Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Sverigedemokraternas uppfattning är att staten har ett tungt ansvar för att skapa goda grundförutsättningar för ett levande kulturliv, säkerställa en god infrastruktur för kulturskapare genom att bland annat tillhandahålla utbildningar och statliga kulturinstitutioner av hög kvalitet liksom ett fungerande regelverk anpassat till kulturskaparnas särskilda arbetsvillkor och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Som ett positivt exempel på det sistnämnda tycker jag att regeringens satsning på entreprenörskap inom de kulturella och kreativa näringarna förtjänar att nämnas.
Ett annat positivt exempel som förtjänar att lyftas fram är scenkonstallianserna. Jag hade själv förmånen att få delta i den uppföljningsgrupp som utvärderade alliansernas verksamhet, och jag är glad över den rådande politiska samsynen om alliansernas positiva inverkan på kulturskaparnas villkor. Jag hoppas dock att regeringen följer uppföljningsgruppens rekommendation att se över den del av nuvarande regelverket som bidrar till att utestänga de kulturarbetare som har varit verksamma inom den privata sektorn.
Ett annat område där jag också hoppas att regeringen följer kulturutskottets uppmaning är frågan om scenkonstpensionerna, som har nämnts av flera andra talare här. Även om regeringen har ärvt frågan av tidigare regering har man ett stort ansvar för hur man hanterat frågan. Hanteringen har varit så dålig att den har gränsat till det tragikomiska. Det pris som scenkonsten och de enskilda scenkonstnärerna har fått betala för detta har varit väldigt högt.
Satsningen på Skapande skola lyfts fram i betänkandet som en åtgärd som har förbättrat kulturskaparnas villkor. Jag delar denna uppfattning, men jag tycker samtidigt att det är synd att regeringen har valt att inte lyssna till Sverigedemokraternas förslag om att utöka satsningen till att även omfatta förskolan.
Herr talman! Även om de statliga ansvarsområden som jag hittills har nämnt har stor betydelse för kulturskaparnas villkor, finns det ett statligt ansvar som enligt min mening är tyngre och viktigare än alla andra. Jag talar då om värnandet av den konstnärliga friheten.
Yttrandefriheten är demokratins bärande pelare. I yttrandefriheten ingår rätten att fritt uttrycka sig i form, rörelse och bild. I takt med att polariseringen i samhället har ökat under de senaste decennierna har tyvärr också hot och våld mot konstnärer, vandalisering av konstverk och försök att inskränka den konstnärliga friheten blivit allt vanligare. Hot och våld mot kultursektorn har kommit från såväl nazister och vänsterextremister som kristna fundamentalister, men den absoluta merparten av problemen har varit kopplade till islamistiska krafter i Sverige. Det är också i samband med detta hot som kulturinstitutionerna och samhället i stort har visat en oroväckande oförmåga att oreserverat stå upp för den konstnärliga friheten. Jag har hört många fina ord här i dag om yttrandefrihet från flera olika partier. Tyvärr, menar jag, har inte de höga principerna återspeglats i handling.
År 2005 plockade Världskulturmuseet i Göteborg ned två konstverk av en fransk konstnär efter att man mottagit hot och klagomål från islamistiska grupper.
När Sverigedemokraterna 2006, som en sympatiyttring till den förföljde danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard, lät publicera en tämligen modest teckning av profeten Muhammed kontaktade det svenska Utrikesdepartementet vår internetleverantör, som med omedelbar verkan släckte ned vårt partis hemsida under ett valår. Den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds skrev sedan ett brev till Jemens utrikesminister där hon fördömde teckningen och lugnade den jemenitiska regeringen med att den svenska regeringen nu hade vidtagit åtgärder genom att stänga ned Sverigedemokraternas hemsida.
År 2009 censurerade Nobelmuseet en film om islam genom att låta en reaktionär imam klippa bort de delar av filmen som han inte gillade. Till saken hör att den nederländske regissör som hade gjort filmen mördades av en islamist just på grund av filmens innehåll och att temat för museets utställning var yttrandefrihet.
År 2010 censurerade Världskulturmuseet, återigen, Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem genom att plocka bort en bild och en bok som ansågs kunna vara stötande för muslimer.
År 2011 stoppades en dansföreställning på Stockholms kulturhus efter muslimsk kritik.
Värst har dock konstnären Lars Vilks drabbats.
År 2007 skapade Vilks en serie av teckningar där den muslimske profeten Muhammed skildras i form av en så kallad rondellhund. Av rädsla för våldsamma reaktioner från islamistiska grupper stoppades Lars Vilks från att delta vid den utställning i Värmland där teckningarna var tänkta att visas upp. Vilks erbjöd då en rad svenska gallerier och kulturinstitutioner att visa teckningarna, men samtliga avböjde. Till dags dato har ingen svensk kulturinstitution velat visa hans bilder.
