Herr talman! Bo Finnkvist sade många kloka saker
om statligt ägande. Jag skall så långt möjligt
försöka undvika att upprepa vad han sade. Jag vill
bara markera att jag instämmer i det mesta.
Sedan den här regeringen tillträdde har vi ansett oss
föranledda att markera vikten av statligt ägande. Vi
ser det inte som särskilt märkvärdigt utan snarare
som ett naturligt och nyttigt inslag i det svenska
näringslivet att staten är ägare till olika typer av
företag.
Det kanske mest naturliga är att vi har ett statligt
engagemang i det man brukar kalla för
basnäringarna. Historiskt har det tillkommit genom
att man har betraktat naturresurser och råvaror
som ett slags gemensam egendom, ett nationellt
intresse. Det är en syn som har drivits av dem som
i dag är moderater, dvs. av tidigare konservativa
politiker. De har haft en känsla för svenska
tillgångar och svenska värden och för att de inte
skall skingras hur som helst. Det synsättet har i viss
mån fortfarande giltighet. Det gäller malmen,
skogarna, älvarna och vattenkraften.
Det finns även andra branscher där det är rimligt
och vettigt att staten är engagerad. Jag tänker
framför allt på sådana branscher som brukar kallas
för framtidsbranscher, där det finns spetsteknologi
och där man förväntar sig en utveckling på
världsmarknaden. Det kanske också görs stora
satsningar på forskning med samhälleliga medel
parallellt med att det sker en industriutveckling.
Det finns många lyckosamma exempel på ett sådant
växelspel mellan företag, forsknings- och
utbildningsinsatser och statliga beställningar i
svenskt näringsliv. ABB, Telia och Vattenfall är
sådana exempel. Jag skulle helst vilja slippa nämna
den svenska framgångsrika försvarsindustrin, som
också har haft garanterad avsättning för sina
produkter och kompetenta beställare.
I de fall där det finns ett sådant samspel är det inte
alls orimligt utan snarast naturligt att staten är med
och äger företag.
I ekonomiska kriser har samhället fått vara något
slags städgumma, en sista instans som får ta det
sociala ansvaret även för industriproduktion. Det
har inneburit att staten har tagit över en mängd
företag som man kanske egentligen inte har
planerat att ta över. Man har ställt upp och visat
samhällsansvar. De sociala konsekvenserna hade
blivit oacceptabla om staten inte hade gått in. Så
var det under den förra borgerliga
regeringsperioden då man genomförde en enorm
socialisering. Så har det varit under den här
regeringsperioden då Bo Lundgren mot sin vilja har
tvingats socialisera banker. Det är bra att man har
gjort det. Det är till nytta för samhällsekonomin.
En del av de företagen tycker jag att det är rimligt
att staten säljer när de är städade och har
förutsättningar att klara sig. Därigenom kammar
man hem vinster till statskassan. Det finns ingen
anledning att driva de företagen i statlig regi. Det
finns ingen anledning att driva läskedrycks- eller
korvfabriker i statlig regi. Det skall åtminstone inte
vara huvudprincipen. Sådana företag bör säljas vid
lämpligt tillfälle när företaget är moget och när
marknaden är mogen att ta emot företaget.
Vi har invändningar mot den politik som
regeringen har valt. När regeringen tillträdde satte
den upp en lista med 35 företag i en salig
blandning -- Statens hundskola, LKAB,
Nordbanken m.fl. Det var en pytt i panna av
företag. Man sade att man ville ha fria händer för
att sälja dessa företag. Tyvärr gav riksdagen
regeringen fria händer att sälja. Ur demokratisk
synvinkel tycker jag att det är tvivelaktigt. Det
innebär att man i regeringens händer lägger
ansvaret för en mycket, mycket stor gemensam
förmögenhet som detta ägande innebär. Riksdagen
kopplas bort från ansvaret och kontrollen av
regeringen när det gäller processen för
förändringen av ägandet. Vi menar att det mandat
som regeringen har för försäljningen bör upphävas.
När det gäller större förändringar av det statliga
ägandet tycker vi att det är självklart att riksdagen
skall fatta beslut. Det skall finnas ett bra
beslutsunderlag, och sedan skall man säga ja eller
nej.
Det finns en del att säga om de privatiseringar som
har varit aktuella. Bo Finnkvist talade mycket om
dem. Vi kan lämna Assidomän åt sedan. Det
bolaget har man redan sålt. Affären är genomförd.
Vi kom för sent. De synpunkter vi hade på hur
försäljningen skulle gå till finns redovisade i
betänkandet. Jag tänker därför inte upprepa dem.
Celsius sålde man för billigt. Troligen gjorde man
detsamma med SSAB.
Nordbanken, som står på tur, tycker vi inte att det
är speciellt angeläget att sälja. Jag har litet svårt att
förstå socialdemokraterna som egentligen har gått
emot alla försäljningar förutom försäljningen av
Nordbanken där man tycks vara med på
regeringens linje. Det skulle vara kul att få höra en
förklaring till varför det är på det viset. Det kanske
är gamla åtaganden.
När det gäller Pharmacia, som har nämnts, och
Nordbanken, som också har nämnts, tycks
marknaden inte vara beredd att ta emot de
företagen nu. Det finns för litet kapital. Man stör
handeln på börsen om man går ut i stor skala med
stora statliga företag nu. De signalerna tycks ha gått
fram till regeringen, den verkar inte vara angelägen
nu. Det är bra. Men det är just den här typen av
effekter som ett ideologiskt motiverat
utförsäljningsprogram kan föra med sig. Det finns
en handel med företag som pågår naturligt på
börsen och som kan störas om staten vräker ut en
mängd stora företag och på så vis suger åt sig det
kapital som är tillgängligt för handeln.
En annan oerhört viktig synpunkt är att det
företagande som staten behåller drivs på ett bra
sätt, att inte regering och riksdag lägger sig i den
dagliga skötseln och håller på och detaljstyr. I slutet
av förra regeringsperioden skapades det former för
ett sådant hanterande med ett ''mellanled'' mellan
politiken och företagen. Det tror jag var en bra
lösning som borde ha fått utvecklas vidare. Det
avskaffade den här regeringen också av ideologiska
skäl.
Med detta stöder jag de socialdemokratiska
motionerna. Jag vill inte gå längre än Bo Finnkvist
gjorde, och förorsaka att vi får onödiga voteringar,
utan jag instämmer i Bo Finnkvists bifallsyrkande
och lämnar ifrån mig ordet.