Herr talman! Jag kan glädja Christer Nylander med att jag lovar att återkomma i både motionsform och debattform med förslag och en genomtänkt syn på hur kulturpolitiken ska utvecklas. Det är förhoppningsvis sista gången som jag behöver säga att jag ursäktar mig med att jag inte har varit kulturpolitisk talesperson så oerhört länge och att jag därför inte känner att jag har kunnat fullgöra detta ansvar ännu.
Men det finns en hälsosam självkritik i det som Christer Nylander nu säger. Det finns mycket som ännu inte är löst, och det finns mycket som inte är gjort. Det går inte alls igen i betänkandet. Där är i princip liknöjdheten överställd allting.
Låt mig också vara lite självkritisk. När det gäller scenkonstpensionerna är det inte enbart denna regering som har misslyckats. Under tiden 1998-2006 satt jag, ibland mer centralt och ibland mindre centralt, men ändå placerad i ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet där vi hade möjligheter att påverka. Jag tror att vi lyfte fram scenkonstpensionerna vid varje budgettillfälle, men vi lyckades aldrig få igenom en tillräckligt bra gemensam politik. Därför löstes inte frågan.
Anne Marie Brodén och Christer Nylander har rätt i att frågan har ärvts av regeringen. Men jag är oerhört kritisk till att man hittills har tagit snart sex år på sig utan att komma fram med ett förslag. Jag hoppas att den ambition som kulturutskottet har uttryckt också blir verklighet senast 2013. Jag skulle gärna se att den kom så snart som möjligt under hösten 2012.
Kulturskaparnas villkor, som betänkandet handlar om, är en av de viktigaste frågorna. Tillgänglighet - att människor både ska ha tillgång till professionellt utövad kultur och tillgång till att själva utöva kultur - förutsätter att de som skapar den professionellt utövade kulturen får möjlighet att fortsätta göra det. Då måste de ekonomiska villkoren förbättras. Då måste konstnärer och kulturskapare få möjlighet att leva på sitt arbete. Då ska man inte tvingas att svälta för att kunna utöva kultur.