Flera av världens värsta terroristorganisationer har uttalat en fatwa, en dödsdom, över Lars Vilks. Under bara de senaste två åren har han attackerats fysiskt vid flera tillfällen. Hans föreläsningar om yttrandefrihet har stoppats, hans hem har attackerats med brandbomber, mordplaner mot honom har avslöjats. I december 2010 attackerades Stockholms innerstad av en islamistisk självmordsbombare. Vilks teckningar angavs som ett huvudmotiv för attentatet.
Så sent som i februari 2012 attackerades Lars Vilks av islamister i samband med en föreläsning om yttrandefrihet på Karlstads universitet. I samband med denna attack fick Vilks ett antal ägg kastade mot sig. Ett av dessa ägg gick mirakulöst nog inte sönder. Vilks tog då ägget och målade ytterligare en Muhammedkarikatyr på ägget, och bilden fick stor spridning på internet.
Min uppfattning är att statens och politikens uppgift är att fungera som denna trotsiga äggmålning av Muhammed. Våldsverkare och extremister från alla läger måste få klart för sig att samhället aldrig kommer att kompromissa med yttrandefriheten och att attacker mot ett konstverk är dömt att misslyckas och bara kommer att leda till ökad exponering av det som man försöker skyla eller förstöra.
I en motion som egentligen var avsedd för detta betänkande, men som i stället hänvisades till justitieutskottet, har jag bland annat föreslagit att straffet för att med hot och våld försöka inskränka yttrandefriheten och kväva den konstnärliga friheten måste skärpas kraftigt.
Jag har också föreslagit att en nationell handlingsplan ska tas fram i syfte att förebygga hot och våld mot kulturarbetare liksom tydligare nationella riktlinjer för hur institutioner och arbetsgivare bör agera i krissituationer och vart man kan vända sig för att få stöd och råd när man utsätts för påtryckningar från antidemokratiska grupper.
Jag hoppas att dessa eller liknande förslag förverkligas. Samhället kan inte fortsätta att sända ut signaler om att hot och våld lönar sig.
Undfallenheten har redan börjat få konsekvenser. I en undersökning som genomfördes av SVT:s
Kulturnyheterna
i juni 2010 uppgav nästan var tredje svensk bildkonstnär att förföljelserna av Lars Vilks har resulterat i att man har börjat censurera sina egna konstverk av rädsla för repressalier. Detta är helt oacceptabelt.
Det är knappast någon hemlighet att jag anser att det skattefinansierade stödet till konst vars huvudsyfte är att provocera och chocka bör begränsas till ett minimum. Till sådan konst räknar jag också Vilks rondellhund.
Den provocerande eller till och med äcklande kulturens rätt att existera måste vi dock försvara med näbbar och klor. När en kulturskapare som håller sig inom lagens råmärken utsätts för våld eller allvarliga hot på grund av sitt konstnärskap måste samhället träda in och visa sitt stöd.
Även om jag personligen aldrig haft några varma känslor för vare sig Ecce homo-utställningen eller Vilks Muhammedkarikatyrer tycker jag att det var helt rätt att upplåta plats i riksdagen åt Ecce homo när Elisabeth Ohlson Wallin hotades av kristna fundamentalister.
Jag tycker också att det var bra att mitt parti för en tid sedan lämnade in en begäran till talmannen om att den betydligt värre drabbade Lars Vilks skulle beredas samma möjlighet.
Tyvärr visade det sig dock att samma partier som förbehållslöst stöttade Ecce homo och Ohlson Wallin nu lika bestämt sade nej till Lars Vilks.
Jag menar att detta är ett farligt och exempellöst hyckleri som knappast kan tolkas på något annat sätt än att vissa av riksdagens partier anser att stödet till utsatta konstnärer bör vara avhängigt av vem som jagar dem - eller för att citera en av våra främsta kulturskapare, Björn Ulvaeus:
"Vi kan nu konstatera att det finns ett inofficiellt hädelseförbud när det gäller islam, i praktiken agerar ju många kulturinstitutioner som om det funnes.
Denna smygande censur är vidrig. I ett samhälle som vårt borde den inte ha någon plats. Den förgiftar sakta och lömskt samhällsklimatet utan att vi märker att det sker, den förorenar livsluften för demokratin. Varje gång vi säger till oss själva. 'Ja, men det är väl inte så farligt. Vi undviker ju i alla fall bråk.' Varje gång vi säger det tar självcensuren ett pyttesteg in i våra huvuden och så småningom märker vi inte att den har flyttat in och bor där."
I detta anförande instämde Per Ramhorn (SD).