Herr talman! Jag bad tidigare Olle Lindström att
lägga formuläret åt sidan och ta en ordentlig
diskussion om själva sakfrågorna. Att det kan vara
behövligt visas av de exempel som Olle Lindström
väljer.
Olle Lindström tar SSAB som exempel på
misslyckat statligt ägande. Det är väl snarast ett
utomordentligt exempel på hur statligt ägande har
tillfört stålindustrin någonting. Man kan säga att
det statliga engagemanget var förutsättningen för
en omstrukturering, rationalisering och
modernisering av SSAB och har gjort den till en av
världens modernaste stålindustrier som det har gått
att sälja.
En annan sak jag nämnde är Bo Lundgrens
banksocialisering, den stora socialisering av
fastighetsmarknaden och av industrier som den här
regeringen har tvingats genomföra i spåren av
bankkrisen. Det visar hur tomma paroller om stora
privatiseringsprogram och ideologiska markeringar
är när verkligheten tränger sig på.
Jag tycker att det är bra att staten tog sitt ansvar för
bankerna, som var på dekis. Det är bra att staten
går in och försöker rädda så mycket som möjligt av
panterna, strama upp det hela och göra någonting
av det som man har fått i sina händer. Det är inte
problemfritt. Jag vet att det finns privata företagare
som nu klagar att Securum blev en konkurrent. Jag
tror att man får ta sådana olägenheter. är det
gäller ägandet av skog har vi en gammal tradition i
Sverige. Om man går väldigt långt tillbaka kan man
säga att i princip all mark som inte uttryckligen
hade några ägare var gemensam mark och skog.
I stora skogsländer som Canada och USA finns ett
påtagligt statligt ägande. Det är inget märkvärdigt
med det. Det är ingenting som man får kalla fötter
för och vill sälja ut så snabbt som möjligt, utan det
är helt naturligt. Det är en tillgång som man vårdar
och utvecklar efter bästa förmåga. Det tycker jag är
bra. Sådant har Sverige sysslat med tidigare, och
det tycker jag att man skall fortsätta med.