Herr talman! Jag skall ta upp några saker. Det
första gäller arbetstempot i Regeringskansliet. Av
barmhärtighetsskäl skall jag inte gå i polemik mot
Ann-Marie Fagerström utifrån den argumentering som
hon framförde. Den debatt som åberopades ägde rum
i går. Jag lägger därför barmhärtighetens slöja över
den typen av argument.
Det andra jag vill ta upp gäller trafikbrotten och
möjligheten att beslagta fordon. Visserligen står det i
skriften att de sista skola vara de främsta, och det
verkar vara det som Ann-Marie Fagerström åberopar
som ett sista nödargument.
Om man går tillbaka några år i hävderna visar det
sig att just den här frågan har drivits i moderata
kommittémotioner. Det är riktigt att det under årets
riksmöte har väckts två motioner av enskilda social-
demokrater. Man skall inte underskatta enskilda in-
divider, men när det gäller partier är det inget tvivel
om att det är Moderata samlingspartiet som har drivit
frågan i olika kommittémotioner. Glädjande nog, herr
talman, har vi fått inte bara ett antal enskilda social-
demokrater med oss utan även de saktfärdiga social-
demokraterna. Det är roligt att även de sista kommer
med i gänget. Det är bra, därför att detta är väl för-
ankrat i rättsmedvetandet.
Sedan kommer vi till frågan om kroppsvisitation.
Med ett otal argument som man ibland hör jurister
åberopa anförde Ann-Marie Fagerström att det inte
går och att det inte finns skäl att göra någonting. Jag
har tidigare uttalat varför vi tycker att det finns skäl.
Tonårsföräldrar kommer inte att åberopa en mängd
skäl till att man inte skall kunna jaga dessa dödens
kurirer. Men en sann socialdemokrat, som talar om att
politik är att vilja, åberopar tusen och en paragrafer
som skäl till att man inte skall göra någonting nu. Det
är anmärkningsvärt, herr talman.