Herr talman! Jag tackar för det vänliga välkomnandet till kulturdebatten, som vi förhoppningsvis ska kunna fortsätta att föra i både högt och lågt tonläge. Jag vill gärna sträcka ut en hand och säga att det ibland är bra att vi har ett lågt tonläge - när vi är överens. Och visst är vi överens till exempel om enprocentsregeln och om vikten av att vi fortsätter att kulturellt utsmycka allt det som vi bygger tillsammans. Visst är vi överens också om mycket av de vackra orden om kulturen. Anne Marie Brodén läste till exempel upp fina ord till och med från regeringsförklaringen. Problemet är när orden ställs mot en verklighet där andra prioriteringar görs före kulturen. Det är då det blir problem.
Christer Nylander sade att jag gärna hade sett en proposition. Ja, jag hade gärna sett en proposition. Men den hade nog behövt läggas fram av en annan regering. Denna regering skulle inte kunna lägga fram den proposition jag skulle vilja se - en proposition där man på allvar tar upp kulturskaparnas villkor ur perspektivet att vi måste se till att det är ett samhällsansvar att kulturskaparna får möjlighet att fortsätta att arbeta med att skapa den kultur som de gör.
Vi skulle knappast få en proposition av den här regeringen som stärker kollektivavtalsvillkoren på kulturarbetsmarknaden. Vi skulle knappast få den starka koppling till kulturskaparna som grupp som jag skulle vilja se i motsats till det synsätt om entreprenörskap - att var och en ska ha sin egen F-skattsedel och att alla kulturarbetare i princip ska vara egna företagare - som denna regering står för.
Därför är nog min önskan om en proposition lagd i malpåse. Jag önskar mig i stället en ny regering - en regering som tar kulturpolitiken på allvar, som tar kulturarbetarnas villkor på allvar och som på allvar också skulle lägga fram propositioner. I det fallet skulle jag inte kritisera Christer Nylander om han inte skulle väcka någon motion, för då skulle han sitta utan någon som helst makt att påverka i alla fall.