Herr talman! Frihet är garantin för ett levande kulturliv. Kulturen är en del av välfärden och demokratin. Därför måste samhället skapa förutsättningar för ett rikt kulturliv.
I Miljöpartiet anser vi att kulturen tillhör alla. Alla ska ha möjlighet att ta del av både kulturupplevelser och kulturskapande. Kulturpolitiken behöver därför sträva mot inkludering och garantera tillgänglighet när det gäller både kostnader, tid och rum. En stor spridning av kulturverksamhet i hela landet måste eftersträvas. Kulturpolitiken måste vara en politik inte bara för den kultur vi går för att ta del av på konsthallar och museer utan också för den kultur som ger liv och kraft på människors arbetsplatser och i offentliga miljöer som gator och torg, skolor och sjukhus. Vi driver en politik för bland annat kraftfulla satsningar på förbättrade villkor för kulturskapare, ökade regionala resurser och en stärkt folkbildning.
Detta var inledningen på den höstbudgetmotion som Miljöpartiet lämnade på kulturområdet. Där visade vi på vilka ambitioner som vi tycker behövs i närtid. En fråga gällde scenkonstpensionerna, med omställningsersättning och omskolningsmöjligheter. Konstnärsstipendier bör göras skattepliktiga och pensionsgrundande. I budgeten avsatte vi också pengar till utställningsersättningar.
Vi sade också att vi anser att företags avdragsrätt för konst och kultur skulle behöva utredas. Vi ville ge ökat anslag till allianserna som utgör en bra förebild för att skapa en trygg arbetsmarknad. Vi vill även värna rätten att förhandla biblioteksersättningen. Detta är några av alla de förslag som vi tycker är värda att driva, ta fram och genomföra.
Det ska vara nära till kultur, och den är självklart en del av våra liv.
I betänkandet finns en reservation som handlar om utsmyckning och gestaltning av den offentliga miljön. I den föreslår vi från Miljöpartiet att kulturperspektivet ska få ett större genomslag i samhället än det har i dag.
Som miljöpartist är jag mycket intresserad av samhällsplanering från flera olika perspektiv, och det finns många avgöranden i hur vi planerar våra samhällen och hur våra liv formas utifrån platsen vi lever på. Om vi bygger bostäder med hållbara energisystem, om vi bygger samhällen som motsvarar människors behov av gemenskap och kreativitet ger vi bättre förutsättningar för trygghet och framtid.
Var finns det möjligheter för spontana kulturyttringar för medborgare? Jag kommer inte på så många platser, måste jag erkänna. Här finns det alltså utrymme för oss att skapa fler möjligheter till det.
Å andra sidan läste jag i min regionala tidning Bohusläningen om dessa elskåp som står överallt i samhället - grå elskåp som man springer på ibland när man ska till bussen. De ska nu få en kraftfull utsmyckning i Uddevalla. Jag såg att detta är något som sprider sig över landet och som är en rolig sak. Den involverar gymnasieelever som går på konst- eller bildprogrammet.
En reservation handlar om det gamla förhållningssättet, den överenskommelse om en enprocentsregel som funnits sedan 1937 och som är en rekommendation om att 1 procent av kostnaden för offentlig byggnation ska gå till offentlig gestaltning och konst. Vi hörde det av tidigare talare också. Men hur fungerar det i praktiken? Hur många av våra kommuner, till exempel, lever upp till den gamla överenskommelsen? Det här skulle vi vilja ha ett bra svar på.
En annan reservation handlar om centrumbildningar och hur betydelsefulla dessa är för kulturskaparnas villkor.
Ytterligare reservationer handlar om kulturskaparnas villkor. Det finns en orolig situation för många som valt det svåra att försöka leva på sitt kulturutövande.
Vi måste i Sverige bli bättre på att förstå att en kulturarbetare, liksom andra, har en lång utbildning och ett hårt jobb att utföra. Det är inte så att man gör ett litet konstverk då och då. Det är ofta ett heltidsengagemang. Det kräver kunskap och tid. Det är ett jobb, ett yrke, precis som andra yrken.
Det borde gå att förbättra villkoren för professionella kulturskapare. Det borde gå att få till ett breddat stödsystem för fler konstnärer än i dag, och det borde gå att ha trygghetssystem som kallas trygghetssystem och som är trygghetssystem. Det skulle ge människor handlingsutrymme och möjligheter att leva med sitt skapande i första rummet, som konstnärer.
Det finns en annan fråga om det offentliga rummet som upprör mig personligen väldigt mycket. Jag har debatterat frågan utifrån andra perspektiv i andra utskott här i kammaren. Det handlar om att väldigt många ytor för oss människor privatiseras.
En fråga som jag har debatterat är externa köpcentrum, och det har jag gjort utifrån att jordbruksmark tas i anspråk och utifrån att bilberoendet ökar. Men det handlar även om att det blir en privat yta som inte är tillgänglig för alla att göra kreativa saker på.
Jag läste en artikel om att det här också sker mycket i våra städer. Ytor privatiseras genom gallerior, och kulturen och yttrandefriheten i det offentliga rummet börjar komma i kläm. Det handlar mycket om att allt fler offentliga ytor blir privata och kommersialiserade. Det blir egentligen ett slags gränsland mellan offentligt och privat, men också mängden reklam ökar runt omkring oss hela tiden.
Det finns inte heller utrymme för oss att vara medborgare där, utan vi blir mer konsumenter bara. Är det så vi vill ha det? Eller har det blivit så utan att vi har tänkt på det? I så fall är det dags att börja tänka på det.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 2, men jag ställer mig självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer.