Att begränsa möjligheten att deltidsstämpla är ett sätt att minska deltidsarbetslösheten, vilket är en jämlikhetsfråga eftersom ungefär 75 procent av dem som jobbar deltid är kvinnor. Dessa återfinns dessutom mestadels i offentlig sektor.
Som en parentes kan jag säga att den offentliga sektorn här verkligen kan föregå med gott exempel för att begränsa ofrivillig deltid.
Det är oklart vilka förändringar som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänstern och Sverigedemokraterna gemensamt förespråkar. Oavsett på vilket sätt man minskar deltidsbegränsningen skulle det medföra betydande utgiftsökningar för statskassan, vilket man också gemensamt måste finna en finansiering för.
Enligt beräkningar från Regeringskansliet och riksdagens utredningstjänst skulle ett återinförande av de gamla reglerna om a-kassa på deltid kosta ungefär 3 miljarder. Det är anmärkningsvärt när oppositionen verkar vilja dölja dessa kostnadsberäkningar som har gjorts. Vi var inom utskottet överens om att inhämta beräkningsunderlag, dels från Arbetsmarknadsdepartementet, dels från riksdagens utredningstjänst. Ändå väljer oppositionen att inte redovisa de beräkningar som har kommit in.
Gemensamt för de två senaste motionerna är att de rödgröna och Sverigedemokraterna har ingått en ohelig utgiftskoalition där de lägger fram gemensamma förslag utan att ens ha en tanke på hur de ska finansieras. Men även i opposition måste man faktiskt visa vilka följder ett förslag medför i form av ökade skatter och indragna utgifter för välfärden. Allt annat är ren populism.
Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 6 och avslag på övriga reservationer.
(Applåder)