Fru talman! Jag vill tacka för svaret, som jag är
glad för. Jag vill naturligtvis ändå lägga till några
saker.
Jag är speciellt nöjd med att ministern har insett
att när antalet handikappade på högskolorna nu ökar
måste den summa som är till för extraordinära åtgär-
der också öka. Åren 1993-1994 erhöll högskolorna ur
Stockholmsmedlen, de nationella medlen, 95 % täck-
ning av sina extrakostnader. Efter att sedan ha fått
100 % respektive 71 %, fick de år 1997 inte mer än
63 % täckning för sina merkostnader. Det är detta
som är ett av de stora problemen, dvs. att man låter
den enskilda högskolan ta ett betydligt större ekono-
miskt ansvar än vad den egentligen mäktar med.
Om jag då tar Högskolan i Örebro som exempel,
får de ½ miljon kronor av sina 10 %. De har faktiska
merkostnader för teckenspråkstolkar, slingor och alla
övriga hjälpmedel på 4,2 miljoner. Ur Stockholmspot-
ten får de 2,4 miljoner. Kvar är 1 ½ miljon utöver de
0,15 % som de själva skall täcka. Därav följer, har jag
skrivit i min interpellation, att det kommer röster från
andra studenter om att de kunde ha haft det på ett
annat sätt om det inte varit för studenterna med hör-
selhandikapp. Det är det jag vill undvika.
Jag har ett par frågor utöver dem som jag har fått
svar på.
Ingår det i den nationella handlingsplanen, som vi
fick ett pressmeddelande om den 5 mars, att man
också ser över situationen för handikappade studenter
på högskolorna? Om det inte ingår, borde det då inte
ingå att man söker kompetens till den här statssekrete-
rargruppen så att även de frågorna kan bli utredda?
Om det inte ingår skulle jag vilja fråga Carl Tham: Är
det inte möjligt att man gör en egen utredning av just
detta?
I dag definieras handikappbegreppet med soma-
tiska handikapp, men man kanske också borde se över
de psykiska handikappen. Vad betyder det? Vilka
övriga åtgärder måste man vidta?
Andelen studenter med handikapp har ökat, men
har andelen ökat i förhållande till den enorma studen-
tökning som har skett? Eller är det fortfarande så att
man som handikappad student inte vågar fortsätta till
högskolan?
Hur ser hjälpmedelssituationen ut? Det är oerhört
många aktörer på området. SISU, TPB, landstinget,
varje högskola, det gemensamma anslaget på Stock-
holms universitet och SCH är några av aktörerna.
Kanske det borde vara en aktör som hade ett totalt
ansvar.
Är medkostnadsansvaret rätt fördelat? Är det så
att 0,15 % skall avsättas vid behov? Skall man kanske
kunna se det som en solidarisk uppgift för samtliga
högskolor eller för fler departement än bara Utbild-
ningsdepartementet?
Hur ser arbetsmarknaden ut för handikappade med
utbildning och utan högre utbildning? Kan man via en
sådan undersökning motivera ännu fler att ansöka till
högskoleutbildning?
Vad betyder IT-utvecklingen för funktionshandi-
kappade?
Det var några av de frågor som jag hoppades att
Carl Tham skulle vilja ge mig svar på, utöver de frå-
gor som jag har fått besvarade.