Fru talman! Det låter som om vi är på samma kurs.
Som jag skrev i min interpellation är lokaler ett
problem. Men det är faktiskt ändå inte, trots SISU:s
utredning, det största problemet - inte ens i Lund. Vi
har ju också kunnat läsa i tidningsartiklar att handi-
kappade studenter har uttalat att det finns en attityd att
de problem som finns skall lösas. Föreläsningar flyt-
tar, examineringar flyttas osv. så att lokalerna blir
tillgängligare. De som kräver de extra insatserna är
framför allt de med kommunikativa handikapp och
kanske de med psykiska handikapp, mot vilka attity-
den kanske inte är lika positiv som till rörelsehindrade
studenter. Det är där som jag ser att vi har ett problem
som skall lösas. Carl Tham svarade inte på om man,
när man i början på mars beslutade om den nationella
handlingsplanen för handikappade, hade någon tanke
på att de handikappade studenternas möjlighet att läsa
och förbereda sig för ett arbete skulle ingå.
Det har visat sig vara svårt när det är så många
aktörer som hanterar dessa frågor och alla gör olika
saker. Finns det då inte anledning, Carl Tham, att i en
särskild utredning när det gäller högre studier för
handikappade människor se över alla de frågor som
jag ställde?
Jag har all respekt för den uppvaktning som har
varit, men nog tror jag att alla aktörer borde samlas
ihop så att högskolorna kan vända sig till ett ställe för
att få råd och stöd. Jag säger inte att någon annan
aktör skall ta över ansvaret. Självfallet är det högsko-
lornas, men det går inte att som i Örebro ha extraut-
gifter på en och en halv miljon år ut och år in när alla
kassor är tömda. Det kan man inte bära ensam. Vi kan
inte komma ifrån att det urholkar möjligheten för alla
studenter - inte bara de handikappade.
Det kan leda till att man i Örebro eller på andra
högskoleorter måste säga att det inte går, att man har
nått en gräns och att man inte kan mer. Det tycker jag
skulle vara ett nederlag för vårt samhälle.